Förvånas icke

Var idag till centrumet i närheten - och åt lunch med mina barn. De har en s k food court där - vilket innebär att man kan välja vad man vill från restaurangerna runtomkring och sätta sig i mitten med sin mat. Det är ju perfekt om man är sugen på lite olika saker så klart.

Hursomhelst så påmindes jag då om ett tillfälle för inte så länge sedan när vi var där. Det var jag, barnen, en av mina kusiner och hennes fästman, min arbetskamrat och hennes dotter.

Till den här saken hör (för den som inte känner till begreppet) att en food court är ett stort öppet område med många bord och där många människor sitter och äter, passerar och - ja, det är lite puls där - kan man säga.

Bäst som vi sitter där och äter så kommer det fram en kille till vårt bord. Mina söner hade inte ätit färdigt, men satt väl inte helt och hållet stilla - men de röjde inte på något sätt. Hursomhelst den här killen då, en kille i vår ålder - som också hade ett barn i säg 7-8-årsåldern med sig (men som satt kvar vid det bord killen lämnat för att komma fram till oss). Han vände sig mot min kusins fästman (eftersom det var han som satt närmast mina söner) och bad honom om att se till att barnen slutade stoja för att de störde dem i deras måltid.

Vi tappade hakan allihop.

Jag reste mig snabbt och gick fram till honom och frågade honom om han menade allvar. Jodå - på fullaste allvar menade han att mina barn störde dem i denna larmande ljudmiljö så till den milda grad att han tyckte att vi inte tog hänsyn till de som satt runt omkring.

Ok om de nu hade sprungit runt och skrikit, busat och krupit omkring under borden. Kanske t o m deras bord. Men, nej - inget sådant. De var helt enkelt två femåriga barn bara.

Tror ni att jag bet ihop och sa ursäkta, det är klart vi... NEJ.

Jag talade om för honom att under rådande omständigheter på den plats vi befann oss så fick han tåla att mina barn lät. Punkt. Om han var så ljudkänslig förstod jag inte vad han gjorde där och kanske att det skulle passa bättre äta sin mat på en restaurang med dukade bord eller ta med sig maten och äta hemma med stängd dörr.

Han menade fortfarande att det här ju var en allmän plats där mina barn skulle ta hänsyn till honom och hans stackars förskrämda son - men, jag vidhöll att på denna allmänna plats hade mina barn samma rätt som honom att befinna sig.

Och det står jag för.

Det här är annars en rätt viktig sak för mig - för jag anser precis så - att barn många gånger tillåts härja alldeles för fritt i alldeles för många sammanhang där de kanske inte borde få härja (förr skulle ju barn bara synas men inte höras - nu har det slagit om totalt åt andra hållet - en gyllene medelväg kanske skulle kunna vara något). Och jag vill inte vara skuld till just den "synden" som jag tycker alldeles för många föräldrar gör när de släpper sina barn lösa på bekostnad av andra människor.

Så, när han kommer fram till just mig på just ett sådant ställe som jag kanske har valt för att det inte är det tystaste, mest avskilda och lugna plats som finns. Ingen sådan där plats där folk verkligen har slagit sig ner för att få lite lugn och ro och mys och pys, ni vet. När jag har mina barn med mig så undviker jag just sådana platser. Av hänsyn till de som väljer dem. Att han då försöker få mig till att jag har valt fel plats med mina barn för att han egentligen har valt fel plats med sitt barn utefter de behov han verkade ha...

Ja, han gick verkligen fram till fel sällskap, kan man väl sammanfatta det som. Och jag säger bara att man aldrig skall upphöra att förvånas...