Jag sitter ofta när kollegor berättar om sina barn - framför allt lite äldre, nästan vuxna barn - och funderar på vilka deras barn egentligen är.
Ja, för som mamma/pappa har de ju garanterat en bild av sina barn - som de förmedlar vid bordet i lunchrummet. Om jag mötte honom eller henne i något annat sammanhang - undrar jag om jag skulle känna igen denna person i förälderns beskrivning. Vem som egentligen döljer sig bakom berättelserna. Hur de uppfattas. Av andra. Av mig.
3 kommentarer:
Sina barn andras ungar eller vad är det man brukar säga :)
Fast det där gäller väl egentligen för alla som beskrivs. Om man gillar en person väldigt mycket beskriver man personen på ett positivt sätt, och tvärtom om man ogillar personen. Det skapar ju bilder hos dem som hör beskrivningarna och dessa beskrivningar kanske inte alls stämmer när de träffar personen sedan. Lite som i filmen "Min stora kärlek" där killen är kär i en riktig kalaspingla som är smal. Han beskriver henne som en kalaspingla, men alla i hans omgivning ser bara en val...typ.
Knaada: Ja - visst är det så.
Ango: Jo - det har du rätt i. Men, just när det gäller barnen så tänker jag inte på framför allt förskönande beskrivningar p g a kärlek - utan mer kanske ren och skär blindhet för eventuella karaktärsbrister och liknande.
Det behöver inte bara vara negativa saker som karaktärsbrister - utan när man liksom hör på det en mamma berättar om en situation att mamman har missuppfattat/tolkat konstigt. Iallafall kan man få en sådan känsla ibland.
Eller bara väldigt enkelt: När föräldern berättar om olika situationer och man riktigt hööör hur barnet har snurrat upp sina föräldrar. Det är då man inser att man inte så gammal. Eftersom man fortfarande minns och känner igen en del saker. Hehe...
Skicka en kommentar