Shantaram

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag under de första två veckorna av vår semester plöjt igenom "Shantaram" av Gregory David Roberts.

Min sammanfattande reflektion av den är: Läs den!

Men - jag tycker inte att du skall läsa för mycket på baksidan av den - och inte heller skall du läsa hela beskrivningen på ex Adlibris. De första raderna räcker. Jag läser sällan mer än de inledande raderna på baksidan av en bok eftersom jag alldeles för ofta tycker att de ger alldeles för mycket information. Nu i efterhand, när jag läst vad som står där när det gäller denna bok - så kan jag säga att, efter min smak, så ger också denna för mycket. Låt mer vara osagt/oskrivet, låt mer vara nytt när det dyker upp i boken.

Hursomhelst: 940 sidor fascinerande läsning av ett vackert språk och en fantastisk skildring av framför allt Bombay men också av indier och delar av den indiska kulturen. Till exempel känner jag att jag bara måste leta reda på några indier nu, och titta på dem när de pratar med varandra. För att se om de vickar med huvudet här också, eller om det har "gått bort" när de har kommit till Sverige, haha! Jag är också svårt lockad av att åka till Bombay för att se alltsammans i verkligheten.

Det allra bästa med boken är just autenticiteten, tycker jag. Att han beskriver verkliga händelser och platser och människor. Sedan om han har spetsat till vissa situationer och ändrat lite här eller där, är ju omöjligt att veta - men jag förutsätter att det mesta är sant från hans perspektiv sett.

Jag har bara en liten negativ sak att säga om den och det handlar om slutet. Utan att avslöja för mycket - så hade jag förväntat mig ett annat slut. Eller en annan upplösning. Jag hade velat ha lite mer, där på slutet. Men, slutet förtar dock inte historien som sådan ändå och jag skulle vilja säga att den är en av de bästa böcker jag har läst.