Min arbetsplats har sorg. Eller snarare så känns det som att vi är inbäddade i någon form av dämpande täcke av medkänsla med vår kollega som tyvärr blev änka idag.
Jag vill skriva riktigt fula ord här, för det var ju inte så här det skulle sluta!
Hon är änka och hans ande har lämnat kroppen som sjukdomen förgiftade så oerhört aggressivt. Hon har förlorat sin livskamrat och barnen har förlorat sin far.
Det känns bokstavligt talat för jävligt (där sprack det där om att inte skriva fula ord!), trots att jag bara är en "åskådare". Jag lider med dem i deras stora sorg och beklagar deras oerhörda förlust.
När sådant här händer så inser man hur tacksam man skall vara. För att man har varandra, som man träter på om tvätt, städning och allt det andra som kallas vardag.
Detta på samma gång som man skärskådar hur det skulle bli om man hamnade i hennes situation. Jag tänker nu rent praktiskt. I vårt fall känns det dock skönt att veta att jag inte tror att någon av oss skulle stå handfallen. Ja, ni vet i stil med att man aldrig har betalat räkningarna (det gör vi alltid tillsammans) och att man inte vet var man har alla papper o s v. Så, skulle det onämnbara hända, så inbillar jag mig att förutom den förlamande sorgen och saknaden och kanske vissa ekonomiska aspekter när man inte längre är två som drar in pengar - så behöver man iallafall inte lära sig något helt nytt. Det rent praktiska skulle nog fungera iallafall.
8 kommentarer:
Så fruktansvärt grymt. Det går nog inte att sätta sig in i den värld som hon (och barnen) nu hamnat i. Med knappt någon "betänketid".
Jag har ju läst, och läser fortfarande, bloggen om Alfons och hans familj. Alfons hade Neuroblastom IV, en aggresiv cancerform som tydligen bara drabbar barn. På måndag är det 2 år sedan han seglade iväg på sitt piratskepp. Han skulle ha fyllt fem på sommaren. Så här skrev hans mamma Catarina dagen innan han lämnade jordelivet "Alfons heter Alfons Gunnar Malcolm Löv. Gunnar hette min morfar som var sjöman och en fantastik man. Jag har lovat Alfons att min morfar Gunnar kommer och möter honom i sitt sjörövarskepp och att vi alla, alla som Alfons vill, finns ombord. Detta har givit honom lugn och det har blivit vår lilla sanning." Jag tycker det är så fint.
Hoppas din kollega tar sig igenom detta och finner kraft att orka vidare.
Ja usch, döden är tung att bära med sig och den lämnar en aldrig helt. Kämpa på.
Kram!
Det är just det där jag tycker är så hemskt när barn dör... När de liksom hamnar i himlen "ensamma"...
Vuxna vet ju på ett annat sätt... Om du förstår hur jag menar. Jag vill ju gärna tro på en himmel av något slag och där finns ju nu exempelvis kollegans man nu. Och han vet varför och han vet hur det hänger ihop o s v och vet att de andra kommer sedan... Men, ett barn?! Sjörövarskepp eller ej...
Barn ska inte behöva förlora sina föräldrar innan de är vuxna:(
Det enda som skulle kunna beskrivas som positivt när man förlorar någon i sin närhet, är ju just att man blir mera rädd om dem man har kvar...
Ta hand om er kollega o visa att ni finns där när hon behöver er o lämna henne i fred när hon behöver det!
Kram
Men barnen ÄR inte ensamma i himlen. Det finns massor med andra barn där. Och barn är så okomplicerade att de finner vänner på nolltid. Vill tänka så.
Men, de måste FARA dit ensammma. Eller ja, om man inte har ett piratskepp med en gammelmorfar ombord som tar en dit.... ; )
Den 7/6 i somras fick jag mig en rejäl tankeställare. Min sambo körde rakt in i en bil med sin mc. NU hade han turen att bara göra sig illa i ena benet, men vad hade hänt om det hade gått åt pipan helt? Vi hade inte ens pratat om hur det skulle bli med min dotters och mitt egna boende om det hände honom något (vi hyr av svärfar).
Hur hemskt det än är så är det oerhört viktigt att prata om sådant..
Jag sänder en tanke till din kollega och hennes barn. Usch.
Usch så tragiskt! Glöm inte bort henne bara när det gått en tid. Om några månader när alla andra "glömt", kom då ihåg att det antagligen är då det börjar för henne. När chocken börjar släppa och verkligheten börjar sjunka in.
Du förstår säkert att jag inte kan tänka så att barn skulle vara ensamma efter döden. Då skulle jag gå sönder. Kramar!
Skicka en kommentar