Lucka 4

Dag 04 – Mina rädslor

Ja, jag har ju redan berättat att jag är jätterädd för spöken.

En annan sak som jag är oerhört rädd för är ju förstås att det skall hända mina barn något - framför allt har jag alltid varit rädd att någon ska TA dem. Tänk när T sprang och gömde sig under en sådan där klädsnurra inne på Lindex en gång. Hu, vad jag var rädd innan jag hörde hennes fnittrande!!

Men, jag antar att det är något som alla föräldrar är rädda för.

Jag är också emetofob. Fast "bara light"... :-)

Mr Skifs, mr Björn Skifs

Min mamma gillar Björn Skifs.

Så, när hon fyllde 60 i somras så ordnade jag och ena syrran till det så att vi tillsammans skall se honom ikväll med tillhörande middag innan.

Att han fick "fem dalahästar" i Dalarnas Tidningar för föreställningen igår gör ju inte alls att förväntningarna är ställda rätt högt nu ;-).

Lucka 3

Dag 03 – Mina föräldrar

Min pappa gymnastikläraren skall egentligen gå i pension den här månaden. Men, när de nu precis färdigställt den nya gymnastiksalen enligt hans önskemål på hans arbetsplats, så blir han kvar ett halvår till. Den före detta fotbollstränaren spelar gärna golf och tycker om att lyssna på musik - Pink Floyd, ABBA, Queen, Dire Straits, Julio Iglesias, Celine Dion, Simple Minds, Robbie Williams, Billy Idol och mycket mycket annat finns i skivsamlingen därhemma. Skryter gärna med när han som drygt 35 år gammal fick visa leg på Systemet.

Min mamma, barnsköterskan som blev försäkringssäljare, har alltid värnat familjen och tycker om att laga mat. Hon är väldigt duktig på att laga mat! Hon skulle ha blivit rik om hon startat restaurang, det är ett som är säkert. Hon älskar att shoppa och älskar att pynta och fixa inför högtider. Kycklingar på både gardiner och fönsterbrädor till påsk och massor med tomtar till jul, så ser det ut hemma hos dem. De två hundarna är de nya barnen i huset - men lite mer uppfostran fick nog vi med oss än de där två... Mormor är dotterns stora favorit!

Lucka 2

Dag 02 – En sak ni inte vet om mig.

En del av er kanske vet det, eftersom det egentligen inte är någon hemlighet - men: jag är fruktansvärt rädd för spöken!

Man får dock "mörka" sådana saker när man skall försäkra barnen om att det inte finns några spöken. Nåja, deras spöken och "mina" skiljer sig ju lite åt, kan man säga.

Jag är helt övertygad om att s k gengångare finns. Men, jag har aldrig stött på någon själv och vill aldrig aldrig aldrig göra det heller.

Jag skulle kunna tänka mig att bo i ett sådant där lite äldre trähus, gärna gult och med sadeltak, punschveranda och vackra trägolv. Men, från att "kunna tänka sig" till "verkligen köpa ett" är längre än vägen till banken. För tänk om, hemska tanke, det skulle dyka upp ett spöke (vänligt eller ej - det är ointressant!) i det gamla huset?! Då bidde nog maken änkling väldigt hastigt och förhoppningsvis olustigt. Hu!

Lucka 1

Första luckan i Min Egen Adventskalender (vars upplägg jag snott av Pia) är här (innan jag kryper till kojs). Passar mig perfekt som har lite dåligt med inspiration nu när tiden och orken inte riktigt räcker -jag hoppas att jag skall ta mig igenom (och framför allt hinna) alla dagarna:

Dag 01 – Vem är jag?

En snart 40 år gammal trebarnsmamma med rötter i Norrland och Småland, färgad av en födsel i Västmanland och en uppväxt där, i Värmland och Dalarna. Sörmlänning sedan 17 år (oj, har det blivit så länge - hur gick det till?!) Lider av bacillskräck, är emetofob light, något av ett kontrollfreak vilket gör att jag så när håller på att bränna ut mig som projektledare för allt och inget och avskyr måsten i stil med "måste städa"... Har massor med fräknar på hela kroppen och färgar håret för att "jag" är mer mörkt rödhårig än blond. Har ett jobb där mina egenskaper som drivande, ifrågasättande och lösningsorienterad kommer till sin rätt. Ibland skulle det nog dock vara bra om jag kunde släppa lite på prestationskraven, sänka nivån lite, eftersom tiden inte alltid räcker till allt. Ibland räcker "good enough". Jag trivs bäst hemma i soffan tillsammans med familjen. Gillar att skämma bort mina barn, men försöker hålla igen ibland iallafall. Annars blir det ju vardag av allt och tas för givet. Men, sant är att det är svårt! Det var lite om mig.

