Den har vi ju haft på under dagen idag också. Tittat lite nu och då, så där. Så, jag kan inte säga att jag har så mycket att säga om den egentligen - det jag tittade mest på, var inmarschen av de aktiva. Det tycker jag är häftigt på något sätt - och jag kan inte förstå de som kommer in som "stonefaces". Det måste ju vara otroligt mäktigt att få tåga in där! Som gräddan av sitt lands idrottsutövare, tillsammans med så många andra länders dito. Så otroligt ärofullt! Att då gå omkring som om det var en helt vanlig torsdag i november och man är ute på en liten promenad, det förstår jag inte!
Sedan är det ju det här med tändandet av OS-elden. Det är ju också häftigt, förstås - framför allt att få se hur de har "lagt upp" det eller hur man skall säga. Det var verkligen skickligt gjort det där springandet i luften, som såg så äkta ut, tycker jag. Men, oavsett vad alla andra arrangörer någonsin gör - Atlantas "upplägg" kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta - när näst siste mannen (eller om det var en kvinna) lämnar över elden till Muhammad Ali och hela arenan skriker och reser sig upp som en hyllning till honom där han står, svårt märkt av sin sjukdom och skakar. En sådan manifestation, ja då kan man inte annat än fälla en tår när man tittar. Jag ryser än idag när jag tänker på det! Så otroligt laddat, så otroligt vackert!
Men, inte desto mindre retade jag mig på odisciplinen på världens mest inskränkta folks trupp - USA - när de tågade in och alla ville gå närmast kanten för att väl kanske komma med på bild eller kanske synas lite extra av presidenten eller något... Inget annat land gjorde likadant av de vi såg - men amerikanerna... Ja, need I say more?! Det finns alldeles säkert väldigt många fantastiska människor "over there" - men, lite som jag skrev om 08:orna - amerikanerna är ju världens svar på Sveriges 08:or, om man säger så. Tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar