Söndag kväll. Redan.

Ja, nog för att jag brukar säga att jag bara har måndagar och fredagar i mina veckor - men den här helgen gick verkligen sjukt fort.

Igår då så var det ju utflykt in till sta´n för att luncha med mormor och morfar (om man ser på det från barnens synvinkel). Vi tog t-banan till D:s jobb sedan och åkte med honom hem. Var hemma i ett par timmar innan vi begav oss på ettårskalas. Kom hem därifrån vid elva. Barnen stöp i säng och sov innan huvudet landat på kudden.

Idag har jag då åkt snowracer med grabbarna när T och D var i stallet, stekt pannkakor till lunch, bakat matbröd (kan ge er receptet vid ett senare tillfälle om ni vill prova - det är både gott och hyfsat enkelt!), tvättat några tvättar, rensat bland skor och kläder i garderoberna i hallen och skapat lite ordning där (som förhoppningsvis består i någon vecka eller så) och packat ner lite grejer till ett par kollegor med söner som är yngre än mina, varit och köpt "adventsklapp" med T, till hennes klass och lagat middag förutom att jag har sett Johanna välja Alex (jaja, vi får väl se hur det går), Nina välja Micke (OK, jag är skeptisk där också) och Anette välja Richard (jag har förståelse för hennes val, även om jag nääästan är benägen att bli en ny ensam trebarnsmamma som söker med tanke på den hon INTE valde, som jag tycker verkar vara en riktig riktig kanon-kille!). Och nu så är det kväller och måndagmorgon imorgon... Om en vecka och en dag så är det december. Var det någon som hängde på, på det? Jag har iallafall lyckats köpa tre julklappar i helgen också. En till T (kanske från någon av killarna) och så från T till M och L. Så, nu har jag börjat. Eller OK då - jag har en julklapp klar i garderoben sedan i somras, också. Men, det tycker jag inte riktigt räknas.. Har ni börjat?

Sol och snö

3 minusgrader och strålande sol - vi gör oss redo för en sväng ut med snowracer och tefat. Underbart!

Fast, man kan ju hoppas att lite andra människor i omgivningen tar tillfället i akt och byter däck, om de nu inte redan gjort det. Ser inte fram emot morgondagen när alla skall till jobbet o s v annars...

Larm om snökaos

Väderprognos

Sedan kan jag inte låta bli att irritera mig lite på fokuset på miljön vs trafiksäkerheten. Vad är viktigast? Att vi värnar miljön till vilket pris som helst - eller att vi finns kvar att njuta av livet i några år till? Jag tycker ju att det inte är något snack om att dubbat trots allt är säkrast. OK för att det i våra trakter är en hel del barmark på en vinter - men, när det smäller till och blir kallt och varmt lite om vartannat så blir det ju ofta glans-is (s k blixthalka)- och vad biter då?

Partiklar i luften

Miljömål

Jag skulle vilja se en jämförelse med hur säkert dubbat vs odubbat är egentligen - när det verkligen gäller, inte miljön - utan i trafiksituationer helt enkelt. Någon som vet var jag kan läsa om det? Som ni säkert förstår kör vi på dubbat.

Hektisk lördag

Var hemma igen vid halv ett. Körde, så jag är inte mer än lite trött idag. Det var jättekul! D hade tyvärr inga sådana där t-shirtar kvar längre, så det fick bli helsvart med nitbälte och så touperade jag håret istället för att ta den kli-iga peruken. Lila läppstift och rejält sotade ögon blev pricken över i.

Idag bjuder dagen på en tripp in till sta´n för att luncha med mamma och pappa som är nere med en bussresa för att gå på teater ikväll (jag minns absolut inte vad de skall se). Eftersom D skall jobba, så blir det jag och barnen som tar buss och t-bana in till sta´n. Bara den biten av det hela är ju spännande, tycker de!

Sedan så fyller minsta guddottern 1 år idag också. Det känns helt overkligt att det redan har gått ett helt år sedan den där lilla skruttan gjorde entré. Men, så är det. Så, förlovningsmiddagen skall avnjutas i sällskap med dem ikväll. Ja, jo vi har förlovningsdag idag också, ovanpå allt annat. 12 år.

