Nedräkning med hjälp av Mattias

En person jag känner fyller år dagen efter vi åker iväg i höst.

På Birthday.se kan jag enkelt se hur många dagar det är kvar till hans födelsedag.

Minus EN och så har jag det exakta antalet dagar vi har på oss att samla ihop alla de där pengarna vi skall bränna "over there".

Praktiskt.

Editerar inlägget något (20/3):

TVÅ personer jag känner fyller år dagen efter vi åker iväg i höst. På Birthday.se kan jag enkelt se hur många dagar det är kvar till deras födelsedag, med hjälp av den äldsta. Den yngsta fyller bara 4 så han får vänta sådär 13 år innan han finns med på den sajten.

Hoppas att min yngsta söta gudson är nöjd nu ;-).

Teletubbies´ fel!

Jag har kommit på det!

Eric Saade kan tacka alla oss föräldrar som låtit våra barn se på Teletubbies från unga år, för sin framgång.

De vandes vid torftigt språk och eviga repetitioner.

Och nu röstar de "en masse" på Eric.

Visst är han söt. Men åh, vad han är tjatig. Allt både låter och ser likadant ut.

Precis som Teletubbies.

Nästan så att man längtar till hösten...

Jahapp, härmed kan jag meddela att det inte blir någon 40-årsfest, för de som nu varit hugade spekulanter på en dylik tillställning.

Vi har nämligen bestämt oss för att lägga pengarna på det här istället:

Eller nej, jag menar förstås:

T har redan börjat planera för shoppingen...

Nähä?!?!

Ibland blir man tröttare än annars.

Som nu. Det är oroligt i mer eller mindre arabvärlden, direkt när den ena regimen faller så börjar det skaka under fötterna på nästa.

Och så skriver man i svenska tidningar "Svenska vapen befaras ha använts" - nu i Libyen.

Eh. Jaha? Och vad trodde man att man skulle göra med vapnen vi tillverkade och sålde och såg glada ut? Ha som prydnad?

Om vi nu skall ha en vapenindustri att tjäna (mest troligt) grova pengar på, så får vi nog hacka i oss att dessa kommer att användas.

Annars ska vi nog lägga ner. Att skriva artiklar och låtsas förfärade över det faktum att saker och ting används till det som de är gjorda för, tjaaa - vad ska man säga? Hål i huvudet, kanske?! ;-)

Go Danny!

Än så länge har ingen låt kunnat mäta sig med vare sig Danny eller Swingfly från första deltävlingen i Melodifestivalen.

Förra veckans startfält var så blekt att vitt skulle kännas färgglatt i jämförelse. Vi satt hela familjen och väntade på Låten, med stort L - men den kom aldrig... När låt nummer 8 började insåg vi att den inte kom där heller. Jag tycker dessutom att det är att driva med hela arrangemanget och de seriösa artisterna att låta Babsan med obefintlig sångröst och en plojlåt ställa upp. Och då ska ni veta att jag verkligen gillar Babsan/Lars-Åke, men inte i detta sammanhang. Och Sanna Nielsen är ju bara så tråkig att klockorna stannar.

I gårdagens deltävling var startfältet betydligt starkare även om jag, utan att ha hört en enda not av Eric Saades låt sa att han gått direkt till Globen. Vissa saker är mer förutsägbara än andra. Liksom att "alla" föräldrar till småtjejer har varit tvungna att fylla på deras kontantkort till mobilen idag. Visst är han söt. Men, de måste ju utveckla konceptet lite. Rörelseschemat är minst sagt begränsat och även ljudbilden när han dyker upp är lite väl ensidig tycker jag. Det låter liksom likadant alltid. Och ser likadant ut. Förra året vatten, iår glas. Flera av låtarna igår var klart bättre än hans. Den han hade var alldeles för skriven just till honom. Nej, som sagt: utveckla! Han har ju absolut potential. Men, jag tycker de är väldigt dåliga på att använda den som det är nu. Sara Lumholdts låt t ex hade han kunnat göra klart bättre än hon - som ju faktiskt inte kan sjunga :-).

Shirleys låt sedan då: jag var tvungen att lyfta och vrida på huvudet när refrängen kom för att jag på riktigt trodde att det blev något fel på ljudet. Det kändes som om verserna och refrängen inte hörde ihop riktigt - inte vad gällde ljudarrangemanget iallafall. Plus att koreografin var så vansinnigt överarbetad när det gällde antalet rörelser per taktslag att det verkligen inte rådde någon tvekan om vad sidotjejerna gjort hittills i sin karriär. Låten i sig liksom drunknade i dessa två saker tycker jag.

