Ett inlägg inne hos Tandgnisslur triggade mig lite, så jag skulle vilja dela med mig av min syn på det här med hur mycket jag tror att inställningen till livet gör vad det blir av livet. Visst kan man ha en enorm otur och råka ut för både det ena och det andra, som man faktiskt inte rår över - men hur man sedan tar sig ur dessa situationer och hur man mår i längden tror jag man i mångt och mycket kan styra över, med sin egen inställning.
Jag är en människa med en rätt positiv grundsyn. Jag ser hellre möjligheter än svårigheter och vill inte gärna tänka "svarta" tankar.
Min känsla är att det dåliga kommer att komma ändå – om det nu är så det är menat – så det tjänar ingenting till att oroa sig för det idag. Kommer det imorgon så kommer det – kommer det aldrig så kommer det aldrig.
Jag skulle tro att jag har det minst lika dåligt eller lika bra som de flesta andra - och om man jämför med den som hela tiden väntar sig ett bakslag, så får jag säkert lika många - men är lyckligare däremellan. Om det finns tre bra och tre dåliga saker med någonting så väljer jag att fokusera på de tre som är bra och tänka på dem, lyfta dem, prata om dem. Istället för att gräva ner mig för de tre dåliga.
Har du sett filmen “Sliding doors”? Jag gillar den för att jag tror att det liksom inte finns ett enda förutbestämt öde – utan flera parallella – när man stänger en dörr, öppnas automatiskt en annan. Lite som i ordspråket “Att inte välja är också ett val”. Jag väljer att försöka se så positivt som möjligt på det mesta, ha så roligt som möjligt – och om det då bär mig till bra eller dåliga dörrar – det får vi se… Men, jag har bestämt mig för att fokusera på nu – och så tar vi “sen” när vi kommer dit…
Det låter superflummigt, framför allt för en som jag, som faktiskt egentligen alltid gör en massa planer för saker jag vill göra. För att må bra har jag nästan alltid olika projekt på gång. Saker som jag vill skall ske på kortare och längre sikt (och på så vis lever jag ju inte i nuet på det där fina sättet), om man säger så. Men, den delen av mig går hand i hand med mitt “motto” att jag är min egen lyckas smed – ingen annan. Jag förlitar mig inte på att andra skall göra saker åt mig – vill jag att något skall hända, så gör jag det själv…
Ett medvetet val som jag mer och mer har börjat göra aktivt ju äldre jag har blivit är att "göra mig av" med energitjuvar. Människor som inte ger, utan bara tar. Visst finns det perioder i livet olika personer behöver ta mer än de ger - och det är inte det jag skyr - utan mer de som har det som grundinställning i sin personlighet. Den typen av människor är inget för mig. Som bara sänker en. Till vilken nytta? För vilken njutning? Kan någon förstå? Jag gör det inte - och eftersom livet är så kort - så väljer jag att inte umgås med sådana människor. De får existera i min periferi, om ens där - men de får inget inflytande över mig. Längre.
15 kommentarer:
Jag har också försökt att undvika människor som bara tar energi. Men eftersom jag är så himla konflikt rädd så är det ibland svårt att bli av med de.
Jag har svårt att säga rakt ut att de suger. Samtidigt är jag godtrogen och hoppas innerligt att människan ska ändra sig och att jag har fel. När jag var yngre hände sånt ofta med killar jag blev förtjust i. Jag gav allt och fick inte något tillbaka. Naiv, JA.
Men jag har blivit bättre med åren. TUR!
Jag tror på ödet. Det är bestämt innan vad som ska hända. Händer det inte i morgon så händer det längre fram. Jag tror alla har vissa milstolpar i livet som de inte kan undvika.
Ja, jag tror också på ödet - på ett eller annat sätt. Men, att man kan påverka HUR man skall drabbas av ödet - d v s att det finns parallella öden, eller hur man skall säga.
Det är därför jag tror så hårt på att jag kan påverka mitt eget liv - och att jag har ansvaret för att göra det. Inte bara sitta i baksätet och gnälla, liksom. Det är MIN bil och det är JAG som är chaufför.
Och därför väljer jag också att försöka se möjligheter och inte svårigheter i det jag möter. Det gör, tror jag, att jag tacklar mitt öde på ett lyckligare sätt :).
Det är svårt med energitjuvar, för ofta är de så väldigt sympatiska. Också. Det tog lång tid innan jag förstod att en av mina kompisar dränerade mig. Hon kamouflerade det med omtanke om mig, som sedan rask övergick till henne själv. Om och om igen. Men när jag väl förstod så kunde jag hantera det.
Maj: Ja, de där är de svåraste - för det är svårt att "snoppa av" någon som utger sig för att vara omtänksam och godhjärtad. Det är ju betydligt enklare med de som ger små stickande kommentarer i akt och mening att sänka en, eller höja sig själv.