Skall allt hinnas med, lite slag i slag så där, så måste jag nog ta och sätta fart redan nu. Duscha, frukost - ja, ni vet. Kottungarna sitter framför TV:n och D har sovmorgon (lördagar är hans morgon..) Jag längtar efter att få ta en bloggrunda och kolla vad "alla andra" har bloggat om den senaste tiden, men det hinns inte med just nu heller. Så, jag återkommer!

Guitar Hero

I kväll är jag inbjuden på "Guitar Hero"-mästerskap hemma hos en kollega. Utspökade är kravet, så hårdrocks-peruken har lånats in från en annan kollega, sedan tänkte jag kanske låna en gammal hårdrocks-t-shirt av D och så på med ett par jeans bara. Då är man väl hårdrockig så det räcker?

Hur bra jag är på Guitar Hero? Oj oj, nu hörde jag visst inte riktigt frågan ;).

Någon måste ju ta på sig det ärofyllda i att komma sist också.

"Slow ride... dö nö nö... Take it easy... dö nö nö... "



Ha en bra kväll!

Givande konferens

Efter en givande konferens är jag åter i hemmets trygga vrå. Har haft det toppenbra med som sagt väldigt givande diskussioner kombinerat med möten med människor som man arbetar tillsammans/parallellt med dagligen, men väldigt sällan ser. Vi har fått toppengod mat bl a en ädelostsoppa som var helt fantastisk och så har jag premiär-ätit struts. Och, det var väl OK - men... För er som inte har smakat det kan jag säga att jag tyckte att köttet till sin karaktär var rätt så likt oxfilé, men jag tyckte inte att det smakade så speciellt och så var det lite segt, trots att det endast var stekt rosa. Givet då att jag har hört att det är hyfsat dyrt, så vete 17 om jag ger mig på det igen, haha.

Kvällen avslutades med ett musik-quiz som var jättekul, så jag snodde med mig pappret från tävlingen hem, så med vissa modifieringar finns det en viss risk/chans (det beror på hur man väljer att se på det) att de som firar jul med mig/oss iår kan åka på en liten släng av den sleven!

Men, nu är jag trött. Var visserligen inte uppe så tok-sent igår - men, det blir rätt så intensivt så där, så.

Nu skall jag sova.

Den här boken, förresten!

Den här boken skulle jag kunna tänka mig att läsa. Kanske skulle köpa den till D i julklapp, hehe?!

I artikeln i Aftonbladet förs det ju fram att den ska ses i första hand ses som en igenkänningsbok för männen själva (även om det också, förstås skrivs att man som kvinna kan lära sig att förstå sin man bättre genom denna bok). Vad tror ni om det?

Efter snart 157 månader ihop så borde det vara dags att jag förstår mig på honom. Eller?!

Konferens

Åker på konferens imorgon och blir borta över natten. Det skall bli jättekul!

Har också varit på ett jätteintressant typ seminarium idag. Och så nu konferens imorgon och på torsdag. Det enda är väl att det inte blir så mycket annat gjort. En del av mina arbetsuppgifter sköter sig ju själva, av mina kollegor, när jag inte är på plats. Men, annat blir liggande. Nu tror jag dock att jag är hyfsat i fas trots allt (lite kvällsjobb har fixat det), men ändå. Lite stressad blir jag iallafall när kalendern är fullbokad. Jag är inte riktigt van vid det. Det är tur att det bara är med roliga saker!

Hursomhelst - bloggande står inte på agendan för imorgon som vi fick från chefen, så. Om jag orkar så blir det väl back in business på torsdag kväll, skulle jag tro.

Ha en bra mitt-vecka nu då!

(Och j-sis: jag skickar boken så fort jag hinner!)

Mitt önskeår

Iochmed att kylan och lite halka och lite snö har visat sig här i våra trakter så kom vi att prata om vilket väder/vilken årstid man skulle önska under vilka månader under året.

Så här skulle jag önska att mitt år såg ut (uppdelat efter årstider):

Vinter (riktig vinter med massor med snö och så där 10 grader kallt) under december, januari och februari och kanske kanske in en eller ett par veckor i mars. På så vis blir det en vit jul och även några månader med möjlighet till vintersporter - över sportlov o s v.

Vår: det som blev kvar av mars, april och halva maj. Lagom varmt, soligt och fint.

Sommar: andra halvan av maj, juni, juli, augusti och halva september. Genom att få rejäl sommar under så pass lång tid så behöver ingen gräma sig över när man fick ta sin semester och alla hinner njuta riktigt mycket även de kvällar man kanske inte har haft semester på. Alla hinner ladda sina batterier med riktigt mycket solljus.

