Astrid Lindgrens barnsjukhus

Ja, vi har gjort premiär för att besöka den faciliteten idag, tyvärr.

M & L höll på att busa med varandra och ömsom var det L som jagade M och vice versa. När det hände, som gjorde att jag gav mig iväg till Solna, så var det M som jagade L och fick tag på honom bakifrån (tror jag iallafall - jag såg inte själva händelseförloppet) och så halkade han, så att han handlöst föll bakåt och slog i bakhuvudet med L ovanpå sig. Jag hörde ju rabaldret och kom springande och den som ylade högst (eller snarare ensamt) var L, medan M låg underst och såg väldigt konstig ut och sa just ingenting. Han hade liksom huvudet bakåt och ögonen var inte kontaktbara plus att jag strax märkte (efter att ha liksom puttat bort L och lyft upp M), att han inte andades - han liksom höll andan. Hela kroppen var spänd som i kramp och armarna höll han liksom bakåt på något sätt. Kan inte riktigt riktigt förklara. Så, jag fick panik och skrek på D som inte kunde komma uppför trappan fort nog. Många tankar var det som for igenom mitt huvud då, kan jag säga. Efter en liten liten stund så började han ändå andas, och låta - men fortfarande så fick jag honom inte att titta på mig, utan hans ögon liksom rullade och hans armar betedde sig fortfarande konstigt. Efter ytterligare en liten stund så blev han "normal" men kändes väldigt trött och ville bara bli buren. Själva kramptillståndet (eller vad man skall kalla det) varade någonstans mellan 1 och 2 minuter, vet ej säkert - det kändes som ett par år, kan jag säga, så min tidsuppfattning är nog inte helt i synk med verkligheten..

Hursomhelst, han blev sig själv ganska fort ändå - men jag ville ändå ringa till Sjukvårdsupplysningen för att konsultera. Just eftersom han betedde sig så otroligt otäckt och för att det var huvudet som fått smällen, så vågade då inte jag chansa.

Sagt och gjort, jag talade med en dam där som sa att när de har fått ett slag i huvudet så där och varit avsvimmade så vill de att man skall komma in. Jag sa ju då att han varit okontaktbar, räknades det som avsvimmad? Och hon sa att det går ju inte att utesluta att han var det, så hon tyckte nog att det var bra om vi åkte för koll. Till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Så, sagt och gjort - med tidigare akuten-erfarenheter så packade jag ner lite böcker, lite kex och festis för att ha att sysselsätta oss med under väntetiden och så for vi. Han ville dock inte alls åka till doktorn (nu var han egentligen sitt vanliga jag - ville ha russin när L fick o s v) men, fann sig ändå relativt snabbt. När vi kom dit så fick han lite alvedon eftersom han sa att han hade ont i huvudet och så tog de blodtryck och syresättning på honom. Sedan fick vi vänta en liten stund. Och under tiden så åt han lite kex och betraktade en annan liten pojke nyfiket (som hade fått stick i fingret bl a) och när doktorn sedan kom så kollade han lite på hans pupiller, på hur han rörde sig (han var ju helt opåverkad vid det laget) och så kände han på bakhuvudet, och så fick vi åka hem (ca en halvtimme efter att vi kommit in!). Puh! Läkaren förklarade att de kan få en sådan där "chock-reaktion" när de får en hjärnskakning som då kan göra det där som hände, men att det var bra att vi kollat upp honom. Nu ska vi bara väcka honom ett par gånger under natten, för att kolla att han s a s GÅR att väcka och blir "normalt" kontaktbar.

Just nu sover han i sin egen säng, men jag har för avsikt att flytta över honom till vår säng när jag går och lägger mig - annars kommer jag inte att kunna sova. Dels för att man måste avbryta sin sömn på det sättet när man skall kolla honom + att jag kommer att vilja peta på honom, kolla andningen o s v fler gånger än så. Så, ska jag kunna sova något alls, är det lika bra att ha honom intill sig.

Usch, jag säger bara det att de tankar som hann fara igenom mitt huvud där, när han var så där konstig... Huuuuu.... Usch usch usch usch...