Den kvardröjande känslan från bröllopet igår är så klart glädje. Och stolthet.
Jag blir så glad över att höra hur Daniels pappa står upp och talar från sitt hjärta, utan att göra avkall på sin egen person - trots all uppmärksamhet och stundom påtvingade traditioner och "regler". Det var så skönt att höra hur han talade som man "gör" till sina barn när de gifter sig, oberoende av om de gifter sig med en kronprinsessa eller ej. Han blev personlig utan att bli pinsam det allra minsta.
Man säger att kungens tal var personligt - eh - där slog Olle Westling honom med hästlängder. Till att börja med är kungen ingen vidare talare. Lite sorgligt i sig att tänka på att det är en av hans stora uppgifter här i livet. Att hålla tal. Det som väl var personligt och väldigt vackert var ju hur han överraskade Silvia med en liten blomma och en kärleksförklaring på deras bröllopsdag... Okejdå... Jag tyckte också om hur kungen i sitt tal förklarade sin egen anledning till att "bryta" mot svensk tradition (som de ju kritiserats för) genom att överlämna sin dotter och inte "låta" brudparet gå in tillsammans.
Och så kommer man till Daniels tal - där kan man tala om personligt. Han har dock börjat drillas lite väl hårt tyckte jag nog, för man kunde känna att han hade pappas varma stil i botten, med en fernissa påmålad av etikett á lá hovet. Hoppas att de inte drillar sönder honom och hans mer jordnära förankring nu bara!
Jag tyckte också väldigt mycket om ärkebiskopens tal till brudparet - där också han vågade vara personlig och tala om det faktum att det finns folk som vill avskaffa monarkin och tycker att deras uppgift inte behövs. Han talade inte bara om "bekväma" saker - utan stack ut hakan lite. Och sådant gillar jag :-).
Så, på det hela taget så tycker jag att dagen igår gav en god känsla. Det känns bra att ha en ny prins med en sådan härlig förankring i sina föräldrar från Ockelbo - gift med en kronprinsessa med en massa humor och glimt i ögat. Det blir bra det här!
Edit: Jag är också en "sucker" för att man försöker lätta upp allvaret med lite skämt - som det om hockeyproffset och det om grodan.
Jag tyckte också jättemycket om Victorias tack till det svenska folket för att hon fått sin prins. En liten känga, med glimten i ögat, till de som dels tyckt att han ju är en man av folket "passar det sig verkligen!" och de som tyckt att detta kostar oss för mycket pengar... Men, samtidigt ett tack för att kalaset trots allt betalats av svenska folket. Snyggt gjort att få in det i det där lilla korta men kärnfulla talet från balkongen.
2 kommentarer:
Jag tyckte ärkebiskopens tal var oerhört negativt och det var nästan så att det berörde mig illa. Jag vet inte hur många gånger han sa ordet "misslyckande", säkert tio gånger. Och det var mycket snack om att vara svag. Nä, det var inte upplyftande att lyssna på. Det var tur att stämningen vände när sedan Björn Skifs och Agnes sjöng.
Hmmm, jag uppfattade det tvärtom - som att det inte gör något om man är svag, att även om man är kunglig så kommer man att känna sig svag ibland - men att man har varandra och det gör en stark igen. På något sätt....
Men, sett från det hållet som du säger så - ja, han använde lite den typen av ord. Det gjorde han.
Skicka en kommentar