En av sönerna vill i princip bara leka krig. Så gott som alla lekar han är involverad i utmynnar i någon form av krigisk inriktning (iallafall om han inte cyklar - fast då kan man också åka runt och kriga, det är sant). Ibland oroar det mig faktiskt. Men, det kanske är normalt för en femåring?
Det gläder mig dock att den andra av pojkarna bara ibland går med på dessa. Han säger ifrån på skarpen: "Du vill alltid leka krig. Nu vill jag inte det!" eller som han uttryckte det idag (varpå den andra kom till mig med uppgiven min eftersom bästa kompisen ratat hans favoritlek/ar): "Jag vill aldrig mer leka krig en enda minut!"...
Så, än finns det hopp om stopp på det krigiska.
Hur mycket krigslekar är egentligen för mycket? Hur mycket vapenintresse är "normalt"? Det är sådant man kan grunna på som pojkmamma, för som flickmamma har jag aldrig behövt det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar