Det HÄR tycker jag är kvalificerat skitsnack! Jag kan lugnt säga att det absolut inte skulle falla mig in att laga flera maträtter för att vissa är petiga med maten.
T har några sådana kompisar som inte äter än det ena och än det andra, men hemma hos oss äter man det som serveras eller så låter man bli. Så, när de är hos oss så får de gilla läget. En dag hade jag visst prickat in det så pass att maten bestod av en risotto/rispytt av ris, bacon, majs och paprika och T:s kompis gillade inte vare sig paprika, majs eller bacon. Så, hon åt ris och en knäckemacka.
En annan kompis till T tjatade vid ett tillfälle om att hon ville äta hos oss. Jag visste sedan tidigare att hon är petig med maten, så jag informerade om att vi skulle äta fiskgratäng och frågade om hon ville äta hos oss iallafall. Jag fick ett jakande svar. Sedan sitter hon och petar och äter typ såsen och potatisen, varpå hon säger något i stil med "Min mamma brukar göra makaroner och köttbullar till oss om vi inte tycker om..." - till svar av mig fick hon "Jamen, då kanske du skall gå hem och äta då, för så gör vi inte hemma hos oss."
Jag höll på att baxna en dag när vi var ute och lekte i en lekpark och T träffade en av sina kompisar. Kompisen ville följa med oss hem, så jag och mamman kom överens om det. Det här var vid lunchtid ungefär så jag nämnde väl i förbifarten att vi skulle äta lite korv med bröd till lunch bara - varpå mamman säger något i stil med "Ja X tycker ju inte om korv så kanske hon kan få något annat..." Jag svarade väl att "Jag kan nog koka lite makaroner till eller så, så får hon äta det hon vill av det.."
Men, om föräldrarna beter sig så - så är det ju inte konstigt om barnen aldrig behöver lära sig att äta.
Mina barn vet att det som står på bordet är det man äter om man är hungrig. Det händer väl någon gång, om vi äter något väldigt "konstigt" att jag kan göra ett enklare alternativ eller så, men hålla på och greja och dona varje dag för att slippa äta pannkakor och spaghetti med köttfärssås flera gånger i veckan. Skulle inte tro det!
(Och då skall jag tillägga att jag de facto har ett barn som är petig med maten, så jag möter det ganska ofta - men min filosofi är att han måste lära sig att äta allt han också - även om det tar längre tid att få honom att gå med på det, jämfört med hans syskon... Man behöver inte älska allt, men man skall åtminstone ge det en chans.)
12 kommentarer:
Håller med, så länge det inte handlar om allergier får de äta det som bjuds. Har ju en kompis som kokar två sorters pasta för den ena vill ha makaroner och den andra spagetthi...Kom på en sak, det kan ju även handla om religion, hur skulle du göra då?
Allergier - det är väl det enda som jag tycker kan föranleda att jag ställer mig och lagar separat mat till någon.
Annars är mottot att man måste smaka på allt. Man behöver inte tycka om allt, då petar man bort. Men smaka gör man och jag tar inte och lagar speciell mat som sagt var.
Eller jag och jag... Maken dårå *S*
När det gäller religion är det samma sak där - då äter man inte det som inte passar en - iallafall om det är så att man har "bjudit in sig själv" till oss som är det allra vanligaste. D v s barnet frågar om hon får följa med oss hem. När vi har haft kalas så har jag tagit hänsyn om de har sagt till - och alltså haft kycklingkorv som variant. Och gul saft till röd-bärs-allergiker o s v.
Men, när det gäller "jag tycker inte om"-sorterna som är mååånga - så får de stå ut med att jag inte mjäkar med dem.
Håller med om "jag tycker inte om" sorterna.
Har ju en stor sådan här hemma ;-)
Så ibland blir det bara sås och potatis för honom. Han puttrar iofs inte så mycket över det, han vet ju vad som gäller. :-)
Hemma hos oss får man också äta det som serveras. Håller med om att barn måste smaka innan de kan säga att de inte tycker om maten och gillar de inte maten får de vara utan.
