Trots min egen position i frågan (såsom varande trebarnsmamma då), så respekterar jag till fullo de som tar beslutet att aldrig skaffa barn - av vilken anledning det än må vara. En del människor som har barn blir väldigt provocerade av dessa människor, som om beslutet i sig innebär indirekt kritik av deras barn/liv. Jag kan dra paralleller till hur tongångarna gick när jag/vi deklarerade att vi inte ville ha tätt emellan våra barn (att det sedan blev 2 minuter mellan ett par av dem, det var sådant vi fick hacka i oss - man får väl kanske inte bestämma för mycket själv, eller något, haha!). De av våra vänner som nu hade det, gick direkt i försvar och började liksom klanka ner på det vi tyckte. Utan att vi andats ett enda ord om hur de bestämt sig för att göra. Av olika anledningar ville vi bara inte göra likadant, och det hade inte att göra med någon eller något som de eller deras barn hade gjort. Utan det berodde på oss.
Jag uppfattar att det är samma sak när det handlar om "frivilligt barnfria". Det är, för många människor, oförståeligt att en del faktiskt inte vill. Och, när det väl sjunker in, så kan det uppfattas som väldigt provocerande.
Personligen tycker jag att det är strongt att stå för sin synvinkel i frågan - och oerhört ansvarsfullt också. Inte minst för de eventuella barnens skull - vem vill ha en mamma eller en pappa som egentligen inte vill ha barn? Då är det bättre att man tar sitt ansvar och låter bli att skaffa barn, bara för att omgivningen/konventionen säger det. Det finns väl inte många viktigare frågor än denna - när det verkligen gäller att följa sitt hjärta och sin egen övertygelse.
Läs gärna den här artikeln (som jag för övrigt hittade på Karins blogg)
4 kommentarer:
Håller med dig, det känns som man alltsid måte gå i strid för sina beslut. I vårt fall då att både få barn tätt och att få flera än två OCH att vara hemma länge med dem. Ojojoj vad folk har åsikter om det! Men det här med att inte vilja ha barn, jag har ett par kompisar som valt det och som hon sägr; "vi kan ju inte försöka få barn bara för att jag är rädd att ångra mig när jag blir gammal". Ha det bra i snön!
Jag håller helt med dig och tycker också att det är klokast att låta bli att skaffa barn om man inte vill av personliga anledning. Men jag tror att människan fungerar lite så, att man hela tiden jämför sig med omgivningen och när man ser att nån gör annorlunda så tar man avvikelsen som ett hot, innan man kanske skapar sig en förståelse. Tyvärr så fastnar vissa i det första stadiet och skapar sig därför aldrig en förståelse.
Jag tycker alltid man ska undvika att ifrågasätta andra människors val. Det är ju liksom deras val, och det påverkar inte mitt liv.
Jag ville verkligen inte ha barn. Jag ansåg attd e var djävulens påfund och bara hinder i livet inget annat. Så blev jag gravid 3 månader in i mitt och R:s förhållande, och abort är definitivt inte min grej, så det fanns bara ett enda alternativ; behålla barnet.
Idag fyller hon 8 år, och fick sitt första småsyskon när hon var 1½ år och sitt andra när hon var 3½ år.
När första kom var det lika bra att köra på liksom ;).
Jag gillar att ha tätt, och jag tycker fortfarande att barn kan vara en himla pina (det hör ju till) med jämna mellanrum, men oftare är de ganska häftiga och fantastiska och jag skulle kunna tänka mig fler...trots allt.
Trots mina erfarenheter och tankar skulle jag aldrig ifrågasätta andra människors val...eftersom det inte påverkar mitt liv. Jag kanske inte alltid förstår deras val, eller håller med om dem, men som sagt så är det deras val och de respekterar jag.
Jag tycker det är precis lika hemskt när folk frågar "Jaha, när ska niskaffa barn då?" till höger och vänster. När någon ofrivilligt barnlös får fråga gör det ont, och man kanske inte vill berätta om sin barnlöshet. Omgivningens reaktioner på det mesta kan vara konstig, men just när det gäller barn och graviditet så är det "tillåtet" för alla att ge råd och berätta "hur det ska vara".
Kram
/Ango
Anna: Ja, man måste ju leva nu. Efter den övertygelse man har nu. Mycket vatten kommer ju hinna rinna under broarna innan man blir "gammal" - och vem vet hur livet ser ut då? Oavsett hur många eller få barn man skaffat eller inte skaffat. Devisen "man ångrar bara de barn man INTE skaffade" tror jag inte heller på. Men, den är populär att dra också, igen och igen. Vad vet man egentligen om det? Egentligen?
András: Visst är det så att man jämför sina liv med andra - och annorlunda kan uppfattas som hotfullt. Men, många andra saker kan man vifta bort - det här med att en person säger sig inte vilja ha barn behöver ju inte betyda att han/hon inte gillar de barn den träffar. Den vill bara inte ha några själv. Det kan vara en astronomisk skillnad däremellan.
Ango: Ja, det är märkligt med alla dessa frågor som folk anser sig ha rätt att ställa hela tiden. Som, när jag väntade killarna och av en pappa på T:s dagis fick frågan hur det hade gått till.. "Öh, sa jag. På samma sätt som ni gjort era barn, antar jag?!" För med tvillingar går man gärna in på detaljerna också, sörru ;). Fast man kanske knappt känner varandra...
Skicka en kommentar