Ibland så fascineras jag mer än annars över hur en del människor får till en historia - och i fallet med "Caipirinha med Döden" av Maria Ernestam är den känslan överväldigande. Storyn som i sig själv är så speciell, men så skickligt invävd i det "vanliga" att man lätt tänker sig in i att det skulle kunna hända - eller kanske har hänt eller kanske är sant - eller händer någonstans just nu - berättas med ett språk som får mig att aldrig vilja läsa en utländsk, översatt författare igen. Nyanserna går förlorade när någon skall försöka göra en annans ord till sina. Endast en begåvad ordkonstnär får till det på det sättet - och det kan (oftast) inte en översättare fånga. Men, sanningen att säga så finns det svenska författare som går vilse i jakten på just det här också, och krånglar till språket så till den milda grad att det riskerar att bli löjeväckande. Så inte Maria Ernestam.
Läs "Caipirinha med Döden" om du inte redan gjort det och känner dig upplagd för en annorlunda berättelse som jag i min tur funderar vidare över: Hur ser det ut i huvudet på den som skrev den?! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar