Från början hade jag nog inte tänkt berätta något än här, men jag ändrade mig.
Jag har nämligen börjat med en ny vana fr o m augusti: Äntligen har jag börjat springa.
Jag avskyr det egentligen. Har absolut inget flås överhuvudtaget. Och, i det här fallet, inget j-vlar anamma alls. Ett motlut är helt enkelt nästan ett oöverstigligt hinder när man inte har psyket som säger att man skall besegra det!
Men, när man dels börjar få lite för många trivselkilon, har fyllt 40 och har en mamma (som man brås på) som har KOL som i sin tur hade en mormor och en morbror som dog i KOL - så känns det inte som ett alternativ att sitta kvar i soffan varenda kväll.
Hittills har jag sprungit två gånger - tisdag och torsdag, men planen är att försöka få till en runda (spåret jag springer är bara 2,6 km) typ varannan dag eller så (det kommer säkert inte att hålla när jag börjar jobba, men målet skall ändå vara det).
Heja mig!
2 kommentarer:
Heja dig! 2,6 km är en grym start!
Ja, heja dig Jessica! Själv är jag likadan. Jag avskyr att springa och det tänker jag ungefär varje steg jag tar i löpspåret så det händer inte så ofta. Däremot älskar jag spinning och andra pass man kör ihop med andra. Det blir liksom en helt annan sak när man är fler, det skulle då inte falla mig in att ta det lite lugnt när det blir tokjobbigt som är så lätt när man springer allena.
Lycka till!
//Eva
Skicka en kommentar