Ta handen

Varför finns det folk som alldeles för ofta, när de fått lillfingret tar hela handen också?

Hur skyddar man sig mot sådana människor utan att bli fullständigt ogin? Man kan ju inte gardera sig mot allt som kan tänkas komma upp, eftersom man inte vet i förväg vad det kan tänkas vara.

Varför måste man alltid ha ett skäl till att säga nej?

Händelserik dag!

Har visst fått nytt jobb, på jobbet alltså.

Och funderar på om jag, i ett annat läge, kanske har tagit mig lite vatten över huvudet. Vill så mycket - men tiden kanske inte räcker till.

Ska nog sova på saken.

24 rum för en enda person?!

Är det inte lite överdrivet? ;-)

3 timmar

En resa som normalt tar en dryg timme från dörr till dörr tog idag nästan 3 timmar (och då blev jag hämtad innan "sista sträckan")! Vissa bussar var försenade, andra uteblev helt och hållet. Endast enkelspår vissa sträckor för pendeltåget gjorde att det stod stilla en låång stund och därefter krypkörde en bra bit.

Jag är såå fascinerad över hur det kan vara sådana stora problem för de kollektiva färdmedlen i Sveriges största stad, landets huvudstad, ansiktet utåt. En stad som dessutom sedan ett antal år drar in X antal miljoner på trängselskatt (för att vi inte skall köra bil) och som sedan inte har resurser att frakta sina invånare dit de skall med allmänna kommunikationer.

Det har inte snöat sedan i helgen, här! Hur kan då tunnelbanor vara inställda på alla sträckor som inte går under tak?! Och pendeltågen inställda och bansträckningar nedskurna? Bussar inställda? Mig veterligt så funkar vägarna utan problem. Krävs inga uppvärmda växlar eller avisade spår där. Vad är då problemet? Var är alla resurser?! Var är alla HJÄRNOR i SL:s ledning?!

Så pinsamt!

Alltså hur pinsam får en journalist bli?

Har Amanda Fredin ingen som helst koll?!

Att påstå att Hellner "åker snålskjuts" i en uppförsbacke?! För det första - de glider vid tillfället - kanske borde vara "inför" en uppförsbacke - eftersom de ju inte direkt glider på det där sättet I en uppförsbacke - utan snarare i en utförsbacke? Och - borde rimligen inte Northugs arm ha åkt bakåt då - om någon verkligen vill bli lite så där släpad?! Han tar i hans stav för att inte åka PÅ honom...

Låt henne för guds skull aldrig kommentera det hon inte har minsta koll på, igen!

Så självklart!

Jag tycker att det är en fullt naturlig reaktion på snökaos, meterhöga drivor och tvåsiffriga minusgrader i många långa månader - att fyra tjejer med sol i håret och en låt som känns som en korsning mellan Nordman och Arash med en touch av midsommarnatt och ett namn som direkt för tankarna till en sommaräng går direkt till finalen i Globen en sådan här kväll.

Istid

Ju mer jag tänker på det, ju läskigare blir det. Faktiskt. På riktigt.

Angie kläckte tanken. Som fått mogna lite i mitt huvud.

Och... Tänk om detta inte är något annat än en inledning till en ny istid? Vi tror att jamen, nu snart så skall det börja töa. Bara en månad till. På sin höjd. Och jag, min klämkäcka typ, säger till alla som gnäller att februari ju är en vintermånad, och vinter = snö. Men, tänk er att snön fortsätter falla - dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Månad ut och månad in. Mars, april, maj, juni...

Vet ni? Då flyttar jag till Thailand. Man kanske får promenera första biten om nu alla flygplan är insnöade. Och så startade en ny folkvandringstid. Hur otäckt det än må kännas (ja, för allvarligt - när man börjar umgås med den här typen av tankar, så får man lätt en viss panik-känsla i bröstet när det larmas om ytterligare snöfall och snökaos och...) så kanske vi är med om något alldeles historiskt! När det gäller folkvandring så är det ju så där 1600 år sedan sist. Inget som händer så där dagligdags med andra ord.

Låg energi

Suck.

De här lågenergilamporna. Bra på de allra flesta sätt. Förutom den där extra lilla biten som är inmonterad, som gör att själva lampan blir en bit längre än de gamla vanliga glödlamporna.

