En sannolik historia

Började med Karin Alvtegens "En sannolik historia" tvärtemot Maj Korners tips nedan (för att jag såg det för sent) och kan väl sammanfatta boken som extremt förutsägbar och en ganska stor besvikelse.

Visst, jag sträckläste den - men inte för att den var väldigt fängslande utan för att jag bara inte kunde tro att den skulle vara så enkel att se igenom redan från början. Jag ville att den skulle "bevisa mig fel". Men, si det gjorde den inte.

Jag har läst Karins tidigare böcker med stor behållning eftersom jag gillar när jag får känslan av att boken är skriven "bakifrån". Ja, jag menar när flera parallella historier knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt i slutet. Men, den här gången hade hon misslyckats med att göra det osynligt i början, hur det skulle sluta. Och jag tyckte dessutom att jag fick känslan av att boken först skrivits i en tempus och på vissa ställen hade man missat att ändra till den "nya tempus" man bestämt sig för vilket gav ett rörigt och slarvigt intryck. Jag har generellt svårt för dåligt korrekturlästa böcker.

Så, sammantaget kunde jag ha använt min tid bättre igår kväll.

Ikväll skall jag springa igen. Sedan blir det nooog "Tärningsspelaren", har dock inte hundra bestämt mig än om jag är upplagd för den just idag. Eller någon annan.

EDIT: Efter att ha läst Linnéas recension av samma bok, som skiljer sig rätt markant från min så har jag funderat lite... Jag tror att min upplevelse mycket bottnar i den förväntan jag hade på boken, eftersom jag tyckt så mycket om författarinnans tidigare böcker. Och så infriades dessa inte alls. Om det hade stått ett annat namn på omslaget, så hade jag förmodligen också tyckt att det var en rätt trevlig feel-good-bok. För i sin stil så är den en sådan. Men, jag hade liksom trott att jag skulle få "lite mer", om man säger så...