Måste bara säga att fy f----n vad bra vi var idag, jag och min springkompis!
Sprang ett annat spår än tidigare (1.1 km längre d v s 3.7 enligt en vi frågade) och så långt som jag sprang utan att ta ett enda "gå-steg" var det läääääääänge sedan jag senast sprang.
Där skall vi springa igen!
När jag väl kom in i andningen helt rätt så var det bara att köra på.
Trodde väl aldrig att jag skulle skriva att springa var UNDERBART, men banne mig om det inte var det idag. Jag skriver detta så att jag har det kvar att läsa en annan dag när det inte känns likadant, haha!
Men, vad som egentligen var det riktigt viktiga här var den seger det var över mig själv - att bevisa för mig själv att jag KAN. Nu vet jag ju det - tidigare har jag ofta givit upp alldeles för lätt för "jag orkar ju ändå inte"... Nu vet jag att bortom den där tunga andningen finns flytet. Och dit skall jag igen!
(Berodde denna nya energi månne på den "kanon"-friska luften jag och sönerna dragit i oss på vår/min nostalgitripp de senaste två dagarna??)
1 kommentar:
Du verkar ha kommit till samma insikt som jag!!!
Förr gav jag upp vid minsta motstånd, nu ger jag inte upp förrän jag är klar.. Har jag bestämt att göra något i 15 minuter i en viss fart(typ sidestep) så gör jag det i 15 min och i den farten, även om jag har lust att ge upp..
För mig är det just DET som är skillnaden.. Att jag fått lite "jävlar anamma" i mig! :)
Så, go girl!! :)
Sv: Jadu, navelsträngen är rejält uttöjd nu!! Johanna är inte alls sugen att åka iväg så där.. men eftersom vi tar emot en student om en vecka(och hela hösten) så får hon också ett utbyte med en annan kultur(Taiwan) och hon får snacka engelska..
Skicka en kommentar