Det kommer att göra att jag måste byta ut några av våra lampor härhemma - ni vet med en liten skärm, av typ skomakarlampa-variant eftersom den här nya designen på fästet innebär att själva glödlampan sticker ut en bit utanför själva skärmen. Det ser varken klokt ut eller kommer att bli så skönt om man råkar komma åt själva glödlampan när den har varit tänd en stund. Aj.

Suck.

Eller - är det någon som har sett till lågenergilampor som ser ut som "vanliga" glödlampor?

Jag antar att vi om några år kommer att skratta åt det här klumpiga första utförandet av lågenergilampor.

Jag får väl spara mina lampor tills dess. Då när lågenergilamporna inte längre ser ut som missfoster.

Vilket I-landsproblem.

Bakning

Funderar på att baka Cheesecakebrownies idag. Eller kanske imorgon.

Har dock hört att de är beroendeframkallande goda. Så, jag kanske borde låta bli.

Eller inte! Hehe...

Lite tomt

Fjärde, och hittills sista, boken om Bella och Edward och alla de andra är nu avklarad, slut, förbi - färdigläst... Och det känns lite tomt.

Någon som vet om det är slut nu? Eller om det kommer ytterligare böcker?

Det kan dock vara så att det är ett genidrag av författarinnan att sluta nu (om hon nu gjort det) - innan man tycker att historien bara urvattnas och går överstyr.

Jag menar - vad mer kan hända nu?

Eller nej, förresten - jag kan ju för all del gissa. Men, nej. På samma gång som jag gärna skulle vilja läsa mer om dem så är det nog kanske bra nu. Tror jag.

Men, jag har ju hört att man "ska" se filmerna också...

Linas matkasse

Vår första hemleverans av mat skedde tidigare idag.

Linas matkasse heter företaget som fått äran att vara pionjärer i vårt kök.

Jag ser framför allt fram emot att få lite ny inspiration. Man fastnar alldeles för lätt i gamla hjulspår. Detta är ett sätt att få lite nya idéer för middagsbordet. Vi får väl se hur det går.

Första matkassen/menyn ser spännande ut.

Ett litet minus dock att de redan i vår allra första leverans har missat en sak. Lite trist. Men men. De får en ny chans om två veckor.

Avatar

Har gått med på, med den stora portionen skepticism intakt, att följa med och titta på Avatar i 3D-version tillsammans med min käre make idag.

"Alla" höjer den ju till skyarna och jag har insett att om man skall se den, så skall man se den på bio. Så, jag "offrar mig" och ser den då. Vi får väl se vad jag säger när jag kommer därifrån. Om jag jublar eller suckar. Jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig. I värsta fall.

Jag ser allra mest fram emot min första 3D-upplevelse på bio.

30 kronor du kan avvara?

En av mina favoritbloggar alla kategorier som jag trots att jag haft lite allmänt "bloggstopp" ändå följt mer eller mindre hela tiden (ta nu inte illa upp ni andra) är ju "Heja Abbe".

Eftersom Abbe förutom en del andra saker, också har problem med hjärtat så är det faktum att Hjärt- och lungfonden har utnämnt februari till "Alla barnhjärtans månad" en "hjärtesak" för Abbepappan.

Läs gärna det här inlägget - och se sedan om inte du också har 30 kronor att avvara.

Jag har gjort det.

Musse

Jag kom just på att jag ju alldeles har glömt att visa bild på vår lille söte nye kompis!

Så här ser en långhårig silversvart guldhamster ut när han är 5 veckor (nu är han snart 7 i "verkligheten"...)

Alla Hjärtans del 2

Av lite olika anledningar (som tidsbrist) så blev det inga julklappar till personalen på dagis nu senast. Istället tänkte jag att jag skulle ge dem något litet nu till Alla Hjärtans, för att visa hur mycket vi uppskattar dem. Jag har grunnat, grunnat och grunnat på vad vi skall hitta på. Det behöver alltså inte vara något märkvärdigt, utan bara något litet så där. Jag umgicks med tanken på att baka till dem till på fredag, men det funkar inte tyvärr.

Någon som har något sådär toppenbra tips?

De är fyra stycken - en man och tre kvinnor. Mannen är närmare 60 och den yngsta av kvinnorna är strax under 30 tror jag.

Några idéer?

OS...

Jag är banne mig trött på det redan innan det har börjat.

Suck.