Sovnödig

Nu ligger alla barn, de yngsta sover nog till och med.

Får man gå och lägga sig nu?

20:17 står klockan på. Kudden ropar. HÖGT.

Svärburk

Pojkarna vill absolut att vi skall skaffa oss en burk i vilken man får lägga en straffpeng när man har sagt ett fult ord.

Jag har därför föreslagit att vi kanske kan önska oss en, allihop tillsammans, av Tomten.

Bra förslag, tyckte pojkarna.

Men, så kom frågan: Vad skall vi göra när burken är full? (Ungefär som om det skulle gå speciellt fort, hrmpf. Det är bara elakt förtal när maken tror att jag kommer att få problem med privatekonomin om vi inför en sådan i vårt hus.)

Diskussioner som gick ut på att köpa godis eller göra något kul för pengarna, insåg jag snart var en DUM morot... Jag menar - det känns lite som att hela tanken kan gå förlorad om det blir en positiv knorr i slutänden, om man säger så.

Men, så kom jag på det: Vi kanske skall göra som så att när man lägger ner sin straffpeng, så får man också skriva upp sitt namn på en lista. Den som, när burken är full eller den i förväg bestämda tidsperioden är till ända, har sitt namn minst antal gånger på listan - DEN får pengarna.

Finansministerns ögon började genast glittra när jag föreslog det. Då förstod jag att kampen kommer att bli hård. Men, att målet klart kommer att sporra precis till det beteende vi vill.

Åh, vad jag är bra ibland!

Otroligt korkat

Ok, när jag var tonåring så visste man att det var lite farligt, men inte HUR farligt...

Nu VET man. Och ändå.

HUR kan rökningen öka bland ungdomarna?

Exakt hur korkade är dessa unga människor som är uppvuxna i ett samhälle där en rökare är en diskriminerad människa. En som inte får vara kvar inne på krogen eller restaurangen och allt det där.

När alla dessa hälsotrender råder där man skall äta rätt, röra på sig och vara så hälsosam det bara går. Så gott som varje löpsedel innehåller något av detta.

Jag kan bara inte förstå. Vad gick fel?

Jag indoktrinerar mina barn stenhårt om oerhört blåst man måtte vara som självmant börjar röka i dagens Sverige.

Och vem vill egentligen erkänna sig vara lite tappad bakom en vagn?

Helt och hållet obegripligt. Helt och hållet.

Uppbackning

Dottern var på disco i fredags. Några åttondeklassare på hennes skola hade ordnat disco för klass 1-3 och när jag såg anslaget så frågade jag om hon ville gå. Klart hon ville. Så, jag sa direkt att jag skulle skjutsa och hämta henne. Även om det inte var sent (18-20) så var det ju mörkt redan när discot började.

Hursomhelst, maken muttrade om att man "inte behöver gå på allt". Eh, ja - om man då räknar in att hon varit bjuden på ett par kalas någon fredag och det var klassfest för ett par veckor sedan... Eh, ja. Men, vaddå? Klart hon skall få gå om vi ändå är hemma?! Han som tycker det skulle vara den ultimata uppoffringen han inte är beredd att göra, att skjuta upp fredagsölen för att köra. Honom kan jag ju inte diskutera detta med.

För mig är valet helt självklart. Kanske låter superpräktigt och allt, men det struntar jag i. De som känner mig vet att jag inte är sådan i alla lägen, så jag får väl kompensera lite, haha! Men, min uppfattning är solklar: Det är nu det börjar. Det där som man bara har försökt grundlägga tidigare under barnens uppväxt. Det är nu "farorna" tenderar att komma och jag skall finnas där för att hjälpa till att avvärja dessa. Det är nu jag som vuxen skall finnas till hands för att försöka se till att umgänget med andra barn och ungdomar inte blir till "dåligt sällskap". Att saker som händer inte går överstyr. Om jag så inte skall dricka en droppe vin till, innan alla barnen flyttat hemifrån (och kanske längre till) så kommer jag att skjutsa och komma och hämta. Det är min curling. Den står jag för.