Och så de där Rockabilly-killarna som varken kunde sjunga eller spela instrument för att inte tala om hur dålig deras låt var. Jag tycker dock tanken om att göra en låt med den här takten - med rötterna där denna låt väl skall sägas ha sina - är genialisk. Men, den här låten var enbart genomdålig! Hela familjen bara gapade när den gick direkt till final.

VAD var det som hände??

Beställning

"Mamma kan vi inte skaffa ett till barn till den här familjen?" frågar M.
"Nej" blir svaret. "Jag tycker att vi har alldeles lagom många barn... Tycker inte du det?"
"Nej, jag tycker vi ska ha ett till!"
"Nejmen, ser du - det tycker varken jag eller pappa - det räcker så bra med tre. Varför tycker du att vi ska ha fler?"
"Jag och L vill ha någon att läsa Bamsetidningar för..."

Ja, det var ju också en orsak.

Långpromenad

Strålande sol.

Klarblå himmel.

Gnistrande vit snö.

5 minusgrader.

Har just klarat av en långpromenad, men det känns som att häda att gå in inomhus ändå.

Det är nackdelen med fint väder.

Är det snöstorm är det minsann ingen som säger att man borde vara ute. Varken människa eller samvete.

Original

Såg på "Dansbanan i Täfteå" på TV en stund igår kväll.

Jag slogs av hur många original det finns därute.

Kanske är det så att originalen börjar vara så många att det "vi" anser vara normalt är det udda? Vem har bestämt hur det skall vara? Egentligen.

Och dessutom, varför är egentligen original något lätt ringaktande man kan säga om någon.

Hur många vill egentligen vara en kopia? För det är väl ändå motsatsen...

Ålderskris

Jag har insett att jag inte egentligen har någon risk för att hamna i någon 40-årskris.

Detta för att jag verkligen och helhjärtat tycker att 40 är rätt coolt. Full av erfarenheter, men inte speciellt gammal. Man har 25 år kvar i yrkeslivet, barnen börjar bli stora och livet liksom känns rätt enkelt...

Det är bara när jag tänker på att för varje år så är det närmare... slutet..

Det är då jag stoppar tanken. Effektiv förträngning av obehagliga tankar. Det räddar mig från kris. Åtminstone åldersrelaterad sådan.

(Inser dock att den magiska födelsedagen som nalkas sysselsätter mig en del... Iallafall om man ser till det här och några andra inlägg jag gjort den senaste tiden, haha!)

Struntargument!

Sitter med datorn framför TV:n. Dottern tittar på "Klass 9A" på TV... Jag överhör en äldre lärarinna läxa upp en kille som är "för macho", "för medveten och upptagen med sitt yttre"... Att han rör sig på ett speciellt sätt i klassrummet som inte är OK enligt henne.

Om hon hade haft argumenten att det stör de andra eleverna o s v - men nej. Hon bara kör med någon form av subjektiv bedömning, en vuxen översittarmentalitet där hon talar om för honom att den attityden, det sättet "inte hör hemma i skolan" att han skall "lämna det utanför skolan" och så vidare.

Inget konkret skäl. Bara att hon har den åsikten. Att det inte "passar sig"...

Helt ärligt. Hans attityd må vara väl macho. Han må vara alltför medveten i hur han för sig och allt det där. Han må störa de andra eleverna. Men, vill hon få honom att ändra sig - så är då hennes högst personliga infallsvinkel på "problemet" definitivt inte rätt väg att gå.

Jag förstår faktiskt att killen i efterhand sa att han kände sig kränkt. Att han tyckte att hon var oprofessionell.

Vet ni. Det tyckte jag också.

Jag är vuxen. Och jag hade heller aldrig gått med på att någon (oavsett relation till denna - han står ju dessutom i "beroendeställning" till henne eftersom hon är hans lärare) - försöker pådyvla mig sina åsikter på det där sättet. Varför ska han?

Hålla sig objektiv. A och O...

Min omedelbara reaktion var: "KÄRRING!!"

Biverkningsfritt

Är lite lite mer lik David Beckham än vad jag brukar vara just nu...

Blåst eller smart?