Jag förstår inte att jag vansläktas så oerhört med en hel släkt full av idrottsfantaster och utövare av diverse sporter på relativt höga nivåer, uppväxt vid sidan av en fotbollsplan och en pappa som är idrottslärare.

Jag som faktiskt har varit ganska insatt har nästan ingen koll alls längre.

Kan det bero på att jag har en man med ett intresse som sträcker sig över mig, att han liksom har tagit hela vår kvot för den här familjen?

Kanske är så.

Fast

Jag har fastnat i Forks.

Sent omsider har också jag kommit mig för att läsa om Edward, Bella och alla de andra. Skulle ju inte. Jag gillar ju inte böcker om vampyrer. Men, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Man måste ju kunna prova.

Och nu är jag fast.

Trots vampyrerna.

Jag är ju trots allt en "sucker" för high school-romantik.

Uppriktigt förvånad

Jag hade först inte tänkt kommentera gårdagens melodifestival, men nu bara måste jag.

Jag är verkligen förvånad över det gensvar som den taffliga insatsen Dolph Lundgren gjorde har fått. Alltså, är det bara jag som tyckte att han rörde sig som ett kylskåp och kändes fullständigt onaturlig så fort han sa något? Eller är det helt enkelt så att det han gjorde ställts emot det Christine Meltzer och Måns Zelmerlöv gjorde och därför anses som så väldigt fantastiskt - för att de var ännu taffligare?!

Petra Mede var hemsk förra året för att hon var så plump och de här var så krystade i sin framtoning, alla tre, att jag bara led så fort de var i bild. Det var deras framträdanden som gjorde alla låtar lite lite bättre - eftersom det var en lättnad att slippa dem för en stund.

Kan ju slänga in en (inte så) liten mild förvåning över att Linda Pritchard inte ens gick till Andra Chansen också. Men, jag kan uttrycka en glädje över att söta Salem Al Fakir gick direkt till Globen trots den något tjatiga refrängen. Den dag någon säger till mig att han är allt annat än ödmjuk och en riktigt stöddig typ, då kommer jag att bli jätteledsen. Det kan bara inte vara möjligt, när man, som han och hans bror, alltid ser ut som om de vunnit en massa choklad!

Man? Vem är det?

Någon mer än jag som tittar på "Spårlöst" på TV4?

Någon mer än jag som retar sig på det opersonliga pratandet om sig själv i tredje person i stil med "man blev ju glad"?

Första gången jag riktigt hakade upp mig på det så var det tre systrar från Polen (tror jag det var) som kommit till Sverige tillsammans med sin bror och nu sökte sitt förflutna. När tjejerna konstant satt och pratade om sig själva som "man" istället för "jag" eller "vi" så retade jag mig storligen på dem.

I efterhand har jag insett att det inte hade något med tjejerna att göra, det där eviga bruket av "man" - utan garanterat något som producenten av programmet tycker låter väldigt bra, för alla deltagare talar på samma sätt. Om sig själva i någon väldigt opersonlig form.

Ett program som skall vara så personligt - att man bestämmer sig för en sådan opersonligt och lite smått oengagerat språk - det tycker jag är lite märkligt. Man kan ju bli väldigt irriterad för mindre. Eller är det kanske jag som kan bli det?!

Skadat språk

Igår satt T och läste på tetran med A-fil.

"Pappa, vad betyder fett halt?"

Ja, med paus emellan orden...

Vi kunde ju inte annat än le lite och förklara att det inte hade något att göra med hur väldigt dåligt A-filen gick, utan med hur mycket fett den innehåller...

Alla Hjärtans...

Jag har förresten kommit på vad jag skall köpa till mig - nej, jag menar till D i Alla Hjärtans Dags-present.

Vi brukar inte vara så flitiga med uppvaktningen med anledning av just den dagen, men en sådan här vill jag bara ha - ähum, jag menar - vill HAN bara ha... Skulle bara önska att den hette något annat...

(Länken går inte till någon nyhetssajt)

Grått hår

Jag har ju färgat håret i en herrans massa år. Jag är naturligt blond, men kör i rödbrunt/brunt mest jämt, för att jag trivs bäst i den färgen. Jag har gjort ett par försök att återgå till min vanliga, naturliga färg - och även blonderat det rätt hårt vid ett tillfälle, men insett att rödbrunt/brunt är betydligt mer jag.