Höst: andra halvan av september, oktober och november. Mycket sol och klar, hög himmel. Ja tack!

Så skulle mitt önskeår se ut om jag fick bestämma över årstidernas skiftningar. Då skulle det vara optimalt, tycker jag. Och regn önskar jag att det bara kom på nätterna, haha!

Tror ni att man kan få det?

Vad alla andra tycker

Det finns nästan inte ett enda TV-program (förutom serier i stil med Greys Anatomy, Desperate Housewives och Brothers and Sisters) som inte går ut på att om du inte anses hålla måttet av "alla andra" så är du värdelös och åker ut.

Det är lite skrämmande faktiskt. I Idol är det juryn och folket som bestämmer, samma sak i Stjärnor på is och ex Let´s Dance. I Hell´s Kitchen är det kompisarna i laget som nominerar och Gordon Ramsey som beslutar. I Robinson (som jag iofs är ett stooort fan av) är det enbart lagkamraterna som bestämmer. Spela fulast, kom längst.

Vad är det vi lär våra barn egentligen med den typen av underhållnings-tv? Inrätta dig i ledet, jobba bra, håll käften och slicka röv?! Den som är falskast vinner.

Lite bakfram är det. Och tyvärr tycker jag att detta smittar av sig på gemene mans inställning till sina medmänniskor också. Man får döma ut de som är olika som om de inte vore lika bra. Jamen, vaddå - det borde man väl fatta att man inte kan köra sitt eget race jämt - man måste ju anpassa sig. Eller?

Och så undrar man varför så många unga idag mår dåligt. Och varför det är svårt att få barnen att tro på sig själva. Herregud, de vet ju att om de inte håller måttet (på en måttstock uppsatt av "alla andra") så får de skylla sig själva om de "åker ut"...

Självklart finns det en massa faktorer till ungas psykiska ohälsa, men hur det än är så tror jag att detta bara är ett symptom på hur samhället resonerar i mångt och mycket.

Tänk om Robinson när det nu kommer tillbaka kunde göra som de gör i barn- och ungdomsprogrammet Wild Kids istället. Där man är ett ursprungslag på X antal personer (kan det ha varit 4?) och för varje tävling man vinner så vinner man en ny medlem till sitt lag. Istället för tvärtom.

PS: Jag vill inte på något sätt sätta på mig själv någon helgon-gloria eftersom vi ju faktiskt tittar på dessa program själva, tillsammans med barnen - men inte desto mindre så tycker jag att det borde stämma till eftertanke. Jag bojkottar ju i vilket fall som helst uttagningarna till Idol - för det är det värsta av det sämsta, tycker jag personligen.

Mysteriet med den försvunna plånboken

I gott och väl en månad - det är nog till och med så mycket som två eller kanske lite mer, har T:s plånbok varit spårlöst försvunnen. Hon har en ordning i sitt rum som Einstein skulle vara avundsjuk på henne för d v s det var inget konstigt om en plånbok kom bort.

Hursomhelst så kom kulmen denna helg eftersom vi har försökt få henne att leta ordentligt i sitt rum ett antal gånger och hon liksom "skrapar på ytan" d v s hon letar i den lilla ordning som finns, men inte i den oordning som råder i samtliga lådor typ. Så, jag gav henne ett ultimatum att om hon inte letade reda på den denna helg (eller åtminstone gjorde en rejäl genomgång) så skulle alla veckopengar under 2009 frysa inne. Jag sa till henne att om pengar inte spelade henne större roll, så kunde jag behålla dem...

Och så åkte vi (jag och barnen) iväg till ett lekland på "Playdate" med några kollegor till mig, och deras barn. Under tiden var D hemma och städade badrummen. Han tog sig också för att gå igenom T:s rum i lugn och ro. Hittade inget. Vilket han också redogjorde ganska grundligt för när vi kom hem.

Så hör jag hur M och L pratar något om "Här är T:s plånbok" och dillade lite, vilket jag var helt övertygad om att de kom med något annat för att s a s låtsashitta den. En liten stund senare hör jag dock hur detta upprepar sig då L går in i T:s rum och upprepar "Här är din plånbok!" och T börjar yla! Då har alltså M vid något väl valt tillfälle "lagt rabarber" på T:s plånbok och gömt den i sin säng. Nu låter det som om vi aldrig bäddar rent i deras sängar - men de har sådana där växasängar med madrass uppvikt i båda ändarna. Bakom en av de där madrassbitarna som står rakt upp - DÄR hade han stoppat den. Och nu hade då L tagit fram den. Glädjen var stor, förstås!