Precis vad jag behövde läsa just nu när jag känner ett litet mörker som ett litet hölje över mig! Jag väljer att se det positiva, precis som du! Jag skall verkligen försöka, tankens kraft är mäktig!
Självklart har ens inställning mycket att göra med hur ens liv ser ut. Jag tror inte att allt är förutbestämt, det skulle ju betyda att det bara är att sätta sig i baksätet och låta ödet styra. Jag kan tex inte bara luta mig tillbaks och tänka att det som händer, händer för jag vill göra allt som står i min makt för att tex skydda min familj från olyckor och ge mina barn en trygg uppväxt. Att det inte alltid fungerar det vet jag, men jag vill veta att jag gjort allt jag kunnat.
Jag tror heller inte det finns en mening med allt som händer, sen om man själv hittar en mening med det är en helt annan sak. Jag tror inte vårt liv är färdigskrivet från det vi föds, vem skulle skriva det och hålla reda på alla?
Jag tror inte att folk får vad de förtjänar, bra saker händer dåliga människor och dåliga saker händer bra människor. Det är det som är livet och det enda jag kan göra då är att välja hur jag ska hantera det. Förhoppningsvis med lite hjälp och vägledning när det behövs.
Tillägg: angående energitjuvar så har jag också blivit så stor att jag väljer bort dem eller, om jag träffar dem, inte låter dem påverka mig. Jag gjorde för några år sedan stora omvärderingar vad gäller mina vänner, för det finns en klyscha som faktiskt är sann; i nöden prövas vännen.
IaFia: Jag håller på dig!!
AnnaK: Jag tror ju på ödet, men att det inte är förutbestämt utan att man kan påverka åt vilket håll det går. Kanske inte alltid (för precis som du säger om bra resp dåliga människor och saker) - men, man bör förstå (tycker ju jag) att det är en själv som har det yttersta ansvaret för hur det man nu hamnar i, avlöper. Eller hur man skall säga. Man kan inte sitta och väva drömscenarios med en massa medmänniskor i, som kanske inte alls har samma manus för sina liv. Livet suger ibland, så är det för de allra allra flesta - mer för en del, så är det också tyvärr. Men, att då sitta och bli bitter det går ju faktiskt bara ut över mig själv, i slutänden. Så, det försöker jag undvika - i det längsta.
Och - som svar på ditt tillägg Anna:
Ja, det skall gudarna veta. Jag har inte varit i samma typ av nöd som du - men, jag vet ändå precis vad du menar.
Låter inte alls särskilt flummigt. Jag håller med dig i alla områden...
Och energitjuvar MÅSTE man ta avstånd ifrån! Jag har en sån i min omgivning, vi brukade vara nära vänner. Jag kunde inte förstå varför jag alltid mådde dåligt efter vi umgåtts. Men det var ju för att hon liksom tryckte ner mig för att boosta sitt eget ego. Det är inga fina människor, det där... nu har vi inte särskilt mycket med varandra att göra, och när vi träffas så klarar jag det mycket bättre, för jag förstår att det inte är MIG det är fel på. Det är HON som har problem!!
Mz Olsson: Ja, det är märkligt det där hur djupt rotat det är att man söker fel hos sig själv först. Iochförsig är det väl sunt med tanke på att man skall se till att "sopa rent framför sin egen dörr först". Men, när mönstret börjar framträda allt tydligare, så är det skönt att bara kunna vila i just det "Problemet ligger inte hos mig..."
Jo, MORSAN MIA: Jag kom på en sak till - som kommentar till det där med att säga rakt ut till en person att den suger :-)...
Det behöver man ju egentligen inte, man kan liksom lite fint undvika dem och om man inte kan det - liksom skaffa sig ett pansar av vetskap vad de är för sort och inte ta åt sig av de eventuella kommentarer eller liknande som de försöker komma åt en med när man ändå måste ses/umgås...
Det där är rätt känsligt. Jag menar - jag har en vännina som sög ut allt från mig förut, och alltid är negativ och svårt att se det goda, fina och roliga i folk. Nu har jag känt henne så länge att jag kan välja att inte låta henne ta den energin. Låter det konstigt? Jag har även sagt åt henne att vända på saker och ting, att inte älta och att, helt ärligt, söka hjälp.Men visst är det så att man blivit besiken vid tillfällen då man själv mått fördjävligt och hon inte funnits där.
Angie: Det låter bra, att du kan välja. Så gör jag också med de som jag inte kan undvika - de väljer jag helt enkelt att inte engagera mig i. De får säga vad de vill - men jag tar inte åt mig - eller hur man skall säga...
Bitterhet är nog det som skrämmer mej mest av allt här i livet. Jag dör hellre än lever bitter, så känns det i alla fall nu när jag ser och hör de som råkat ut för den värsta sorten.
Skicka en kommentar