Jag har just läst ut "Sonat till Miriam" av Linda Olsson och bytt till en lättsmält Marian Keyes-variant till bok, se högerkanten.
Om "Sonat till Miriam" tyckte jag "sådär". Jag tycker att författaren krånglade till relationerna, språket och tillbakablickarna lite väl mycket så att det till slut blev lite jobbigt att hänga med. Att använda ett målande språk med många tankeskildringar och bilder är bra tycker jag - men min känsla är att det gick till överdrift här. Ibland känns det nästan som om en författare går vilse i sina egna invecklat snitslade tankebanor och det är närapå så, i det här fallet. Det känns som om det aldrig kom någon stor upplösning där allt föll på plats utan man lämnas lite med en känsla av tomhet. En känsla av "jaha?"
Men, jag ångrar inte att jag läste den - och skulle heller inte avråda någon från att läsa den - men däremot så har jag läst bättre.
3 kommentarer:
Den har jag inte läst. Att få jaha-känsla är inte kul, då fattas det något i boken.
Kram ☺
Du måste läsa Johan Theorins två böcker, Skumtimmen och Nattfåk. Jag älskar dem.
Jag gillade inte Sonat till Miriam, men verkligen ÄLSKADE Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Det var verkligen två helt olika böcker.
Jane Moore har jag aldrig läst, men jag har börjat uppskatta den här lättsmälta genren. Kanske skulle testa något av Moore.
Skicka en kommentar