Valet

Ni ska väl gå och rösta?

Jag skall helt självklart nyttja min demokratiska rättighet, men har fortfarande inte kunnat bestämma mig helt hundra för vad jag skall rösta på.

Suck.

Jag säger som Di Leva...

Köpa, skruva, kasta, sälja

Håller liksom på med en liten renovering här hemma.

Först ut var killarnas rum i vilket vi hade en ljust grön tapet som herrarna haft den goda smaken att riva sönder alla skarvar på... De hade också varsin växasäng bl a. Där har vi nu vita väggar med en mörkt turkos fondvägg mot vilken den nya, vita Tromsö-våningssängen står. Vid fotänden står ett Micke-skrivbord med två stycken röda Herman-stolar. De har också, på motstående vägg fått sig en Expedit-hylla i vitt med röda lådor samt en Hampan-matta i ljusgrönt. Märks det att vi bor ett stenkast från IKEA?! Jäkligt snyggt har det blivit kan jag berätta! Nu när vi äntligen fått en plats som de inte når - har vi kunnat ta fram lavalampan som L fick i present av min ena syrra när han fyllde 1. Den har vi inte vågat ha framme så att de kunde nå den förut. Nu står den uppe på Expediten och pojkarna tittar fascinerat på den varje kväll vid sänggåendet - de somnar så lugnt nu! :-)

På skrivbordet står M:s jordglob som han fick vid samma tillfälle - så att de kan sitta vid varsin arbetsplats (med varsin låda för sina alster) och se sig omkring på jordklotet på samma gång!

Det som tidigare har benämnts med gästrum har nu bytt namn till tv-rum eftersom det kommer att bli huvudanvändningsområdet för det rummet fr o m snart. En bäddsoffa istället för min gamla 120-säng, en tv på väggen med ett tvillingkort i och lite smart förvaring och vips så kommer vi kunna skicka ungarna till övervåningen så snart de vill se något annat på TV än vad vi vill göra - alternativt spela PlayStation eller så. Superskönt!

Så, det vi pysslar med på all ledig tid för närvarande är typ sälja begagnat på Blocket, planera för nytt - grunna på vad som blir bäst, mäta, kolla, surfa, köpa nytt, skruva ihop och göra sig av med gammalt emballage :-).

Roligt besvär när det blir så bra! Och än är vi inte färdiga...

Förvånas icke

Var idag till centrumet i närheten - och åt lunch med mina barn. De har en s k food court där - vilket innebär att man kan välja vad man vill från restaurangerna runtomkring och sätta sig i mitten med sin mat. Det är ju perfekt om man är sugen på lite olika saker så klart.

Hursomhelst så påmindes jag då om ett tillfälle för inte så länge sedan när vi var där. Det var jag, barnen, en av mina kusiner och hennes fästman, min arbetskamrat och hennes dotter.

Till den här saken hör (för den som inte känner till begreppet) att en food court är ett stort öppet område med många bord och där många människor sitter och äter, passerar och - ja, det är lite puls där - kan man säga.

Bäst som vi sitter där och äter så kommer det fram en kille till vårt bord. Mina söner hade inte ätit färdigt, men satt väl inte helt och hållet stilla - men de röjde inte på något sätt. Hursomhelst den här killen då, en kille i vår ålder - som också hade ett barn i säg 7-8-årsåldern med sig (men som satt kvar vid det bord killen lämnat för att komma fram till oss). Han vände sig mot min kusins fästman (eftersom det var han som satt närmast mina söner) och bad honom om att se till att barnen slutade stoja för att de störde dem i deras måltid.

Vi tappade hakan allihop.

Jag reste mig snabbt och gick fram till honom och frågade honom om han menade allvar. Jodå - på fullaste allvar menade han att mina barn störde dem i denna larmande ljudmiljö så till den milda grad att han tyckte att vi inte tog hänsyn till de som satt runt omkring.

Ok om de nu hade sprungit runt och skrikit, busat och krupit omkring under borden. Kanske t o m deras bord. Men, nej - inget sådant. De var helt enkelt två femåriga barn bara.

Tror ni att jag bet ihop och sa ursäkta, det är klart vi... NEJ.

Jag talade om för honom att under rådande omständigheter på den plats vi befann oss så fick han tåla att mina barn lät. Punkt. Om han var så ljudkänslig förstod jag inte vad han gjorde där och kanske att det skulle passa bättre äta sin mat på en restaurang med dukade bord eller ta med sig maten och äta hemma med stängd dörr.

Han menade fortfarande att det här ju var en allmän plats där mina barn skulle ta hänsyn till honom och hans stackars förskrämda son - men, jag vidhöll att på denna allmänna plats hade mina barn samma rätt som honom att befinna sig.

Och det står jag för.

Det här är annars en rätt viktig sak för mig - för jag anser precis så - att barn många gånger tillåts härja alldeles för fritt i alldeles för många sammanhang där de kanske inte borde få härja (förr skulle ju barn bara synas men inte höras - nu har det slagit om totalt åt andra hållet - en gyllene medelväg kanske skulle kunna vara något). Och jag vill inte vara skuld till just den "synden" som jag tycker alldeles för många föräldrar gör när de släpper sina barn lösa på bekostnad av andra människor.

Så, när han kommer fram till just mig på just ett sådant ställe som jag kanske har valt för att det inte är det tystaste, mest avskilda och lugna plats som finns. Ingen sådan där plats där folk verkligen har slagit sig ner för att få lite lugn och ro och mys och pys, ni vet. När jag har mina barn med mig så undviker jag just sådana platser. Av hänsyn till de som väljer dem. Att han då försöker få mig till att jag har valt fel plats med mina barn för att han egentligen har valt fel plats med sitt barn utefter de behov han verkade ha...

Ja, han gick verkligen fram till fel sällskap, kan man väl sammanfatta det som. Och jag säger bara att man aldrig skall upphöra att förvånas...

Har gått med!

Jag har gått med i FaceBook-gruppen "Abbepappan som Sommarpratare 2011" - för att jag verkligen tror att han skulle kunna göra det såå bra.

Gå med du också!

Inget mutåtal

Hehe, jag måste ju säga att jag tycker att det drar ett löjets skimmer över de som mutanmälde kronprinsessparet för deras bröllopsresa. Skönt att det inte blev något åtal.

Jag tycker mest att det luktar gammal hederlig svensk avundsjuka.

Jag har inte riktigt förstått vilka fördelar som han som bjöd dem skulle ha kunnat muta till sig. Gratis entré till Livrustkammaren resten av sitt liv, eller?

Liten värld

T:s nya klasskompis om hon "bondat" lite extra med är dotter till min kusins mans barndomskompis...

Tyckte väl att pappan där var väldigt bekant!

Jaja, vi bor i samma (rätt stora) kommun - men ändå! Liten kommun då *s*...

Liv eller död?

Attans vilken kanalkrock - skall jag se liv - eller död?

"Livet på BB" eller "Morden i Midsomer"...

Zappandet fortsätter...

Edit: Har insett att de behöver min krysthjälp på femman - så chief inspector Tom Barnaby får nog lösa sin mordgåta själv idag. (Ja - jag hjälper till att krysta när folk föder barn på TV... Vaddå - gör inte alla det?!)

Falukorvsräddningen

Har "Falukorv med indiansås" på menyn idag. Det var alldeles för länge sedan sist.

Och vad tror ni händer då? Jo, datorn där jag har sparat ner receptet strular rejält så jag får inte tag på det! Tröttsamt...

Så, vad gör man? Jo, man googlar - ja, jag har ju fått det av min kompis Eva någon gång i forntiden (jaja, kanske inte fullt så länge sedan - men det är nog sådär 13 år sedan iallafall) och var hon i sin tur har fått det ifrån, det vet jag ju inte. Internet var väl inte så aktivt för vår del då - men det kan ju ändå ha kommit från typ ICA som i sin tur lagt ut det eller så, nu...

Men, vad glad jag blev när jag upptäckte att good old Ango har sett till att sprida det på sin matlagningsblogg!

Jihaaa!

Nu blir det good falukorv i det här hemmet ikväll, tack vare Ango! Prova det ni också!

Tisdagskock

Vi har en ny företeelse hemma hos oss.

Vi har en tisdagskock! Det är ingen mindre än vår T som fått den rollen och med start idag så får hon planera maten och tala om vad hon skall laga (vi handlar in det hon behöver) och sedan ansvarar hon för att den kommer på bordet.

Helt suveränt skönt att slippa göra det själv en dag i veckan och det känns också som ett alldeles lagom svårt och stort ansvar att lägga på en 9,5-åring.

Idag fick vi köttsoppa med mjuk ostsmörgås.

Inget avancerat alls - men det behöver det ju rakt inte vara. Hon kommer nog dit vad det lider också :-).

Smeknamn

Lite roligt är det allt att mina pojkar har hittat på ett smeknamn till min ena kusin. Helt på eget bevåg.

Kusinen ifråga fick i midsomras den stora äran att bära ett par tårtor från punkt A till punkt B vid ett tillfälle. Det har föranlett att mina pojkar numera benämner honom med enbart namnet "Tårtan".

Jag hade inte riktigt fattat att det "fastnat" förrän när pojkarna fyllde år ett par veckor efter midsommar och kusinen kom på besök och pojkarna lyser upp och säger "Hej Tårtan" när han kommer...

Jaja, det var ju ändå inte så lång tid emellan där. Tänkte jag. Men nu i helgen har vi firat sagda kusins 30-årsdag. Jag informerade mina söner om att vi skulle hälsa på honom på lördagen med anledning av detta. Varpå kommentaren inte låter vänta på sig "Åh, ska vi hem till Tårtan?! Vad kul!!"

Eh, jaha - där satt det smeknamnet. Nu är han visst ett bakverk för tid och evighet. Eller tja - hittills iallafall för ett par månader....

Årets semester

Har nu en semestervecka igen.

Årets semester har givit mig anledning att dra ett antal "lessons learned" vilket innebär att upplägget nästa år kommer att se annorlunda ut.

När jag säger att jag redan nu börjat planera för hur det skall bli - så menar jag faktiskt det.

På allvar.

Så här: I år så inleddes min semester med att vi måndag morgon for till D:s syster i Motala. Vi umgicks med dem hela måndagen, spelade minigolf och grillade. Precis hur trevligt som helst.

Tisdag morgon packade vi ihop och fortsatte mot Astrid Lindgrens Värld. Vi hade bokat tvådagarsbiljett + en natts boende i en campingstuga på Björkbacken. Finemang på parken, inga konstigheter - men de där campingstugorna... Eh, nej - det gör vi inte om. Man är ju lite beroende av att toaletter och duschar o s v är fräscha, tycker jag - när man är på rull så där. Och servicehuset där sådana faciliteter låg, låg för all del helt nära från vår stuga - men nääää... Inte bra!

Efter avslutat besök onsdag eftermiddag - vidare mot High Chaparral. Checkade in i vårt sjukt fräscha stuga! Mmmm, det var grejer det! Det enda var väl att "personalen" hade lite dålig koll på området så det fanns ett par sällskap som inte riktigt fattat det där med att dämpa sig framåt nattkröken - utan snarare tvärtom... Nåja. Andra natten var det bättre.

Torsdag och fredag - gick på High Chaparral - barnen gillade det skarpt! Jag hade nog förväntat mig lite mer "action" utanför själva showerna - på gatorna och bland folket, liksom... Men, helt ok som det var för all del.

Fredag em vidare till Träslövsläge via ett par timmar på GeKås i Ullared - checka in på good old Eja-Märtas. Vi gillar! Lördag på dagen umgicks vi med D:s farmor, faster och farbror. Jättetrevligt! Ut och åt tillsammans med nya vänner från vår Thailandsresa på kvällen. Ännu trevligare!!