Men, faktum är att jag faktiskt har en kompis som mirakulöst blev av med svår smärta i axeln över en natt med ett sådant på sig. Gången innan tog det månader av smärtstillande, läkarbesök och 8 stycken akupunkturbehandlingar.

Så, bluff eller båg, sant eller falskt - funkar det bara som placebo, så what the heck! Det är ju iallafall garanterat biverkningsfritt i så fall!

Nu skall yrseln väck!

Och kompisen, ja - hon vågar icke ta av sig sitt...

40

Ännu en vecka till handlingarna. I den här takten är jag snart 40 och det är soooommar!

Den där kommande 40-årsdagen sysselsätter min hjärna lite. Fest eller inte. Öppet hus eller inte. Eller bara inte?

Fyller en måndag, så det lär ju bli typ lördagen innan. Om det blir något alls.

Men, smörgåstårta är ju gott förstås.

Hmmm... Vi får se.

Yrsligt inbillningssjuk

Ok, att rummet snurrade som en karusell tisdag morgon och alltså förhindrade mig från att ta mig upp ur sängen och iväg till jobbet, ja - det är inget fel eller?

Allmänt sänkt i flera dagar - och fler kan det bli.

För det är ju inget fel... Ja, om man inte räknar med det där obskyra viruset som verkar ha satt sig på något konstigt ställe och orsakar yrselanfall och allmän orkeslöshet. Det syns inte på några tester. Men, jag lovar att det känns.

Alltså, vi kan landa på månen, men kan inte diagnostisera virus. Eller kan vi egentligen göra det, men låtsas de bara inte om det - läkarna - för att ha kvar det där som de kan dra till med när de inte hittar något annat?

Har aldrig känt mig mer inbillningssjuk.

Förutom att jag ju vet att jag inte inbillar mig.

Kris eller realism

Är det ett symptom på en annalkande 40-årskris när man konstaterar att man nog får inse att man aldrig, i det här livet, kommer att få ligga med Leonardo diCaprio?

Att det tåget har gått.

Jag menar, för en tjugoåring så finns ju den teoretiska chansen faktiskt kvar. Att hamna i Hollywood och bli uppraggad. Typ.

Medan en gammelgädda som en annan nog får hacka i sig att det inte blev något sådant av under den här livstiden.

Bilden är lånad (nähä?) från Styletraxx.com.

Bubbla

Vill fortsätta leva mitt liv i bubblan där jag själv lägger ribban för "leveransen". Jag bedöms inte utefter den. Och jag får inte lön efter den heller. Jag blir alltså heller inte varken grillad eller hängd om den inte är enligt vad som förväntas.

I bubblan där jag kliver upp när jag har sovit färdigt och äter när jag är hungrig. Slösurfar om jag så vill däremellan.

Visst har jag ett roligt jobb. Det har jag.

Men, kravlöshet har en alldeles särskild tjusning. Speciellt när man ibland känner att man knäar under kraven.

Snart är den sköna julledigheten slut...

Andas djupt.

Djurvän

Häromdagen när vi var ute och handlade lite, jag och mina barn, så skulle jag köra ut från en parkering. Barnen tyckte det tog lite väl lång tid och manade på "Kör!". Anledningen till att jag inte körde var att det gick en tant och en hund "i vägen" så jag svarar barnen "Men, ni vill väl inte att jag skall köra på tanten och hunden??" varpå L replikerar "Njaaa, iallafall inte hunden!"

Ooops!

Efter närmare eftertanke så ville han inte att jag skulle köra på tanten heller.

Snällt.

Kalas på kalas

Ja, fyller man jämnt för första gången i sitt liv - hela 10 - visst skall det firas lite extra?

På torsdag har vi därför anordnat släktmiddag hemma här. 17 personer blir vi.

Och på söndag blir de 13 tjejer som skall basta och göra ansiktsmask, måla naglar och fixa sig lite - innan de också skall få middag (ja, vi tog bastu-idén iallafall - kanske lite trångt, men förhoppningsvis mysigt).

Frågan är bara: Vad 17 skall jag/vi bjuda på? Tacos sa någon. Bra tips. Men, är det det bästa??

Tjejerna skall hursomhelst få marängsviss till efterrätt. Det är bestämt.

Goda råd, med betoning på goda - som funkar att göra i lite större storlek så där - mottages tacksamt. Till släktmiddagen funderas det på förrätt också... Obs: funderas.

Thailand eller Orlando?

