Har just suttit och tittat på Medium. Jag tycker att det är rätt så bra. Men, varje gång är jag glad att jag inte har sådana där gåvor. Jag kan tala om att en av mina riktigt stora rädslor är för spöken, nämligen. Ja, gengångare om ni så vill. Jag är, vad man skulle kunna säga, paniskt rädd för sådana.
Vid ett tillfälle när vi besökte D:s faster och farbror blev vi inkvarterade i en liten lägenhet ovanpå en affärslokal som fasterns kompis hade. Detta för att de har katt och jag är allergisk (detta var innan vi hade barn). Affärslokalen var/är en gammal IOGT-NTO-lokal så jag hade väl mina aningar om vad som skulle kunna finnas där... Morgonen efter den första natten så träffade vi "ägarinnan" och då säger hon lite så där "Ni vet väl att det spökar där?" Min första tanke var att L hade skvallrat om min rädsla och att hon skojade, men om detta visste hon inget. Hon berättade då att där fanns åtminstone två spöken där som hon visserligen inte hade sett, men hört och känt av när hon varit där. Som hade vält sopkvastar och flyttat saker bland annat. Hon hade också tagit dit någon som är lite mer "mottaglig", som hade sagt att det var två gamla godtemplare som var där och att de var så glada över att den här lokalen användes igen - de gillade liv och rörelse. Ni kan ju gissa hur mycket jag gillade vår inkvartering sedan?!
I den där lilla lilla lägenheten som egentligen kunde liknas vid ett litet rum med kokvrå fanns en 90-säng och en tältsäng. Jag vägrade ligga ensam i någon av dessa sängar - så jag låg innerst med D utanför i 90-sängen (tältsängen användes alltså inte alls) och hade det hur trångt som helst, men men... Varje kväll såg jag sedan till att dricka en del vin innan vi gick från fastern till vårt boende, för att somna lättare och sedan fick D ligga och läsa tills jag hade somnat - nåde honom om han somnade före mig! Jag sa också flera gånger att "om nu de där godtemplarna tycker att det är kul med liv och rörelse så borde de vara glada att vi är här - och om de ville att vi skulle vara här, så skall de hålla sig lugna!" Och, vad jag vet så gjorde de det, för vi såg eller hörde inget vad vi vet...
En gång, när jag fortfarande bodde i Dalarna, så var vi på en teaterresa ner till Dramaten med skolan. Vi såg "Ett dockhem" av Ibsen och så fick vi gå en rundvandring på teatern - uppe i kostymförråd och alltsammans. Det är bra skrämmande där det hänger gamla kläder och masker i långa långa rader långt uppe under taket och så berättar guiden om att det finns ett gammalt vresigt spöke i kostymförrådet som framför allt inte gillar unga kvinnor utan bland annat drar dem i håret och liknande. Vidare berättade han att Harriet Bosse går igen på tredje raden uppe på balkongen (heter det väl?) och att flera sett henne skymtas där. Jag behöver nog inte tillägga att jag tyckte det var väldigt skönt när vi kom ner i själva teatersalongen och entrén igen? Att trapporna nerför gick ganska fort?
Jag har personligen inte träffat på något spöke någon gång, vad jag vet. Och jag hoppas förstås aldrig aldrig behöva göra det heller. Har du?
9 kommentarer:
Nej o jag skulle bli rädd om jag gjorde det. Jag inbillar mig eller tror... jag vet inte vad - att så länge jag inte vill se dem, så gör jag inte det. Jag vägrar titta när det känns som om någon står vid sängen (läskigt men jag får sånna känslor ibland), tänder lampor o låter tvn vara på, sover inte själv eller om jag gör det ser jag till att vara så utmattad när jag ska sova att jag somnar direkt innan jag hinner börja tänka efter: tänk om det spökar här?
Jag har blivit så van vid att det händer konstigheter hemma hos oss, så jag reflekterar knappt längre. Visst, jag låter ingen TV stå på Standby på natten längre, för jag har ingen lust att gå upp mitt i natten för att stänga av den.
När vi bodde i ett annat radhus för några år sedan vaknade Simone alltid samma tid VARJE natt. Svärmor (det är svärföräldrarnas hus) bor i det rummet nu, och hon vaknar VARJE natt samma tid som Simone gjorde. Jag vaknade av att någon drog av mig täcket...men det fanns ingen där, men jag fick hålla hårt i täcket.
Ja, jag har ju skrivit en del om lite konstiga saker som hänt, i min blogg. Det är sånt som hänt i hela mitt liv i princip...
Nej men många har sett. E så brölig å känslig så e knappt mottaglig heller
Nja, spöken och spöken. En närhet av någon speciell och det känns bara skönt, tryggt och gör mig glad.
Men i hyreshuset jag bodde i för en massa år sedan fanns det något konstigt, alla i huset kände av det. Vi var ju bara 8 lägenheter så vi kände varann och man pratade ofta. Min kompis bodde i den lägenheten där "spöket" hade bott enligt en mottagligs berättelse och där hände det skumma saker ibland. Saker som ramlade av ingen anledning och lade sig i vissa mönster, handavtryck i taket som blev starkare (vindsvåning och jättehögt till taket, man nådde inte utan stege), en kille som stod i hallen en gång, katten var ofta jättestirrig där och gjorde utfall mot något i hallen mm. En annan granne hade barn och deras leksaker började åka runt mitt i nätterna ibland utan att någon satt på eller skruvat upp dem. Men vissa nätter fick man en speciell känsla och då visade det sig att alla sovit dåligt. Lite läskigt men man vande sig, han var ju inte farlig.
Nä, fy för! ;)
Hahahaha! Jag är nog lite rädd för spöken jag med, trots att jag aldrig har stött på nån. Men skulle någon börja berätta så där "Ni vet väl att det spökar här" då sitter jag nog på helspänn. Vetefasiken om vin skulle få omkull mig ens ;)
Jag har känt närvaro när jag velat vara mottaglig. Är livrädd för spöken och väldigt glad att vi inte verkar ha något i huset vi bor i nu. Men samtidigt är jag nog lite besviken, vi bor med massa gamla gravfält runt ikring oss så något borde ju kunna finnas här.
I lägenheten vi bodde i innan var det liv och det hörde Tobbe också.
Skulle aldrig i livet få för mig att sova själv i min mammas hus, byggt av min morfar och hans bror för massa år sen, i rummet jag sover dog den brodern iofs 99 år gammal och det var väldigt lugnt, men nej, aldrig sova, knappt vara där själv dagtid. Min mormor finns där, det är jag övertygad om. Och det är klart hon inte är farlig, men är man rädd så är man!
Jag var med om en konstig sak för en massa år sedan. Vi besökte Selma Lagerlöfs "Mårbacka" och gick runt där på en guidad tur och helt plötsligt -utan förvarning- så blev jag alldeles blek och svimfärdig och det snurrade framför ögonen så jag var tvungen att sätta mig ner vid ett öppet fönster och andas in lite frisk luft. Ingen annan av alla de som var med på den guidade turen råkade ut för samma sak och jag har alltid undrat om det var någon form av "spökkontakt" som orsakade det. Det sas nämligen att det spökade på Mårbacka. Men sedan dess har jag inte råkat ut för någonting oförklarligt iaf.
Annars tycker jag att det är rätt spännande med spökerier och jag har följt program som "Medium" och "Ghost Whisperer" nästan slaviskt genom åren.
Usch nej! Jag skulle bli super rädd ifall jag hade träffat på ett spöke ... :S
Skicka en kommentar