Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag har läst ut den boken nu i helgen. Och min sammanfattning är:

Den passar säkert inte alla - men många. Jag tyckte om den. Den hör till en liten grupp av böcker, som jag förmodligen kommer att läsa igen. Boken handlar om hur författarinnan ger sig själv ett år då hon skall sådär lite flummigt "finna sig själv". Så, hon gör en resa till Italien, Indien och Indonesien - för lära sig italienska som är det vackraste språk hon vet, för att studera vid sin yoga-gurus ashram och för att utbyta kunskaper med en balinesisk medicinman.

Elizabeth Gilbert

Den avhandlar en hel del lite mer filosofiska tankar och det är det som gör att jag nog kommer att vilja läsa den igen - för att beta av/smälta lite i taget kan man säga. Jag tycker om när jag lär mig nya saker när jag läser - fakta i skönlitterär form är något av "min grej". Och det fick jag i den här boken, även om jag nog inte förstod allt och kände ron att ta reda på mer just nu - och det är nog där det kommer in, att jag skulle vilja läsa den igen. Senare. För att bättre kunna ta in det jag skulle kunna lära mig. Noteras bör dock att den inte var den bästa bok jag har läst och jag slukade den inte som jag gör med en del andra böcker. Men, den stämde till en viss eftertanke. En viss omvärdering kanske. Och därför, blir summeringen att den var klart läsvärd.

Nu väntar jag bara på att den här:

skall landa i min brevlåda.

Själv är jag hemma och är sjuk idag. Lite feber, allmänt "slak". Stackars mig.