Brothers and sisters - fortsättning

Jag har hittat en plats där jag kan se hur mycket "Brothers and sisters" jag vill!

Vill du också? Klicka HÄR då!

Gillar du amerikanska dramaserier så är det här den ultimata med fem vuxna barn, deras familjer och deras mamma - för att inte tala om deras morbror, den bortgångne faderns älskarinna och hennes dotter och en rad andra människor som tillsammans väver ihop en historia om kärlek och sammanhållning och hur dessa kan sättas på prov på diverse olika sätt. Konstant.

Det här är nog min absoluta favoritserie tätt tätt följd av Grey´s Anatomy!

Posten

Jag trodde jag skulle svimma.

Gjorde en vän en tjänst. "Köpte ut" en julprydnad från IKEA. Den var helt slut i hennes närhet och i min fanns den. Så, sagt och gjort. Köpt och skulle nu skickas.

Lite misstänkte jag att det inte skulle bli helt enkelt, den här historien med Posten när jag först insåg att formen på förpackningen var lite... skrymmande, typ... En dryg halvmeter på både längden och tvären, trots att det var ganska platt.

Men, när jag lämnat in det, ombudet mätt och vägt och konstaterat att det inte kunde gå som brev utan som paket. OK, sa jag. Utan att fråga om priset. Jag kunde faktiskt inte drömma om att det skulle gå på det som det gick på. Någonstans så trodde jag nog att det kanske skulle bli BILLIGARE för att det typ gick som paket = lite långsammare postgång + att mottagaren får åka någonstans och hämta = ingen hemkörning = ingen belastning på brevbäraren.

Så när han klistrat fast avin på paketet, tagit upp det för att gå iväg med det och kastar ur sig: "Då blir det 150 kronor!" så var jag tvungen att titta på displayen för att kolla om jag hörde rätt... Och sedan var det bara att betala.

Puh.

Undrar just vad det hade kostat om det varit några centimeter mindre och fått gå som brev... 200??

En av 22,5 på 1000

Jag har ju "pratat" om det här med att mitt liv ibland känns som Truman Show,... Bara några få gånger...

OK. Jag lämnade blod igår.

Idag var den här artikeln publicerad i DN...

Mer drömmar

M vaknade till av en hostning ca halv 8 söndag morgon och började nästan omgående att gråta hjärtskärande.

Jag studsade in för att se vad jag ev kunde göra för att lindra den smärta som det där borde vara ett symptom på...

Där gick jag bet.

Anledningen var att drömmen som avbrutits av hostningen gått ut på att han och Draktränaren tränade Draken...

Vilken sorg att inse att det bara var en dröm.

Svårt som mamma att lindra den besvikelsen.

Alla drömmar man får som efterdyningar efter filmer är helt klart inte mardrömmar.

FaceBook för barn

Ok, fram med era åsikter nu:

Skall barn ha FaceBook-konton? Från vilken ålder i så fall? Och varför?

Dotter, snart 10, tycker absolut att hon behöver ett konto. Jag och hennes pappa är inte lika säkra. Dottern har fått rådet att kalla till den här familjens första "Familjeråd" för att diskutera saken.

Är egentligen inte emot fenomenet i sig - är bara orolig för det faktum att jag ju vet att forum av den typen riskerar att vara "mobbningsforum". Är därför lika skeptisk till MSN. Vi vuxna har så lite insyn.

Vad tycker ni?

Hjärnsläpp

Ett stycke make glömde två stycken hjälmar på dagis vid hämtning igår = ingen skridskoskola för pojkarna idag.

Och ingen skridskoskola => totalt hjärnsläpp på resten av dagens åtaganden...

Simskola??

Eh, den kom vi inte på förrän nu ikväll. Att - javisstja - simskola kan man ju gå på trots att man inte har några hjälmar hemma... Eller ja, jag tror inte det kollektiva glömmandet egentligen hade med just det att göra. Kedjan bröts bara. Och vi bara totalt glömde.

Det suger. Den kostar rätt mycket per minut den där rackarns simskolan. 30 ynka minuter 8 gånger under hösten för 1150 kronor per barn. Och kunskapen vi önskar att de förvärvar är ju livsviktig!

Suck.

