Det här tycker jag att Calle också har så rätt i. Även om jag kanske inte skulle ha valt ordet farlig. Kanske bara skadlig.
Varför hyscha ner den stora glädjen man känner bara för att det eventuellt kanske inte går vägen. Det innebär ju också att man skall hyscha ner det ledsamma också då, om det händer. Vem orkar funka så egentligen?
(Och alla ni som inte vill klicka på länken av rädsla för att hamna på Aftonbladet kan jag lugna med att detta står i Expressen...)
6 kommentarer:
Och hon Katrin Z verkar ju totalt blåst! Hur kan man säga att det handlar om inställning om man får missfall eller inte??? Fy fan va cyniskt!
Jag håller med honom. Vi berättade för alla runt omkring oss tidigt. I v.8 fick jag en blödning och blev förtvivlad, trodde jag skulle förlora barnet men det verkar ha gått vägen.
Jag tyckte det var skönt att de runt omkring mig visste, för det skakade verkligen om hela min vardag
Expressen, det hjälper inte, no click for me :)
Jag surrar bara bort mig och blir surfandes hela natten när jag börjar sådär...
Jag håller med Calle i det han skriver. Jag har ju själv drabbats av 3 missfall, och vet vilken förlust det är. Jag vill också jobba med att förändra vårdens kliniska tänkande på missfall och få in lite empati och mer människosyn än vad det finns idag.
Det spelar ingen roll hur tidigt ett missfall är, det är en förlust och en sorg. För kvinnan (oftast kvinnan i alla fall) har det här lilla embryot redan blivit ett barn - i drömmarna och tankarna. Den drömmen rycks undan! Klart att man ska få sörja det!
Nilla: Ja, det blir bara mer och mer tydligt att hissen inte går hela vägen upp i den skallen! Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå att folk anställer ett sådant spånhuvud!
Angie: Ja, visst är det så. Om man inget berättar så vet ju ingen något och då kan man ju heller inte få något stöd. Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg (nåja, kanske inte riktigt så - men det blir ändå lättare att bära om man får dela med sig lite...)
Ango: Jamenvisst är det så. Hur "vardagligt" det än är i sjukvårdens ögon så är det en katastrof för den som det händer.
Nilla: Ja, det blir bara mer och mer tydligt att hissen inte går hela vägen upp i den skallen! Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå att folk anställer ett sådant spånhuvud!
Angie: Ja, visst är det så. Om man inget berättar så vet ju ingen något och då kan man ju heller inte få något stöd. Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg (nåja, kanske inte riktigt så - men det blir ändå lättare att bära om man får dela med sig lite...)
Ango: Jamenvisst är det så. Hur "vardagligt" det än är i sjukvårdens ögon så är det en katastrof för den som det händer.
Skicka en kommentar