Man kanske skall fråga dem lite oftare om saker som är borta?

Och det är ju det där med att underskatta deras intelligens också. Nu vid middagen satt vi och pratade om att M & L skulle bada efter maten och T skulle in i duschen. Först ville M hellre duscha, men kom sedan fram till att bad blev bra. Men, inte desto mindre så klagade han lite för han ville ju titta på Bolibompa också. Men, sa D, det skulle han inte hinna med bad och allt. Så blev han tyst och satt och åt och tittade ut genom fönstret innan han suckade lätt och så sa han: "Nej förresten, jag vill duscha istället. För det går fortare. Då hinner jag se Bolibompa också." Han är inte dum den!

Tävling

Man kan tro att något kommer att tävlas ut i det här inlägget, men så är det inte.

Hemma hos oss pågår det någon form av tävling på helgerna. I veckorna är den inte fullt lika vanlig, som tur är. Det är tävlingen om sängplatsen närmast mamma.

När M eller L kommer in till vårt rum på natten eller tidiga morgonen, framför allt då på helgerna eftersom jag oftast är uppe innan de har vaknat i veckorna, så går de ofelbart till mig först. Inte enbart för att jag ligger närmast dörren utan också för att jag är den som vaknar lättast. Jag lyfter upp vederbörande och hjälper honom på plats innanför mig. När näste man så kommer, så får han då alltså gå till pappa. Denne någon får då ligga på utsidan om pappa - så att pappa hamnar som en buffert mellan bröderna, som annars tenderar att börja busa eller bråka.

Imorse insåg jag att detta med att komma först och hamna bredvid mig, det var en vinst. Jag riktigt hörde hur M triumferade när L kom och det redan var fullt bredvid mig. Attans - har det blivit en tävling om vem som kommer till oss först? Det var inte bra. De får gärna stanna i sina egna sängar så länge det är möjligt istället för att tävla in till oss.

Hur mysigt det än är när de kryper ner tätt intill och klappar och pussar, och gärna ligger på en - hur mysigt det än må vara - så blir det trångt. Och när man normalt kliver upp vid halv sex eller t o m halv fem vissa dagar i veckorna, så är man inte toksugen på att bli väckt redan vid 6 eller halv 7 på helgerna också. Det vore ju en sak om de kom in, lade sig, kurade ihop sig och somnade om. Men, det händer alldeles för sällan. De ligger hellre och viskpratar och sjunger. Och övar sig inför helikopter-SM...

Svärmor

Vi har haft riktigt celebert besök här idag. Svärmor har varit här. Sist var i början av juli i 20 minuter. Sedan var vi hem till henne och hennes karl en kväll i augusti måste det ha varit - och sedan har vi inte sett till henne. Man kan tro att hon bor i Spanien eller något. Och det gjorde hon. Tills i våras var det väl (om jag skall vara ärlig så minns jag inte riktigt när hon kom hem). Hon bodde där ett år eller något och aldrig har vi hört så mycket av henne som då. Hon skickade kort och små presenter till barnen, brev och mail, ringde och höll på. Till slut kom hon hem igen, emigrationen blev inte vad hon tänkt sig och hon vände åter till hemlandet igen. Hon sa då att hon hade kommit fram till vad som var viktigt i livet och hon skulle bli en mycket mer närvarande mormor/farmor nu. Jaha.

När jag berättade för killarna en dag när vi skulle till gympan, att kläderna de just fått på sig (typ landslagsdress - shorts och linne med Bamse på) hade de fått av farmor så frågade de vem det var? När jag försökte förklara så sa de "Jahaaa, du menar gammelfarmor?!"... Sådan koll hade de på vem farmor är. Som bor så där 45 minuters bilväg härifrån.

När hon efter två timmars besök hos oss skulle bege sig hemåt igen och gick upp på övervåningen för att säga hejdå till T och pappa D, så kunde inte M och L förstååå vart pappa och syrran skulle åka. De kunde ju inte drömma om att farmor skulle säga hejdå till dem för att HON skulle åka hem. Hon hade ju just kommit. Så är det när man är van att de man träffar lite oftare är de som sover kvar. Är inte det lite snett? De såg bra snopna ut när hon gick igen.