Med tanke på att denna färgning har pågått en längre tid, så har jag liksom aldrig haft chansen att se om jag har fått några gråa hår. Jag täcker dem ju innan jag ens hinner se dem!

Fast, faktiskt - just nu har jag en utväxt jag borde ta itu med. Och faktiskt, när jag synade ordentligt häromdagen så tror jag att jag såg några strån som liksom var lite annorlunda än de andra. Ja, faktiskt - jag tror att jag har hittat mina första gråa hår!

Ensam ålderdom

Häromdagen när jag höll på att hjälpa L av med overallen efter dagis, ville han å det bestämdaste titta på TV på direkten. Jag sa nej och tyckte att de skulle göra något annat, leka med sina saker eller så. Tids nog skulle de få titta på TV, lite längre framåt kvällen så där. Det ville han dock inte alls gå med på utan han klämde då i med: "Om jag inte får titta på TV nu på en gång tänker jag aldrig komma och hälsa på er när jag blir stor!"

Jahapp, där ser man. Där fick vi! Så, nu har jag alltså orsakat en besökare färre på hemmet...

Dilemma

Jag behöver råd.

T har berättat för mig och D att det är ett par tjejer som går i fyran (hon själv går i tvåan) som håller på och tråkar henne på olika sätt.

De säger saker i stil med "Kan inte du gå så vi slipper dig!" och så härmar de henne, eftersom hon ofta går omkring och sjunger. T som har lite skinn på näsan säger ifrån och då säger de till henne att hon inte ska "kaxa mot de som är äldre".

Jag och D ser allvarligt på det här och tycker absolut inte att detta är OK.

Vi har pratat med T om olika sätt att "ta itu" med det - och ett alternativ är att prata med hennes fröken, som i sin tur får prata med deras fröken och därefter får den fröken prata med tjejerna. Alternativ två är att vi (jag eller D) pratar med tjejernas fröken. Och alternativ tre att jag eller D pratar direkt med tjejerna.

Alternativ tre är det som jag och D tycker är det som är att föredra. T vill dock inte alls att vi skall prata direkt med tjejerna. Utan vill att vi skall ta alternativ ett. Hon tror att det bara blir värre om vi pratar direkt med tjejerna. Vi tror tvärtom, att det tar betydligt mer skruv om vi går på dem direkt istället för via någon form av mellanhand. Jag har dessutom inte riktigt det förtroendet för att det verkligen blir ordentligt gjort. Man kan ju för all del tycka att det är "skolans jobb" att ordna sådana här saker och att det kanske blir lättare för dem att ha ögonen med sig om det inte ger sig ändå och följa upp om det är de som har pratat med dem. Men, jag vet inte ändå.

Vad tycker ni? Vilken "approach" tilltalar er mest? Hur skulle ni ha agerat? Hur mycket skall T få "bestämma" i den här frågan om vi som vuxna har en annan infallsvinkel än hon?

Oh yes!!

Han vann!!!

Har ni inte hittat till Abbepappan än, så är det hög tid nu!

Han inte bara skriver vackert om sina barn och kärleken till dem, han har en enastående förmåga att hantera det svenska språket också - och dessemellan, sin kamera.

Rejäla röstresurser

L och en av kompisarna på dagis stod inne i ett rum och skrek åt varandra igår av någon anledning. En ur personalen kom in och kommenterade det hela med att "ni skriker ju så att ni nästan väcker de döda!" (ja, hon uttrycker sig liite märkligt ibland, men - jaja). Varpå L funderade ett par sekunder och så svarade han: "Då har vi väckt Michael Jackson nu då!"

Samtal

Är det inte lustigt, att de man pratar oftast med är de som man också har mest att säga till? Ja, nu låter det som en självklarhet - eftersom man ju naturligt pratar mest med den man har mest att säga saker till. Men, det jag menar är att när man har ett pågående samtal - en konversation som tas upp mer eller mindre varje dag - så är man mer delaktig i allt som är runtomkring och därför delar mer med. Både stort och smått.

Lite så är det ju att blogga också. Jag har ju just nu tappat tråden lite. När jag väl är igång, så kan jag ju (nästan) hitta på saker att skriva om hela tiden. Nu känns tröskeln så hög, för att jag ju liksom inte har ett "pågående samtal" med den/de personer som skall läsa. Så, när jag tittar på "Mästarnas Mästare" och retar mig på Stefan Holm och hans asociala besserwisser-mentalitet, så är steget så mycket längre, att liksom skriva några frustrerade rader om honom eftersom jag ju inte heller har berättat om dramatiken i söndags när vi upptäckte att den nya hamstern som nu fått namnet Musse, hade rymt ur buren första natten. Det hus vi trodde han sov i, var tomt - det var alltså inte svart för att han är svart, utan för att där var tomt! Vi hittade honom ett antal frustrerade timmar senare efter att ha vänt upp och ner på mer eller mindre hela huset och letat i varenda liten vrå - i tvättstugan, bakom tvättmaskinen! Så, vi får se hur det går med honom nu - han verkar pigg fortfarande för all del, men de tvättmedelsrester och diverse andra kemikalier som han kan ha fått i sig, kanske inte riktigt rimmar med en liten hamstermage...

Inte heller har jag berättat för er om det nya vi lärt oss i sjukvårdsväg. Känner ni till höftsnuva? Det hade M för ett par veckor sedan. Han började klaga på fredagen när vi gick och hämtade T i skolan - framför allt på vägen hem gnällde han. Men, till saken hör att M är vårt mest bekväma barn. Han vill gärna bli buren och de enstaka gånger han får åka vagn, så är han mycket nöjd. När han alltså gnäller på det där sättet så är det ganska lätt att avfärda som ett utslag av lathet. Hursomhelst så gick helgen och han gnällde väl lite av och till, men vi gjorde inget direkt ansträngande, så... På söndag kväll när det var dags för sänggående så klagade han lite extra så då förbarmade jag mig över honom och bar honom uppför trappan. Under natten sedan så gnällde han lite medan han sov, och på måndag morgon när han gick in till D när han hade vaknat (jag hade redan åkt) så grät han för att det gjorde så ont i benet när han gick. D ringde mig och förklarade läget, att han skulle lämna de andra och ta M till doktorn. Då vaknade hönsmamman där på pendeltåget (ännu ej framme på jobbet) och när jag kom av pendeln så stod direktbussen hemåt inne, så jag gick raka vägen till den och satte mig på den. Ringde hem och sa: "Jag vill ta honom till sjukhuset själv!"

Ja ja ja ja, jag vet att man skall delegera och att jag ska lita på barnens pappa tillika min man, men nej. Jag ville verkligen åka själv. Så, sagt och gjort. Vi åkte till Barnakuten och efter ett evigt kånkande på honom fram och tillbaka till ultraljud och lunch och väntan och jaaa... så fick vi diagnosen Coxitis Simplex - mer "känt" som höftsnuva. Det är helt enkelt en förkylningsrelaterad infektion som sätter sig på kroppens största led, framför allt på barn mellan 2 och 12 år, lite vanligare på pojkar än flickor. Så, vi fick ordinationen total vila av benet/höften. Den var ju rätt lätt att hålla så länge smärtan höll i sig - då gick han ju inte gärna själv, utan låg snällt i soffan och tittade på TV eller liknande och blev buren överallt (ja, han mös riktigt av att bli konstant buren i nästan en hel vecka, haha!) När sedan smärtan började ge sig så började ju han vilja göra lite andra saker också. Men, man får väl säga att det var tur ändå att det var just han som fick detta, med tanke på att hans bror hade varit ännu svårare att hålla stilla. En vecka senare så var vi tillbaka och han fick ok för "fria aktiviteter" igen. Och vi hade lärt oss en ny "sjukdom" :-)!

Nu har jag precis varit sjuk i ett par dagar. Feber och allmänt hängig. Jag kände mig lite trött i måndags morse när jag klev upp, förståeligt efter vårt hamsteräventyr kvällen innan. Men, när det t o m svartnade framför ögonen när jag böjde mig ner för att sätta på mig strumporna, så kände jag att det nog inte var hela sanningen. En koll med febertermometern gav vid handen att jag hade en del feber och nog skulle stanna i sängen. Nu verkar dock febern ha givit vika, så planen är att jag skall jobba imorgon igen.

Så, det var en liten sammanfattning. Igen.

Planen för övrigt för imorgon är att jag skall hålla tummarna för att "Heja Abbe" vinner Stora Bloggpriset i sin kategori. Jag har röstat och röstat och röstat. Abbepappan uttrycker sig så fantastiskt väl i vartenda inlägg och gör att bloggen om hans båda söner är en av mina absoluta favoriter. Så, det skall jag också göra imorgon.