Söndag skulle vi egentligen åka hem - men eftersom planen var att vi skulle åka förbi GeKås igen på vägen hem och vi insåg att söndag efter löning, mitt i semestern med halvdåligt väder lät som en dålig kombination på ett sådant ställe om man inte vill köa ihjäl sig - så kollade vi med Eja-Märtas om en natt till. Check (men fick byta rum) och så drog vi på Liseberg tillsammans med våra Thailandsvänner istället. Det regnade hela dagen - men det var inte kallt - så vi drog på oss regncaper och sedan åkte vi för glatta livet, eftersom det knappt var några köer...

Sov en natt till - åkte måndag morgon från "Läjet" till Ullared - och därifrån på eftermiddagen hem.

Puh.

Är du trött nu? Bara av att läsa?

Jodå, hem kom vi måndag eftermiddag/kväll. Packade in oss - tvättade hela tisdagen och på onsdagen drog vi till Leksand. Vi skulle ju på konsert på Dalhalla på fredagen så vi skulle ju ändå upp så... Där kan man gå och skrota, så det var för all del lite avkopplande. Mammas fantastiska matlagning som motvikt till all snabbmat det gärna blir när man bor spartanskt när man är ute och åker, var ju inte heller helt fel... Men, ändå. Man lever i kappsäck.

Hem igen söndag - och måndag skulle D jobba.

Behöver jag tillägga att jag under mina två första veckors semester kände det som om vi satt i en bil och packade och packade upp, bäddade i och bäddade ur - hela tiden? Behöver jag förklara att jag inte kände mig ett dugg avkopplad när vi kom hem?

Så, även om vi haft precis hur trevligt som helst och träffat folk som givit energi och trivsamheter, så är det inget bra med ett sådant där upplägg.

Sedan var jag då hemma ensam med barnen veckan som kom. En hel del att fixa med eftersom vi hade planerat in killarnas barnkalas på lördagen.

Och sedan har jag jobbat en vecka. Som mina barn dessutom har artat sig under vår semester med ännu mer absolut ickefungerande öron och slagsmål inomhus och sattyg utomhus så var det semester att jobba en vecka.

Nu byts vi av - jag är ledig den här veckan och "skolar in" T på nya skolan/fritids - och sedan var semestrandet helt slut...

Fyra veckor. Var tog de vägen? Och var tog den där skönt avkopplade lathetskänslan vägen?

Nej, nästa år blir det sex veckor i en följd av att ligga på rygg. Typ. Visst kan jag åka någonstans så där - men vi byter inte sovplats riktigt lika frekvent någon mer gång.

Ta det från en som provat:

Inget bra!

Är det bara hos mig?

Har väl inte den senaste versionen av browser och inte heller har jag en speciellt stor skärm - därför undrar jag om det bara är hos mig som alla "valen" på vad man tyckte om inlägget - inte syns. Det är ett av valen som ligger s a s utanför bild i min upplösning med den här nya mallen jag valt för närvarande.

Bara hos mig? Eller hos dig också?

Letters to Juliet

Hemma igen efter biobesöket.

En trevlig film.

Söt och väldigt förutsägbar gav den en skön känsla i magen även om man inte direkt suktade efter mer när eftertexterna rullade. T gav dock ett litet minus för mitten då hon tyckte att det blev lite väl segt. Myrorna i brallan gjorde sig påminda då, haha!

Men, som sagt - söt och god på det hela taget.

På "allmän" begäran

Jag SKA komma igång med bloggandet igen! Vi får väl se hur det går - men jag skall göra ett ärligt menat försök iallafall :-).

Idag skall jag repa mig efter gårdagens supertrevliga 30-årsfest hos min kusin i en lägenhet med ett av Stockholms vackraste lägen och sedan skall jag och T gå på bio. (Nåja, jag är så gott som återställd, men man orkar liksom inte lika mycket längre - och tål inte lika mycket heller... Speciellt inte som kvällen avslutades med en sittning på grannarnas altan till sena natten.)

Jo, T och hennes kompis hjälpte mig så bra med killarnas indian- och cowboykalas förra helgen så jag ville ge dem en liten "belöning" som tack för hjälpen. Men, kompisen verkar inte riktigt vilja - så jag följer med istället. "Letters to Juliet" skall vi se. Jag tror den kommer att passa oss båda perfekt! :-)

Störst av allt är kärleken

Den kvardröjande känslan från bröllopet igår är så klart glädje. Och stolthet.

