Läser och hör om regeringens beslut att inte ge någon ekonomisk ersättning till de fosterhemsbarn som omhändertogs och for illa mellan 1920 och 1980.
Och jag står och väger mellan vad jag tycker om det.
På samma gång som jag förstår regeringens motivering om att det är svårt att på "ett rättvist och rättssäkert sätt betala ut ersättning till dem som utsatts för vanvård" så förstår jag hur detta svider för dem som nu blir svikna igen.
Det känns som om det ska svida också för dem som hade ansvaret och inte tog det. Nu väljer man att ducka än en gång. Och inte ta ansvaret. Och "bara" be om ursäkt. Betydligt billigare.
Jag förstår också en annan del av motiveringen där man menar att det skulle diskriminera människor som utsatts för övergrepp senare än 1980, vilket skulle kunna innebära att en ung person som utsatts för övergrepp 1983 inte får den ersättning som den som utsatts för samma sak 1953.
Men, där förstår jag inte varför man har satt den övre gränsen på 1980. Skall inte all vanvård och negligerande av ansvar alltid kunna "bestraffas"? Det sorgliga är ju att sådana här saker måste kosta för att få en del av de människor som sitter på sådana positioner att de har makten över dessa barns liv - att ta ansvar!
Att det skall vara OK att rycka på axlarna och säga "Förlåt!" känns som en lite väl enkel väg ut när man har förstört så mycket.
Visst kan det vara svårt att dra gränser för värdet av lidandet. Vem som lidit "nog mycket" - men hur lätt var det för dessa barn? Dags för att myndigheterna att våndas och "ha det svårt" nu då.
Men, å andra sidan tänker jag: Kan man, med aldrig så mycket pengar, köpa tillbaka en förlorad barndom?
Som sagt - många är frågorna som trängs i mitt huvud samtidigt som jag rent känslomässigt står på de stackars barnens sida. Om pengarna på något sätt kan ge dem någon form av upprättelse på minsta sätt, så är det värt det. Hur det skall gå till - ja, med tanke på de ekonomiska ersättningar som våra politiker uppbär - så borde de väl vara väldigt väl kvalificerade att lösa en sådan knäckfråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar