söndag 20 juni 2010

Störst av allt är kärleken

Den kvardröjande känslan från bröllopet igår är så klart glädje. Och stolthet.

Jag blir så glad över att höra hur Daniels pappa står upp och talar från sitt hjärta, utan att göra avkall på sin egen person - trots all uppmärksamhet och stundom påtvingade traditioner och "regler". Det var så skönt att höra hur han talade som man "gör" till sina barn när de gifter sig, oberoende av om de gifter sig med en kronprinsessa eller ej. Han blev personlig utan att bli pinsam det allra minsta.

Man säger att kungens tal var personligt - eh - där slog Olle Westling honom med hästlängder. Till att börja med är kungen ingen vidare talare. Lite sorgligt i sig att tänka på att det är en av hans stora uppgifter här i livet. Att hålla tal. Det som väl var personligt och väldigt vackert var ju hur han överraskade Silvia med en liten blomma och en kärleksförklaring på deras bröllopsdag... Okejdå... Jag tyckte också om hur kungen i sitt tal förklarade sin egen anledning till att "bryta" mot svensk tradition (som de ju kritiserats för) genom att överlämna sin dotter och inte "låta" brudparet gå in tillsammans.

Och så kommer man till Daniels tal - där kan man tala om personligt. Han har dock börjat drillas lite väl hårt tyckte jag nog, för man kunde känna att han hade pappas varma stil i botten, med en fernissa påmålad av etikett á lá hovet. Hoppas att de inte drillar sönder honom och hans mer jordnära förankring nu bara!

Jag tyckte också väldigt mycket om ärkebiskopens tal till brudparet - där också han vågade vara personlig och tala om det faktum att det finns folk som vill avskaffa monarkin och tycker att deras uppgift inte behövs. Han talade inte bara om "bekväma" saker - utan stack ut hakan lite. Och sådant gillar jag :-).

Så, på det hela taget så tycker jag att dagen igår gav en god känsla. Det känns bra att ha en ny prins med en sådan härlig förankring i sina föräldrar från Ockelbo - gift med en kronprinsessa med en massa humor och glimt i ögat. Det blir bra det här!

Edit: Jag är också en "sucker" för att man försöker lätta upp allvaret med lite skämt - som det om hockeyproffset och det om grodan.

Jag tyckte också jättemycket om Victorias tack till det svenska folket för att hon fått sin prins. En liten känga, med glimten i ögat, till de som dels tyckt att han ju är en man av folket "passar det sig verkligen!" och de som tyckt att detta kostar oss för mycket pengar... Men, samtidigt ett tack för att kalaset trots allt betalats av svenska folket. Snyggt gjort att få in det i det där lilla korta men kärnfulla talet från balkongen.

fredag 11 juni 2010

Värdefull tid

Har idag varit till en läkare på en bokad tid med min dotter. Inget allvarligt - bara en koll av ett födelsemärke som vi föräldrar oroat oss för.

Men, det jag reflekterade över då var följande: Hur kommer det sig att man konstant får vänta på dessa typer av institutioner? Ok om det kommit akutfall emellan när man sitter där på den typen av mottagning. Men, hos en hudspecialist dit man endast får komma på remiss? Vad är det som gör att redan 09:15-tiden är överdragen med 25 minuter när vi får komma in? Så många totalakuta fall kan det väl inte ha varit innan oss? Eller var det helt enkelt så att doktorn tog lite sovmorgon, kom in lite sent eller något? Om det i stort sett alltid är för kort tid per patient som bokas in - varför ändrar man aldrig på det? Det här fenomenet stötte vi på senast på vårdcentralen också, hos tandläkaren sist jag var där o s v. När jag kom till tandläkaren sist så såg jag dem sitta därinne och chitchatta och sedan ropa in mig 10 minuter sent. Varför?

Vad är det som säger att deras tid är värdefullare än min?! Om man nu till äventyrs skulle komma de där 10-15 minuterna för sent, så kan man ju åka på att få betala utan att få undersökning. Om de nu för en gångs skull är i tid...

Varför finner man sig i detta - stillasittande och nickande som en annan menlös idiot? Vi alla gör det ju. Dag ut och dag in. Är det fortfarande klass-samhället som lever kvar när det gäller det här? Doktorn står över alla oss andra, så då kan vi gott få vänta på audiens...

Det hände ju min farfar för en herrans massa år sedan - i mitten av 30-talet måste det ha varit - när farfar och farmors andra barn, en liten flicka, blev svårt sjuk i lunginflammation. Farmor skickade iväg farfar för att hämta doktorn, men eftersom doktorn hade jägmästaren på middag så fick farfar sitta i köket och vänta medan de åt färdigt. Under tiden satt farmor ensam hemma tillsammans med sin lilla dotter som dog bara dryga året gammal. Det är för all del inte sagt att hon skulle ha överlevt även om doktorn hade kommit - men ändå.

Nu skall jag dock undanta de som arbetar med akutsjukvård, för där upplever jag inte alls samma sak - det är de här läkarna/tandläkarna med bokade tider på sina mottagningar som jag tycker hanterar sina patienters tid mer än lovligt vårdslöst i stort sett hela tiden.