Jag blir så glad över att höra hur Daniels pappa står upp och talar från sitt hjärta, utan att göra avkall på sin egen person - trots all uppmärksamhet och stundom påtvingade traditioner och "regler". Det var så skönt att höra hur han talade som man "gör" till sina barn när de gifter sig, oberoende av om de gifter sig med en kronprinsessa eller ej. Han blev personlig utan att bli pinsam det allra minsta.

Man säger att kungens tal var personligt - eh - där slog Olle Westling honom med hästlängder. Till att börja med är kungen ingen vidare talare. Lite sorgligt i sig att tänka på att det är en av hans stora uppgifter här i livet. Att hålla tal. Det som väl var personligt och väldigt vackert var ju hur han överraskade Silvia med en liten blomma och en kärleksförklaring på deras bröllopsdag... Okejdå... Jag tyckte också om hur kungen i sitt tal förklarade sin egen anledning till att "bryta" mot svensk tradition (som de ju kritiserats för) genom att överlämna sin dotter och inte "låta" brudparet gå in tillsammans.

Och så kommer man till Daniels tal - där kan man tala om personligt. Han har dock börjat drillas lite väl hårt tyckte jag nog, för man kunde känna att han hade pappas varma stil i botten, med en fernissa påmålad av etikett á lá hovet. Hoppas att de inte drillar sönder honom och hans mer jordnära förankring nu bara!

Jag tyckte också väldigt mycket om ärkebiskopens tal till brudparet - där också han vågade vara personlig och tala om det faktum att det finns folk som vill avskaffa monarkin och tycker att deras uppgift inte behövs. Han talade inte bara om "bekväma" saker - utan stack ut hakan lite. Och sådant gillar jag :-).

Så, på det hela taget så tycker jag att dagen igår gav en god känsla. Det känns bra att ha en ny prins med en sådan härlig förankring i sina föräldrar från Ockelbo - gift med en kronprinsessa med en massa humor och glimt i ögat. Det blir bra det här!

Edit: Jag är också en "sucker" för att man försöker lätta upp allvaret med lite skämt - som det om hockeyproffset och det om grodan.

Jag tyckte också jättemycket om Victorias tack till det svenska folket för att hon fått sin prins. En liten känga, med glimten i ögat, till de som dels tyckt att han ju är en man av folket "passar det sig verkligen!" och de som tyckt att detta kostar oss för mycket pengar... Men, samtidigt ett tack för att kalaset trots allt betalats av svenska folket. Snyggt gjort att få in det i det där lilla korta men kärnfulla talet från balkongen.

Värdefull tid

Har idag varit till en läkare på en bokad tid med min dotter. Inget allvarligt - bara en koll av ett födelsemärke som vi föräldrar oroat oss för.

Men, det jag reflekterade över då var följande: Hur kommer det sig att man konstant får vänta på dessa typer av institutioner? Ok om det kommit akutfall emellan när man sitter där på den typen av mottagning. Men, hos en hudspecialist dit man endast får komma på remiss? Vad är det som gör att redan 09:15-tiden är överdragen med 25 minuter när vi får komma in? Så många totalakuta fall kan det väl inte ha varit innan oss? Eller var det helt enkelt så att doktorn tog lite sovmorgon, kom in lite sent eller något? Om det i stort sett alltid är för kort tid per patient som bokas in - varför ändrar man aldrig på det? Det här fenomenet stötte vi på senast på vårdcentralen också, hos tandläkaren sist jag var där o s v. När jag kom till tandläkaren sist så såg jag dem sitta därinne och chitchatta och sedan ropa in mig 10 minuter sent. Varför?

Vad är det som säger att deras tid är värdefullare än min?! Om man nu till äventyrs skulle komma de där 10-15 minuterna för sent, så kan man ju åka på att få betala utan att få undersökning. Om de nu för en gångs skull är i tid...

Varför finner man sig i detta - stillasittande och nickande som en annan menlös idiot? Vi alla gör det ju. Dag ut och dag in. Är det fortfarande klass-samhället som lever kvar när det gäller det här? Doktorn står över alla oss andra, så då kan vi gott få vänta på audiens...