Hursomhelst - T hade fått baka sockerkaka och M och L hade fått göra chokladbollar till fikat när farmor skulle komma, så vi försökte göra det lite trevligt iallafall. Jag sa till D när hon gått att jag var på vippen att säga att "vi ses i vår igen då!" - eftersom det är så ofta hon tittar förbi. Lite elakt jag vet. Men vad 17. Jag SA det inte. Inte till henne.

Rökning och graviditet

Nu skall jag sticka ut hakan.

Men, jag tar det som eventuellt kommer tillbaka. För min fasta övertygelse är precis som det verkar vara många andras också - att om man är gravid så har man gjort ett val. Och det valet är att sluta röka och undanhålla sig från att dricka alkohol. Barnet i magen har ingen möjlighet att välja och då anser jag att det är mammans förbannade plikt att inte utsätta barnet för risker medvetet. Risker som man faktiskt på ett enkelt sätt kan hoppa över.

Jag anser faktiskt att mamman inte har rätt till sin egen kropp och att få "bestämma själv" som jag såg att någon 20-åring hade kommenterat till artikeln i Aftonbladet. Faktiskt gör jag inte det. Jag anser att mamman under graviditeten är att betrakta som ett typ "värd-djur" även om det kanske låter lite hårt. Men, hennes uppgift som gravid är att ta hand om sig själv på, för det väntade barnets, bästa sätt. Och i det innefattas inga glas med vin eller cigaretter.

Jag såg ett ungt par i centrumet här i närheten häromsistens. De stod precis utanför glasdörrarna till centrumet - inne i parkeringsgaraget. I vagnen, som var vänd emot dem låg en liten liten bebis - inte mer än max en månad gammal. Och framför suffletten står BÅDA föräldrarna och röker. Jag sa inget, men jag gjorde som i artikeln - jag blängde på dem, på vagnen och på dem igen. Jag tänkte i mitt stilla sinne hur jag skällde på mamma när hon fortfarande rökte, om hon gick i närheten av T:s vagn när vi var ute och gick. Hon fick inte ens ta i henne när hon just varit ute och rökt, utan inte ens den där utandningsluften hon hade med sig in - ville jag utsätta lillan för. Kanske i överkant, men ändå. Så har man då de där som står framför suffletten där det lilla lilla barnet ligger och sover. Iofs är väl kanske den där ungen redan van. Med det omdömet har mamman säkert bolmat på med oförändrad kraft under graviditeten också.

Marschaller

Jag älskar verkligen marschaller. De ger en omedelbar känsla av ett lite mer speciellt tillfälle. Så, vi har för vana att nästan alltid tända marschaller både fredag och lördag eftermiddag/kväll. Alldeles utan att det faktiskt är gäster på väg eller något sådant - utan bara för att vi vill! Ett enkelt sätt att sätta lite extra guldkant på helgen så där.

Så, utanför vårt hus brinner nu marschallerna. På köksbordet brann det ljus i Toarpsstaken medan vi åt tacos och i vardagsrummet har vi fyllt upp med värmeljus i olika "ljusstakar" lämpliga för dem.

Vi har fredagsmys. Så, jag smiter.

Vad är sant

Hittade en blogg som skrivs av en kvinna som är i färd med att publicera en bok. En bok som skall handla om sanningen bakom Liza Marklunds böcker om Mia, som vi väl alla lite till mans har förfasat oss över - det handlar alltså om Gömda och Asyl.

Den sanna berättelsen om hur en man gjorde Mias liv till ett helvete och som tvingade henne och hennes familj på flykt. Sanna och sanna, förresten - det är ju det som är den stora frågan nu.

Läs gärna bloggen från början (och orkar du - lite av kommentarerna också kanske) - den är inte jättelång. Säg sedan om du tänker läsa den där boken eller ej.

Personligen är jag alldeles för nyfiken för att låta bli och eftersom jag på samma gång också kittlas av den här typen av "avslöjanden", så känns det som given läsning för mig i december.

Järnkoll eller hjärnkoll?