Min kollega var till Orlando, Florida i höstas. Till saken hör att hon redan innan är fullständigt USA-frälst. Jag har aldrig varit där och aldrig känt någon längtan dit heller mer än för att kanske hälsa på lite folk som bor där.

Men, visst - allt hon berättar om att de gjort (deras familjekonstellation liknar vår) och hur bra de haft det: visst verkar det bra. Men.

Jag vill ju till Thailand igen.

De två resorna är ju så kapitalt olika.

Orlando = massor med upplevelser med Disney World, Sea World, Kennedy Space Center, Universal Studios.

Thailand = sol, bad, sand mellan tårna, god mat och mycket avkoppling.

Make och dotter vill till USA. Maken för att han ju "har varit i Thailand redan!" och dottern för att hon vill till Universal Studios...

Pojkarna vill bada.

Och ja, jag känner nog allra mest för avkopplingen jag.

Idag skall vi hursomhelst hem till kollegan och utsätta oss för indoktrinering i form av semesterbilder.

Vi får väl se var vi hamnar till hösten.

Tandlöst

Har verkligen gillat tidigare säsonger av "Stjärnorna på Slottet" och tyckte väldigt mycket om "Så mycket bättre". Gillar liksom när man får se en annan sida av folk man inte vet så mycket om som personer.

Men, årets upplaga av "Stjärnorna på Slottet" får underkänt av mig hittills (vet ej vilken dag det går, har bara sett första avsnittet på SVT Play än).

För det första är det ingen som helst blandning på typ av folk - tre skådisar i ungefär samma ålder, varav två är gamla kompisar och den andra bara sitter och håller med och slätar över hela tiden och så två musiker, varav den ena också är i samma ålder som skådespelarna.

Ingen dynamik, inget spännande, ingen variation - de verkar ju veta det mesta om varandra redan, och den som inget vet och som ställer frågor (Niklas Strömstedt) - tas ner hela tiden och frågorna besvaras knappt.

Nej. Dåligt upplägg denna gång. Fick man inte till en bättre konstellation som tackade ja, skulle man ha låtit bli denna säsong.

God fortsättning!

Jag hoppas att ni hade precis den avslutning på det gamla året som ni önskade, med goda vänner eller utan, sovandes eller vakna - jag lägger inga värderingar i vilket..

Själva hade vi goda vänner på middag. I flera år har vi firat helt ensamma hemma bara med familjen - superskönt! Men, denna variation var jättekul och väldigt trevlig!

Vi åt vitlöksfrästa chiliräkor till förrätt, dubbelmarinerad oxfilé med potatisgratäng till varmrätt och halloncheesecake till efterrätt. Man kan säga att vi var mer än mätta och nöjda hela gänget efter det.

Vid tolvslaget var det det obligatoriska skålandet och tittandet på fyrverkerier. Vi hade också sådana där "thai-ballonger" som alternativ till smällande himlafröjder. Men, jag kan säga som så att de inte var någon "höjdare" att hålla på med i tättbebyggt område. Vi var bra oroliga för att någon av dem skulle landa på någon balkong, fastna i ett träd och dimpa ner brinnandes på någons altan eller liknande. Så, över vatten = OK, men inte över en massa hus... Hu! De två vi har kvar tar vi kanske med oss till midsommar och skickar upp i midsommarnatten över vattnet på landet. Känns mer som rätt plats.

Kvällen avslutades sedan med att se straffdramat i JVM i hockey, eftersom pojkarna som var på besök var/är väldigt hockeyintresserade. En rysare, som ju löpte väl ut!

Dagen idag började inte förrän vid 12-rycket när grabbarna kom instudsande till oss. Nu spelar barnen på sina Nintendo DS och maken är ute och tar sin årliga nyårsdags-långpromenad. Själv tänkte jag inte göra många knop. Har lovat en av pojkarna att hjälpa till med ihopbyggandet av polishelikoptern i lego han fick i julklapp. Jag tror det får räcka.

Som avslutning vill jag bara önska er alla en riktigt god fortsättning på det nya året och påminna er om att det väldigt sällan blir bättre än vad man gör det.

Visst kan man möta svårigheter man inte kan råda över eller ens rå för, men i alla lägen tror jag på det halvfulla glaset framför det halvtomma. Jag tror svårigheterna trots allt blir lite lättare att tackla då.

I alla händelser hoppas jag att ni alla skall slippa några allvarligare svårigheter det kommande året, utan att 2011 skall bli allt vad ni önskar!