Funderar lite på programmet Spårlöst på Fyran.
Är det inte lite egoistiskt att vända upp och ner på sin biologiska familjs liv för att få sinnesro och sedan resonera lite som så "nu har jag gjort det, nu kan jag fortsätta med mitt liv..."
Man kanske river upp sår som äntligen läkt, för att pilla i såret i ett par dagar och sedan åka hem igen.
Och bara lämna dem bakom sig igen...
Rimligheten i det?!
3 kommentarer:
Fast det slutar nog inte där väl? de behåller väl kontakten...? Hoppas jag!
Ja, det hoppas jag också - men åtminstone tjejen nu senast sa saker. Stil med "nu kan a fortsätta mitt liv"... Andra har sagt: "Jag hoppas kunna komma hit igen någon gång..."
Jag har också tänkt liknande.. just det här med när biologiska familjen och den adopterade inte kan kommunicera utan tolk.. då tror jag att det är lätt hänt att det liksom "rinner ut i sanden".. För dem som kan kommunicera med varandra, där tror jag det är lättare..
Men kanske räcker det för den biologiska familjen att veta att den bortadopterade lever och har det bra. Och för den adopterade själv, att ha fått se och höra mamman(ofta) förklara varför hon gav upp dottern/sonen.
Skicka en kommentar