Håller med föregående talare! Hemma hos oss måste man smaka på maten och äta upp det man själv tagit på tallriken. Man måste inte äta mycket men man får å andra sidan inget annat heller om det inte "duger". Jag tror man gör sina barn en björntjänst om man från början bara serverar pannkakor och korv så att de inte får en chans att vänja sig vid nya smaker. Det blir ju bara jobbigt sen om man t.ex blir bortbjuden. Min ungar är uppfödda på fiskgratäng, lax, fullkornspasta och quinoa typ... Vegetarisk lasagne är en stor favorit t.ex. Enda undantagen är som sagt allergi och om vi tex gör thaimat som är rätt stark, då gör vi "barnmat" eller en mildare variant.
Jag blev helt förvånad när jag läste den där artikeln igår. Jag funderade på om de skämtade... Herregud, mina barn får äta det som serveras och varför skulle inte andra barn få göra det?
Det roliga var att det handlade om "vett och etikett", men är inte vett och etikett att äta just det som serveras? I min värld är det så i alla fall.
Det är väl en sak om man ska bjuda på Bläckfisk, sushi och oxtunga. Inte troligt att alla gillar det så då kan man göra en alternativ rätt (eller en annan rätt till barnen), men åtminstone jag lagar mat som ska funka till ALLA.
Simone är ju petig med mat, men bara hemma har jag fått veta. Vi gör ingen deal av det. Hon får äta det hon äter, och får smaka innan hon ratar. Är vi borta får hon äta eller vara utan. Det är hennes val.
Hon är ju också glutenintolerant vilket gör att vi kan göra annan mat till henne, men då handlar det bara om annan pasta t ex (och att hon får med sig eget fikabröd när hon går på kalas ifall det inte finns något hon kan äta). Det är ju inte helt olika rätter. Maken är allergisk mot fisk och skaldjur, men det är ju inte heller några problem.
Jag fattar inte varför man inte kan låta barn lära sig äta det mesta? Och framför allt inte när de är bortbjudna!
Jag håller med dig till 100! Det som serveras är det som står på bordet. Annars får det vara! Min tonåring är riktigt petig, men hon smakar iaf. Det blir inga extra mackor för det inte. Skulle aldrig falla mig in och ringa till en kompis`föräldrar och be dem laga något som passar mitt barn. Guuuud så dumt. Tycker jag.
Du har så rätt Jessica! Det skulle aldrig falla mig in heller att laga en extrarätt enbart för att någon inte tycker om det som serveras. Antingen äter man det som dukats fram, eller så går man ifrån bordet. Tycker jag.
De som daltar med sina barn på det viset sätter bara krokben för sig själva i det långa loppet.. och för sina barn!!
Tack för besöket i min blogg, nej foto på dottern var inget fotomontage hon stod där på klippan:-) Iiiiiiiiiii sa det i mamma Elles mage!
Jag håller med! Jag har också några petiga barn, den ena gillar inte det o den andra gillar inte det. Skulle jag hålla på o tillgodose allas behov skulle jag ha ett fasligt sjå!!
Här är det extra jobbigt när barnen har kompisar som ska äta här. De flesta amerikanska barn är ju vana vid helt annan mat än vad vi äter! Massor av färdiglagat som stoppas in i micron. 18-åringen hade en kompis som i stort sett ALDRIG åt nånting hos oss. Han kunde vara här en hel dag utan att äta nånting! Tänk vad han måste ha varit utsvulten när han kom hem!! Men han var extremt petig!! Sen är det kul när det är vissa av kompisarna som uppskattar vår mat och tycker det är kul att det är lite annorlunda!
Jag tycker det är en fördel för barnen att det mesta är "provat" - att saker och ting inte är konstiga för dem. Så, därför "tvingar" vi M att åtminstone smaka. Han har faktiskt, den vägen, lärt sig att äta lite saker. T ex så tycker han inte om sås - men nu senast på dagis hade han frågat, när de fick köttfärslimpa om det var brun sås till. När han fick svaret att det var det - så satte han upp handen i luften och sa "YES!!!"
Så, det känns som om vi gör rätt :)
Skicka en kommentar