Jo, jag lät ju det dåliga mammasamvetet tala och hade inte hjärta att inte låta pojkarna fortsätta på gympan den här terminen. De tycker ju att det är så roligt! Så, vi betalade in deras avgifter och idag var det dags för första gången för terminen.
Men, åh vad jag ångrar mig. Inte så mycket för stressen (börja tidigt, skynda hem och ge extra mellanmål - iväg och så hem och middag och duscha och i säng) - som iofs var den orsak som jag funderade mest på tidigare. Men, för att mina ungar är totalt döva. Inga andra av barnen på den här familjegympan har lika svårt med hörseln som mina.
T är alltid med - och skall då sitta vid sidan om (det här är för mindre barn). Hon brukar ha en bok med sig eller så (hon får välja själv). Men oftast så får jag påminna henne igen och igen och igen om att hon skall sitta vid sidan - och inte springa runt och "uppvigla" sina bröder. Idag satte hon sig med sin bok mitt på golvet. Jag sade till henne tre gånger att inte sitta där, mitt i vägen, utan sätta sig vid sidan - och inte förrän jag rent fysiskt flyttade på henne själv - förstod hon.
Sedan har vi de två pojkarna. De springer runt vildare än något annat barn - jag har inte en chans att hålla jämna steg med båda två eftersom de sällan är båda två på samma ställe samtidigt. Och, eftersom de är totalt vilda och inte lyssnar det allra minsta - så blir det farliga både för sig själva och andra barn. Det går inte! Jag klarar inte av dem!
När folk pratar om vilda barn och att "alla barn är vilda" och visst - det finns säkert fler barn som är vilda. Men, de allra flesta är faktiskt inte som mina.
Jag skall vara ärlig och säga att jag alltid har haft oerhört svårt för "gränslösa barn" där föräldrarna typ låter dem ta konsekvenserna av sina egna handlingar och inte sätter några gränser för dem. Det innebär ju ofta att även omgivningen får ta konsekvenserna av deras handlingar, om man säger så. Och nu beter sig mina barn precis som om de är fullständigt gränslösa. Jag ryser!
Vet ni. Jag ger upp!
4 kommentarer:
Du skriver i min blogg att du inte stämmer in på dikten, men bara det faktum att du tar med vildarna på gymnastiken vecka efter vecka är ju ett tydligt tecken på vilken underbar mamma du är!
Jag brukar säga att vi har blivit den familj jag har strävat efter att absolut inte bli. De skriker och gapar och lever rövare hemma och borta och överallt. Vad man ska göra åt det, ingen aning. Jag andas och tar en dag i taget. Och nästan jämt är det rätt så kul. Har storhandlat med killarna idag, och en handling bjuder på både gråt, skratt, svordommar, uppgivenhet, att man handlar massa man inte borde för att få tyst och lugn och ro, men man får inte glömma gapskratten och allt de iakttar och förmedlar vidare till varandra och mig, jag älskar det!
Så ge inte upp riktigt än, ta morgondagen också :)!
Vet du... Jag är ju friidrottsledare för 5-7 åringar. Vi har haft mer eller mindre vilda barn och det medt fantastiska är när man ser förändringen hos dem. Det tar olika lång tid men rätt vad det är så kommer man på att den där flickan/pojken var ju helvild för någon månad sen, vad har hänt???
Så ta det lugnt, det finns hopp!!!
Stämmer helt. Barn måste ha gränser och det är vi föräldrar som har ansvaret att lära dem var gränsen går. Annars kan det gå hur som helst...
Självklart är det inte alltid lätt... jag har 3 små barn. Men man kan bara göra sitt bästa och då har man gjort tillräckligt.
Förresten jag har länkat till dig, får man fråga om du kan länka tillbaks?
Allt gott...
Du har en utmärkelse att hämta i min blogg.
Kram
/Ango
Skicka en kommentar