Jag tror inte att det är så enkelt som att alla män vill vara hemma med sina barn. Faktiskt. Jag tror nämligen att det på många arbetsplatser straffar sig för den man som VÄLJER att vara hemma med sina barn. Just för att det är ett VAL så ser en del arbetsgivare det som ett svek och därför tror jag inte att vi någonsin kommer att komma åt det med mindre än ett tvång. Enligt lagen får inte en arbetsgivare straffa sin arbetstagare för en sådan sak - men indirekt så görs det ändå. Hela tiden.
Och, om det vore ett tvång så skulle det också gå att lösa med egna företag som man kanske inte startar precis när man skall få barn o s v. Detta eftersom man faktiskt inte enligt alla som vet KAN driva ett eget företag på egen hand när man skall vara föräldraledig.
Jag anser inte att föräldraledigheten är en rättighet - jag anser att den är en förmån. Och därför tycker jag absolut att det kan lagstiftas hur den kan tas ut. Den som inte vill att storebror skall vara med och bestämma, kan ju helt enkelt bestämma sig för att inte utnyttja den förmånen.
Och jag är faktiskt inte ute efter det här med snedfördelade löner alls, faktiskt. Utan mer den generella inställningen att en fertil kvinna kan man inte anställa för hon går ju snart hem och föder barn. Medan en man i fertil ålder, med familj och så vidare snarare ses som en tillgång eftersom han är en stabil familjefar.
Jag anser alltså att diskrimineringen går djupare än på lönerna. Det är en djupt gående inställning att barnen och familjebildandet är kvinnans ansvar. Punkt slut. Och helt ärligt - inte förrän man likställer man och kvinna när det gäller ansvaret för barnens första år - tror jag faktiskt inte att det kommer att bli en skillnad.
"For the greater good" som det heter - så tror jag på detta ingrepp i den lilla människans valmöjlighet. Jag tror på detta för mina barns jämställdhets skull - och för mina barnbarns självklara rättighet till båda sina föräldrar i precis samma utsträckning utan någon påverkan beroende på eventuellt inskränkta arbetsgivare.
10 kommentarer:
Och jag tror inte det är så enkelt att tvångsplanerad fp löser allt. Jag tror att en sådan lag i slutändan kommer ha fler negativa än positiva effekter för barnen och familjerna, tyvärr. Det finns så många både känslomässiga och praktiska anledningar till att denna lag inte bör gå igenom men det får vi diskutera muntligt.:) Visst, vi har världens bästa föräldraförsäkring och det är en enorm förmån, men det är ändå en rättighet vi har och som vi betalar för, därför borde vi få vara med och bestämma över den också. Det kanske kan införas ett val där med? De som vill ha lagstiftat 50/50 kan ju få det och vi andra kan få välja själva hur vår föräldraledighet ska se ut. Det förvånar mig att människor som annars är för frihet, självbestämmande och eget ansvar, i denna fråga totalt kapitulerar och är villiga att låta sig styras.
Jag håller med dig fullkomligt! Har debatterat detta med många bekanta som anser att det är mammans "rätt" att vara hemma o vara den viktigaste personen i barnens liv. Att vi sen dessutom vill att det ska vara jämställt på arbetsplatserna går inte riktigt ihop med den "rättigheten" tyvärr.
Så länge det inte lagstiftas kommer inte papporna att vara hemma på samma villkor som vi, inte att bli föräldrar på samma villkor som vi. Så är det bara!
Måste bara tillägga att jag självklart tycker att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, men jag tror verkligen att i de flesta familjer så löser man det. Och i de familjerna man inte gör det kanske det inte är hur fl är lagstadgad som är det största problemet?
Nej Anna, jag tror inte att de flesta familjer löser detta utan tvärtom är det inte jämställt i de flesta familjer. Delad föräldraledighet är ett steg mot jämställdhet i hemmen o mot jämställda löner. Utan lagen på din sida kommer du aldrig att få papporna att ta halva ledigheten, halva ansvaret o jämställda löner!
Nej, jag vet ju inte hur hela Sverige gör utan jag kan ju bara relatera till hur vi löste det och hur många i vår närhet gjort/gör. Halva ledigheten vore såklart bäst, om båda föräldrarna vill det, men måste det ske inom barnets första år? Och så finns det ju faktiskt en bilologisk aspekt att ta hänsyn till också med amning, hormoner osv, det måste ju faktiskt accepteras. Plus att ibland kommer livet emellan och blir inte som man tänkt sig.
Att det här har blivit en sån hjärtefråga för dig..?!
Då kan ju jag tycka att man isf i denna anda kanske borde tvinga föräldrar (papporna förslagsvis) att nyttja förmånen att gå ner till 75 % i arbetstid så att inte barnen måste vara så länge på dagis/fritids...
För MIG är det viktigare.
Och, det där med att när man ska starta firma eller ej, det är inte ultimat under småbarnsåren, säger inget annat, men ibland kanske inte tillfällena haglar..! Tänkt på det?
Javisst att man kanske ska vänta med att starta eget när man har småbarn, OM möjligheten att vänta finns. Men de som redan har eget då? Ska de välja bort barn för att pappan kanske inte kan vara fl halva tiden? Det är ju det här som är grejen, alla har sin situation och sitt liv att utgå ifrån och för alla skulle det inte passa med 50/50. Dessutom tror jag att det skulle bli fler väldigt små barn på dagis. Håller med j-sis, borde inte hellre då förkortad arbetstid förespråkas så barnen slipper jättelånga dagar på dagis? Varför denna hysteri om exakt lika antal dagar under barnets första år? Barnen behöver ju sina föräldrar även när de blir större. Intressant ämne som berör, det här. :)
Ja, visst är det ett ämne som berör, absolut. Och lagstiftningen om att papporna måste gå ner på deltid - är inte så dum den heller.
Det ena behöver ju inte utesluta det andra ;-)...
Jag känner att jag missat lite - men det vill jag gärna göra bot på nu.
Jag tänker fortsätta hoppas att papporna vill vara hemma med sina barn lika mycket som mammaorna vill det. Saken är den, precis som du säger, det kostar för mycket - inte bara i pengar utan även på arbetsplatsen. Vi lever inte i ett jämställt samhälle men OM vi gjorde det skulle det inte vara något konstligt att pappan var hemma lika mycket som mamman.
Man står själv närmast och som mitt liv ser ut just nu skulle det inte funka för min sambo att vara hemma om vi fick barn, just pga Eget företag. Han har haft det i 8-9 år och vet inte hur det skulle kunna lösas för tillfället. Det är ju inte direkt läge att leta efter att bli anställd någonstanns så som arbetsmarkanden ser ut inom hans bransch idag. Där emot VET jag att han verkligen skulle vilja ha lika stor del av livet med sitt möjliga barn som jag skulle vilja ha.
Vi kvinnor är inte bättre föräldrar för att vi har tuttat - det är min mamma o pappa bevis på.
Alla som läser till förskolelärare nu får arbeta mycket genus och jag kan bara hoppas att det kommer spegla sig i barnen när de blir vuxna, så att papporna också får njuta av sina barn redan från start.
Jag har inte tänkt så långt som om det ska lagstadgas för 50/50 fördelning av föräldradagarna, men varför inte?
Det är ju så lätt att alltid säga att mamman ska vara hemma första året med barnet, och sedan tar pappan några "bonusmånader" på det - 3 i minsta laget, 6 om han tar i lite och 12 om han skrämmer livet ur alla ;-)
Så brukar det se ut oavsett mammans yrke - anställd, egen företagare, chef etc.
Men om pappan är egen företagare eller chef - då är det väl knappt de 10 pappadagarna som tas ut, för det går ju inte annars!
Och en "vanligt" anställd tar oftast ut 3-6 månader i samband med semestern...
Varför går det att fixa för kvinnor men inte för män?
När vi fick barn så fick jag stå upp för mina ord sedan länge tillbaka (ofta ifrågasatta av andra kvinnor) och sa till maken att vi skulle dela lika på föräldraledigheten. Han blev förvånad! Han hade aldrig tänkt så... vaddå, det är ju mammans dagar - grovt draget.
Kanske är det lag som krävs för att få papporna att vara hemma mer?
//Sophie
Skicka en kommentar