Underbarnets gåta

Sent igår kväll (alltför sent för att egentligen fungera som jag borde idag) läste jag ut "Underbarnets gåta" av David Lagercrantz.

Jag hade den hemma, har fått den i en bokkasse av min kusin tror jag, så den kom inte hit av mitt val. Om man säger så. Till yttermera visso så är jag inte alls i en "kriminalroman-period" just nu, så hade jag läst på, på baksidan hade jag förmodligen inte lagt tid på den just nu heller.

Men, nu hamnade den här, jag läste inte på baksidan utan öppnade den bara och började läsa.

Och som jag skrev i ett annat inlägg så blev jag nästan direkt imponerad av hur författaren skriver. Hur han använder språket. Därmed inte sagt att det är varken pretto eller tungt, tillkrånglat eller krusidulligt som jag upplever att en del andra gärna gör när de vill verka bättre än vad de är. Nej, jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att exempelvis skildringar av omgivningar känns naturliga och inte som en utfyllnad.

Jag läser gärna kriminalromaner när jag är på det humöret. Men, jag är inte van vid att en sådan bok kan vara så pass välformulerad. Jag liksom kände efter att jag slagit ihop den att jag inte bara gillade själva historien med dess förvecklingar utan också hur den berättades. Så brukar det inte kännas. Det här är visst den tredje boken med samma huvudperson. Jag har för avsikt att få tag på de andra två också såväl som andra av samma författare.

Att jag gillade denna så pass mycket trots att den egentligen inte alls kom rätt i tiden, säger något ytterligare om den eftersom jag verkligen är en humörmänniska när det kommer till bokval. Fel bok vid fel tidpunkt kan mycket sällan bli rätt i min värld. Men, si - det blev det ändå nu!

Så, jag drar väl till med att jag rekommenderar denna. Eller vad tror ni?