Sjuk dröm

Har vi månne haft lite för mycket att göra med en speciell sorts tekniker på jobbet ett tag nu?

Närmaste kollegan berättar att hon, någonstans mellan dröm och vakenhet häromnatten, med en dåres envishet hävdat till sin man: "Det är en XX-tekniker i vår lägenhet! Jag är helt säker på att han är därute i hallen!"

Mycket gör de och mycket kan de. Men, hembesök är nog väldigt sällsynta.

Vips

Jag tycker tiden går så vansinnigt fort.

Helt ärligt, utan att överdriva, så känns det som om jag nyss kom tillbaka från semestern efter sommaren.

Och nu har jag just lämnat in lappen till dagis om hur de minsta skall vara lediga under jul och nyår.

Känslan kan säkert ha att göra med att jag tycker att veckorna går så oerhört fort. Jag tycker att det är torsdag jämt. Det hör nog ihop med att mina onsdagar är av det mer hektiska slaget, så gott som alltid. Så, redan på tisdagen så börjar jag sikta in mig på torsdag - för onsdag går liksom bort. Och vips var veckan slut.

Det var inte länge sedan dagarna var långa och ljusa och barnen var ute mest jämt.

Nu är det blött och mörkt och det är halvdager när man går hemifrån på morgonen och, för min egen del vissa veckor som ex den här, kolmörkt när man kommer hem.

Har jag nämnt att två av mina kollegor är i Thailand just nu? Platsen där jag också vill tillbringa den blöta, mörka och minst sagt lite trista november. Det ökar inte alls på min frustration över mörkret. Och snön.

Jag försökte dock lite klämkäckt förklara för en kollega i Brasilien hur man visst kunde se på mörkret och kylan från den ljusa sidan (han tillät sig att uttrycka en viss skepticism) för trots allt: Att kura inomhus med tända ljus och sina närmaste och käraste: det är inte helt fel. Lite vilsamt är det allt. Det enda är väl att perioden blir lite väl lång i det här landet. Inget ont om mina närmaste och käraste, men kura är lite överreklamerat om det skall ske i 4-5 månader.

Men, det där sista sa jag inte till honom.

Vi har förresten några indier som arbetar där jag arbetar just nu. Det är rätt läckert att höra talas om deras fascinationer över t ex våra långa ljusa sommarnätter och den oerhörda mängd med snö vi hade förra vintern. Det är när man hör om hur de upplever det som man förstår varför man trots allt inte har emigrerat. Än.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja prova vara någon annan för en dag eller två. Ibland tänker jag att jag skulle vilja prova vara min man. För att få veta hur han tänker. Hur han ser på mig. Och på en massa andra saker. Inte minst skulle jag tycka att det vore kul att prova på att stå och kissa!

Men, ibland så tänker jag lite vidare än så. Att få prova att vara turist eller bara nytillkommen till det här landet. Från ex Indien eller något annat mer eller mindre annorlunda land. Och få uppleva allt det vi tar för givet, med en helt utomståendes ögon. Att få se vår natur, vår vårgrönska utan att ha sett den förut. Vår blå himmel, vår infrastruktur och vårt klimat. Jag är såå nyfiken på hur allt ter sig för den som inte är född och uppvuxen med det.

Tänk om...

... de helt plötsligt i Robinson skulle vända upp och ner på allt det här med paktandet och helt sonika skicka hem den som kom sist i varje tävling. Istället för att bara göra EN immun, göra alla immuna UTOM en...

Det skulle vara grejer det. Och ställa saker på sin spets.

Inga egna idéer

På mitt jobb har vi inga egna idéer på vart vi åker.

Vi åker dit som TV:n inspirerar oss.

Några åker ju som bekant till Thailand. Andra åker till Ullared.

Som ni vet hör jag inte till de som åker till Thailand. I år.

Sjukt avundsjuk

Imorgon åker min ena kollega till Thailand.

På tisdag åker en annan till samma sköna varma land med fantastisk mat och underbar atmosfär.

Och med "en annan" menar jag inte en sådan där käck omskrivning av "jag"... Utan jag menar ytterligare en kollega.

En annan går härhemma och trampar i ett mörkt och blött november. Och den här gången menar jag JAG när jag skriver "en annan".

Sjukt avundsjuk. Är vad jag är. Sjuuuukt avundsjuk.