Hur skall det skrivas egentligen? Jag som brukar le lite överseende när folk till exempel skriver att saker skall börjas i tid. Mig veterligt är det ju som så att det heter att det "skall böjas i tid, det som krokigt skall bli" - då kan man ju inte säga att saker skall böRjas i tid heller. Och andra saker i samma stil, när man liksom har översatt/tolkat fel. Då blir jag lite "von oben" och ler lite överslätande (och är det journalister så blir jag irriterad!)

Och ve och fasa - jag tror att jag har gjort en sådan där grej själv nu. Hur skall det vara för att vara rätt - har man järnkoll eller hjärnkoll? Egentligen tror jag att jag vet svaret, men jag vill inte riktigt erkänna det. Så, jag tror jag skall börja använda ordet örnkoll istället.

Men, ni kan ju få roa er med att berätta för mig hur det borde vara.

Angående livspusslet

Först: LCHF står för Low Carb, High Fat och det kan du, om du vill läsa mer om t ex HÄR - men kort kan man säga att man inte skall äta ris och potatis men gärna fett... Typ...

Och, ja visst är det så att man framför allt skall trivas. Och det gör jag också. Trots att våra väggar i vardagsrummet är ljusgula och inte vita, soffan är mörkblå och inte varken svart eller vit och bokhyllorna är i mörkt trä och inte björk... Och, gud förbjude - vi har tjock-tv!

Köket innehåller vita vitvaror och inte rostfria och vi har ingen induktionshäll utan vanliga plattor och det finns inte tillstymmelse till klinkers hemma hos oss. Och så där kan vi fortsätta.

Jag är bekväm och åker gärna charter, men lagar gärna köttbullarna själv till barnen (framför allt för att jag tycker köpeköttbullarna är ap-äckliga) och vi har slutat med fiskpinnar för att de är så läskiga när paneringen liksom släpper och glider iväg. Men, vi äter lösgodis och dricker läsk, det gör vi - även om vi steker i smör och inte olja eftersom vi fått lära oss att allt annat utom smör bildar transfetter när man hettar upp dem.

Och jag leker sällan med mina barn. Jag är ingen lekmamma. Och tränar gör jag för att jag inte vill hamna på samma ställe som min mamma, som knappt orkar gå uppför en trappa utan att bli andfådd. Och hon påstår att det enbart beror på gener. Hmmm, jag har dock bestämt att eftersom jag ju då är rätt lik min mamma och då alltså måste dras med samma gener som hon - så skall jag mota Olle i grind.

Och det där med egen tid - och tillsammans? Öh, egen tid OK - ibland. Men det är länge sedan vi gjorde något tillsammans bara jag och D. Vi har dåligt med barnvakt framför allt. Så, då blir det enklast att vi delar på oss, för att få någon egen tid överhuvudtaget.

Så, man kan lugnt säga att vi är rätt omoderna. Och helt ärligt - ibland skäms jag för det. Och då ursäktar man sig snabbt för standarden i hemmet - att man inte bytt ut soffan för barnen kladdar ju ändå så mycket än så länge, så det är lika bra att ha en gammal ful en. Och att byta ut golven är ju ingen idé så länge barnen är små. Och tapetsera om? När de ritar på väggarna fortfarande? Nu börjar dock vårt kök att gå sönder, så vi måste väl snart... Men, lite ångest får jag allt - för gör man fint där så syns det andra så väl. Och då får man väl ursäkta sig ännu mer...

Levnadspussel

Har ni tänkt på hur otroligt svårt det är att leva nuförtiden.

Allt runt omkring oss är på ett eller annat sätt fyllt med någon form av norm, som vi på ett eller annat sätt vill följa.

Titta på en sådan sak som hemmet. Numera är man inte nöjd med att man har ett hus där alla i familjen får plats. Allt fungerar, det finns rinnande vatten, golvet är varmt och det regnar inte in. Det är rent och fint och ingen behöver sova på golvet. Nej, ett sådant hem skäms man över eller åtminstone ursäktar man det lite grann - för nuförtiden skall man inte bara ha ett fungerande hem - man skall ha ett stylat hem också. Krönt med några snygga knorrar till personlig touch - så, var man klar. Att kasta ut en tjock-tv för att den är en tjock-tv och inte en platt-tv är något fullständigt normalt i dagens läge.

Det går inte längre att "bara äta". Inte minst för att många många livsmedel är fullpumpade med en massa mer eller mindre underliga tillsatser, utan också för att man i jakten på den rena maten också måste tänka i banor av GI eller LCHF eller någon annan tjusig metod som skall förgylla eller förlänga livet eller på annat öka livskvaliteten för en.

