Samtal

Är det inte lustigt, att de man pratar oftast med är de som man också har mest att säga till? Ja, nu låter det som en självklarhet - eftersom man ju naturligt pratar mest med den man har mest att säga saker till. Men, det jag menar är att när man har ett pågående samtal - en konversation som tas upp mer eller mindre varje dag - så är man mer delaktig i allt som är runtomkring och därför delar mer med. Både stort och smått.

Lite så är det ju att blogga också. Jag har ju just nu tappat tråden lite. När jag väl är igång, så kan jag ju (nästan) hitta på saker att skriva om hela tiden. Nu känns tröskeln så hög, för att jag ju liksom inte har ett "pågående samtal" med den/de personer som skall läsa. Så, när jag tittar på "Mästarnas Mästare" och retar mig på Stefan Holm och hans asociala besserwisser-mentalitet, så är steget så mycket längre, att liksom skriva några frustrerade rader om honom eftersom jag ju inte heller har berättat om dramatiken i söndags när vi upptäckte att den nya hamstern som nu fått namnet Musse, hade rymt ur buren första natten. Det hus vi trodde han sov i, var tomt - det var alltså inte svart för att han är svart, utan för att där var tomt! Vi hittade honom ett antal frustrerade timmar senare efter att ha vänt upp och ner på mer eller mindre hela huset och letat i varenda liten vrå - i tvättstugan, bakom tvättmaskinen! Så, vi får se hur det går med honom nu - han verkar pigg fortfarande för all del, men de tvättmedelsrester och diverse andra kemikalier som han kan ha fått i sig, kanske inte riktigt rimmar med en liten hamstermage...

Inte heller har jag berättat för er om det nya vi lärt oss i sjukvårdsväg. Känner ni till höftsnuva? Det hade M för ett par veckor sedan. Han började klaga på fredagen när vi gick och hämtade T i skolan - framför allt på vägen hem gnällde han. Men, till saken hör att M är vårt mest bekväma barn. Han vill gärna bli buren och de enstaka gånger han får åka vagn, så är han mycket nöjd. När han alltså gnäller på det där sättet så är det ganska lätt att avfärda som ett utslag av lathet. Hursomhelst så gick helgen och han gnällde väl lite av och till, men vi gjorde inget direkt ansträngande, så... På söndag kväll när det var dags för sänggående så klagade han lite extra så då förbarmade jag mig över honom och bar honom uppför trappan. Under natten sedan så gnällde han lite medan han sov, och på måndag morgon när han gick in till D när han hade vaknat (jag hade redan åkt) så grät han för att det gjorde så ont i benet när han gick. D ringde mig och förklarade läget, att han skulle lämna de andra och ta M till doktorn. Då vaknade hönsmamman där på pendeltåget (ännu ej framme på jobbet) och när jag kom av pendeln så stod direktbussen hemåt inne, så jag gick raka vägen till den och satte mig på den. Ringde hem och sa: "Jag vill ta honom till sjukhuset själv!"

Ja ja ja ja, jag vet att man skall delegera och att jag ska lita på barnens pappa tillika min man, men nej. Jag ville verkligen åka själv. Så, sagt och gjort. Vi åkte till Barnakuten och efter ett evigt kånkande på honom fram och tillbaka till ultraljud och lunch och väntan och jaaa... så fick vi diagnosen Coxitis Simplex - mer "känt" som höftsnuva. Det är helt enkelt en förkylningsrelaterad infektion som sätter sig på kroppens största led, framför allt på barn mellan 2 och 12 år, lite vanligare på pojkar än flickor. Så, vi fick ordinationen total vila av benet/höften. Den var ju rätt lätt att hålla så länge smärtan höll i sig - då gick han ju inte gärna själv, utan låg snällt i soffan och tittade på TV eller liknande och blev buren överallt (ja, han mös riktigt av att bli konstant buren i nästan en hel vecka, haha!) När sedan smärtan började ge sig så började ju han vilja göra lite andra saker också. Men, man får väl säga att det var tur ändå att det var just han som fick detta, med tanke på att hans bror hade varit ännu svårare att hålla stilla. En vecka senare så var vi tillbaka och han fick ok för "fria aktiviteter" igen. Och vi hade lärt oss en ny "sjukdom" :-)!

Nu har jag precis varit sjuk i ett par dagar. Feber och allmänt hängig. Jag kände mig lite trött i måndags morse när jag klev upp, förståeligt efter vårt hamsteräventyr kvällen innan. Men, när det t o m svartnade framför ögonen när jag böjde mig ner för att sätta på mig strumporna, så kände jag att det nog inte var hela sanningen. En koll med febertermometern gav vid handen att jag hade en del feber och nog skulle stanna i sängen. Nu verkar dock febern ha givit vika, så planen är att jag skall jobba imorgon igen.

Så, det var en liten sammanfattning. Igen.

Planen för övrigt för imorgon är att jag skall hålla tummarna för att "Heja Abbe" vinner Stora Bloggpriset i sin kategori. Jag har röstat och röstat och röstat. Abbepappan uttrycker sig så fantastiskt väl i vartenda inlägg och gör att bloggen om hans båda söner är en av mina absoluta favoriter. Så, det skall jag också göra imorgon.