Det hände ju min farfar för en herrans massa år sedan - i mitten av 30-talet måste det ha varit - när farfar och farmors andra barn, en liten flicka, blev svårt sjuk i lunginflammation. Farmor skickade iväg farfar för att hämta doktorn, men eftersom doktorn hade jägmästaren på middag så fick farfar sitta i köket och vänta medan de åt färdigt. Under tiden satt farmor ensam hemma tillsammans med sin lilla dotter som dog bara dryga året gammal. Det är för all del inte sagt att hon skulle ha överlevt även om doktorn hade kommit - men ändå.

Nu skall jag dock undanta de som arbetar med akutsjukvård, för där upplever jag inte alls samma sak - det är de här läkarna/tandläkarna med bokade tider på sina mottagningar som jag tycker hanterar sina patienters tid mer än lovligt vårdslöst i stort sett hela tiden.

Lösgodis - själv är bäste dräng

Jag kan inte förstå hur D när han går och plockar en påse lösgodis hem, hittar så mycket konstigt att stoppa i påsen.

Men, alltså - har han ingen koll på vad som är gott? Och vad jag tycker om?!

På samma sätt så gnäller alltid min syster J när jag plockat godis: "Du plockar så mycket konstigt godis!!" har hon mage att klaga när hon sitter med min härliga godispåse som jag bjuder ur... Hrmpf! Passar det inte så får hon väl låta bli att smaka då!

Har insett att det här med en påse lösgodis är ett minerat fält. Antingen tar man lite av precis alla sorter som finns - annars har man garanterat missat någon favorit till någon eller bara plockat äckliga (åh, förlåt - mindre goda) godisar enligt någon annan.

Att ta en eller två av precis alla godisar.... Och så några fler av de man själv tycker om. Och kanske några av de som man vet att någon annan tycker om...

Någon som frågar sig varför sms-lånen ökar i antal?!

Vem är hon? Vem är han?

Jag sitter ofta när kollegor berättar om sina barn - framför allt lite äldre, nästan vuxna barn - och funderar på vilka deras barn egentligen är.

Ja, för som mamma/pappa har de ju garanterat en bild av sina barn - som de förmedlar vid bordet i lunchrummet. Om jag mötte honom eller henne i något annat sammanhang - undrar jag om jag skulle känna igen denna person i förälderns beskrivning. Vem som egentligen döljer sig bakom berättelserna. Hur de uppfattas. Av andra. Av mig.

Ny karriär

Har ju förresten inlett en ny karriär.

Som fotbollsmorsa!

Jag provade på det lite smått när T var i samma ålder som killarna är nu - men hon var inte så intresserad, så det blev aldrig så speciellt spännande så där. Och hennes karriär som fotbollsspelare blev mycket kort - istället för att lyssna på genomgångar kan man ju alltid hjula och göra kullerbyttor, kolla blommor och annat liksom...

Men, nu har då killarna börjat. Den lokala idrottsföreningens fotbollsskola drog igång förra söndagen. D är med som ledare. Och jag följde med som supporter. Var minsann på vippen att sparka till så att grästuvorna vid sidan av planen yrde redan första gången!

Idag "vabbar" jag dock, M är så väldigt hostig så L och D fick åka utan honom. Istället fick de med sig T. Jag vet inte riktigt vad hon har för bild av vad som händer på (eller vid sidan av) den stora planen som är smockfull med 04:or och 05:or - för det var både hårspännen och örhängen på innan hon gick iväg. Jojo. Vår lilla donna!

TV-licens

Har ni sett "reklamen" för att betala TV-licens?



Om man tittar här så verkar det ju vara autentiskt till på köpet (eller så iscensätter de alltihop för att lura oss att tro det, och jag går på det!)




Om det där nu är sant så överväger jag helt ärligt att sluta betala TV-licens för att minimera risken för att utsättas för något dylikt. Hellre en liten tv-pejlare utanför dörren än en hel kör ute bland folk.

Någon mer som i det här fallet är lika humorbefriad som jag?