Sedan skall man träna så klart. Alla skall träna om så bara gå omkring med absolut dödsfjantiga stavar (förlåt, de är säkert bra, men det ser för löjligt ut!) Alla skall träna vare sig man vill eller inte. Det hör liksom till och den som inte vill/kan/orkar vågar nog knappt säga det. För att det är fult.

Så har vi det här med utlandssemestrar. Som barnfamilj med små barn är det OK att åka charter, men är du det inte skall du absolut åka på äventyrssemester där du lägger upp allt själv och har det så obekvämt och primitivt som möjligt. OK, så länge man har barnen med sig oavsett om de är lite äldre, så får man åtminstone ha det bekvämt - men att gå i resebyråernas ledband skall man helst inte göra för mycket. Företrädesvis skall man luffa runt med ungarna i släptåg, härligt spontant ;).

Allt skall dessutom förevigas, inte bara resorna, utan allt och det skall göras på ett personligt sätt - allt skall liksom redigeras på ett eller annat sätt och sedan skall det distribueras på något sätt.

Man skall förverkliga sig på jobbet men samtidigt inte låta barnen gå för länge på varken dagis eller fritids. Man skall umgås mycket med sina barn och hitta på en massa roliga saker med dem hela tiden, gud förbjude om de har tråkigt. Och så skall man som vuxen se till att unna sig både egen tid, utan både man och barn - men också se till att vårda sin relation och åka bort på tumanhand lite nu och då.

Är det konstigt att man blir lite trött ibland?

Bloggtyckande

Jag gillar också att läsa om andras vardagsliv, allra helst om det är lite igenkänningsfaktor på det - och gärna med lite humoristisk knorr (typ Ketchupmamman). För mig är det också rätt så viktigt hur man uttrycker sig. D v s jag är inte riktigt stavningspolis, men talspråk i skrift är inte min kopp té - inte heller särskrivningar. Jag ryyyser. Jag hittade en blogg som jag inte skall länka till nu, för då kanske hon hittar hit och läser mina elaka ord och alla blir ju salig på sin övertygelse om hur allt ska vara - men det var verkligen sms-språk i bloggform. Jag har svårt att skriva sms på det sättet - och att läsa det i en blogg var verkligen en s k rysare...

Jag trodde att jag kanske tyckte att skvaller var rätt så kul också, men bloggskvaller verkar inte falla in under den kategorin eftersom jag inte varit in på "Bloggkommentatorerna" nästan alls.

Allt för kategoriserade bloggar "använder" jag mig bara av - d v s jag läser dem om det är något som jag söker information om. Men, annars så gillar jag nog allmänna bloggar bäst - och de som berör på något sätt. I stil med "Heja Abbe".

Jag kan ta ett exempel "The devil wears" som jag länkar till - hon skriver på ett sätt som jag gillar - hon sätter ofta fingret på saker på ett bra sätt.

Absolut guldkant skriver vardagligt men med knorr. Me like!

Jag gillar också att lära mig saker "under tiden". Små tips och trix och så inblandat, sådant gillar jag också.

Alex Schulman läser jag för att jag kittlas lite av hans provokativa sida och för att jag liksom "vill hänga med" på nästa knäppa påhitt. Lite för att få förfasa mig om det är alldeles uppåt väggarna. Men, där har ni en man som, upplever jag - är otroligt smart och han uttrycker sig oftast väldigt väl. Sedan att han och hans bror går över gränsen rätt så ofta, det är en annan sak.

Ja, så om ni nu undrade vad jag tycker - så tycker jag alltså så här, haha!

Det jobbiga är att jag inte alls lever upp till mina egna ideal - men, what the heck, ni får säga till om ni vill ha något annat av mig!

Vad vill du läsa om?

Jag satt och funderade tidigare idag, på vad det är som gör att jag gillar vissa bloggar. Vissa följer jag ju p g a de som skriver dem = folk jag känner och vill läsa om :). Men, andra följer jag ju av andra anledningar, som jag inte tänker redovisa här just nu.

Jag undrar därför - vad uppskattar du i en blogg? Vad vill du läsa om? Vad är totalt ointressant vad dig anbelangar? Och vad är riktigt intressant? Vad vill du veta när du läser en blogg? Nyfiken antecknar..