Vi har ju i omgångar umgåtts med funderingar på att vända "hem" även om det inte skulle innebära "hem" för D. Vi har kunnat räkna upp otaliga fördelar med att lämna storstadsområdet för en mindre stad, med lägre huspriser, kortare avstånd, närmare till familjen och större social kontroll när barnen blir lite äldre. Och så vidare. Vi har också sökt en del jobb men det hela drog ut på tiden och då, vid det senaste tillfället när vi var som mest aktiva i detta - så läste jag ett inlägg på en f d kollegas blogg. Hon hade just varit hemma i sin småstad och skrev om hur hon alltid, mer eller mindre, längtade tillbaka. Att kanske en dag... Då slog det mig: "Sådär känner aldrig jag!" Och insåg att det borde jag nog om det skall vara rätt.
Jag tycker det är mysigt att komma dit, men jätteskönt att åka hem. Alla de skäl som vi hade räknat upp som skäl för en flytt var i första hand praktiska. Inte så mycket känslomässiga, faktiskt. Ja, jo, visst - relationerna till de som finns där är ju högst känslomässiga, men känslan för staden - nej. Och då lade vi ner det. Helt. Och jag tror också - permanent. Vi trivs fantastiskt bra där vi är. Vi bor ju i en förort och har den stora staden inom nära räckhåll. Det innebär att människorna här har en viss storstadsmentalitet (man lägger sig inte i) - men eftersom vi bott i samma förort under lång tid så känner vi igen rätt många sedan typ Öppna Förskolan när barnen var små o s v - så man har ändå en viss känsla för varandra, eller hur jag skall säga. När jag kommer ner till skolan för att hämta T så känner jag igen folk. När T gick på fotbollsskola för några år sedan, så var det som en enda stor återträff med alla möjliga och omöjliga man träffat genom åren. Det känns som om jag/vi här får det bästa av två världar.
Jag har ju oerhört svårt för småstadsmentaliteten där folk har åsikter om gudvetallt folk gör och inte gör, har och inte har o s v. Den upplever jag inte här. Det är möjligt att den existerar här också, till viss del, men att jag helt enkelt inte märker av den. I "min" småstad, där upplever jag att den finns. På gott och ont, så klart. Den sociala kollen gör ju förstås t ex att barn/ungdomar inte heller kan vara så anonyma och göra dumheter utan att mammor och pappor vet. Mina ungar kommer ju på ett annat sätt att, om de ger sig iväg in emot sta´n, kunna slinka undan mammas koll på ett annat sätt. Men, det jag har svårast för är nog att jag där inte får vara min "egen" - jag är alltid "hennes syster" "hans dotter" "hon som gick i 9:an när jag gick i 8:an" o s v. Här är jag JAG. Och det är "mina" gator - inte "mammas gator"... Det är mitt liv, liksom. Jag tror att många som gjort som jag, och brutit upp på ett eller annat sätt och "lämnat" - kan känna igen sig i åtminstone delar av det jag skriver.
Så, summeringen är: Vi har haft en toppenpåsk med släkten och umgåtts, ätit god mat och haft roligt bl a genom att åka till ett äventyrsbad med barnen. Vi har också varit upp en sväng till mammas och pappas sommarstuga och bevistat min mosters vårmarknad i den lilla "inredningsbutik" som hon har i en lada utanför deras hus där utanför på landet.
Men, nu är vi hemma. Och det är som sagt skönt!
Hoppas att ni andra också har haft en bra påsk!
5 kommentarer:
Jag förstår vad du menar.
jag har iofs inget "hemma" att längta till, men av de ställen jag bott på är det inget som lockar att flytta tillbaka till. Förutom den stora staden då... lär väl krävas enorm övertalningsdrive i flera år innan maken går med på det.
Oh vad bra summerat av den där hemlängtan som faktiskt slår en ibland! Jag njuter av allt, natur, människor, bekanta miljöer, känna igen folk osv när jag är "hemma". Men känslan när man kommer tillbaka hem till sitt eget är ändå speciell, det känns som man är på rätt ställe trots allt. Har bott här i ca 10 år och har jobbat på orten så jag känner precis som du igen och hejjar på massa människor. Har man barn kan man inte undgå att få vänner!
Välkomna tillbaka till vardagen igen, är ni redo? Jag har varit ledig en vecka så jag fattar inte hur det ska gå till att komma iväg i morgon :).
Visst är det bästa med att vara på semester att komma hem igen! :) Angående flyttar och sånt, jag har ju bott "borta" i omgångar men känt att om jag ska bilda familj vill jag nog hemåt igen, eller i alla fall bo i närheten och så blev det ju.:) Vi trivs bra här och det känns som en lagom stor stad just nu med närhet till lite större städer. Jag känner att jag är min egen trots att jag är uppväxt här och det där att alla vet allt om alla hör nog mer "ungdomen" till *hihi*, eller också bryr jag mig inte längre. Bara jag är med min familj så är jag hemma. Ha en bra, kort arbetsvecka, snart är det fredag igen! :) Kramar Anna!
Jag känner samma sak när jag hälsar på släkten i Sörmland; jättekul att komma dit och träffa alla men jätteskönt att komma hem till Götet igen sedan -och jag har ändå bara bott i Göteborg i knappt tre år! Men jag stortrivs här och kommer nog aldrig att flytta tillbaka till Sörmland...
Hallå där, inte glömmer jag bort din adress inte. Ja det var inte så dumt att slippa vintern där uppe, hahaha, vore väl på sin plats med lite vitsippor som matchar ditt gröna Mamma J. Jag blir så full i skratt när jag läser din text för jag längtar aldrig hem till Karlstad. Det finns inte på kartan. Det tog ett par år innan jag rotade mej, i början åkte jag alltid hem till Karlstad, nu åker jag hem från Karlstad. Stor skillnad. Jag vet inte hur det blir när jag blir pensionär, om rötterna börjar klia. Men jag tror att vi kan leva i ny jord och ändå vara påminda om i vilken jord vi kom från början. Det är dessutom nyttigt för rotsystemet att byta jord, växten blir vackrare då, om vi sköter det rätt. Har du någon mejladress du kan skicka till mej på humlan.surris@live.se?
Skicka en kommentar