Jag har insett att jag inte egentligen har någon risk för att hamna i någon 40-årskris.
Detta för att jag verkligen och helhjärtat tycker att 40 är rätt coolt. Full av erfarenheter, men inte speciellt gammal. Man har 25 år kvar i yrkeslivet, barnen börjar bli stora och livet liksom känns rätt enkelt...
Det är bara när jag tänker på att för varje år så är det närmare... slutet..
Det är då jag stoppar tanken. Effektiv förträngning av obehagliga tankar. Det räddar mig från kris. Åtminstone åldersrelaterad sådan.
(Inser dock att den magiska födelsedagen som nalkas sysselsätter mig en del... Iallafall om man ser till det här och några andra inlägg jag gjort den senaste tiden, haha!)
3 kommentarer:
Och jag kallar det inte 40-årskris här hemma eftersom jag har ett par år kvar dit :P. Jag ser det mer som någon insikt i att barnen blir mer och mer självständiga och _jag_snart_inte_behövs! Använder samma effektiva förträngning som du...
Vi överlever det här med!
Nähäärå. Mina barn kommer ALLTID att behöva mig. Jag skall se till att de har riktigt jobbiga fritidsintressen dit de alltid behöver skjuts. Om inte: så kommer jag att engagera mig som ledare/tränare eller något ditåt. Sedan kommer jag förstås att skjutsa och hämta på discon och annat hela nätterna, förse dem med hemlagad mat när de börjar plugga och så småningom skall jag bli mormor och farmor :-). Däremellan ska jag faktiskt njuta av att de klarar sig rätt bra själva! *s*
Jag tänkte på min mormor och morfar när det var dags för mig att fylla 40 år.. De var nämligen 91 och 97 år när de gick bort. DÅ är man gammal.. Vid 40 hade jag ju inte ens levt halva deras liv! :o)
Tack för "förstås".. :o)
Skicka en kommentar