Väcka eller inte?

Kvällen blev lite annorlunda idag.

Först läste jag saga för M & L, de fick välja två sagor var! Sedan lades de i varsin säng och på med deras "bandare" med "Delfinerna" på (avslappningsmusik med delfiner typ...).

Sedan gick T och lade sig. D hade sedan tidigare lovat att ligga bredvid henne en stund. Han hade också, sedan tidigare, sagt att han var jättetrött och tänkte gå och lägga sig typ samtidigt som barnen. OK.

När M så somnat kom L upp och talade om för mig att hans säng inte var något bra. Det var för varmt och det var allt möjligt. Jag satt här vid datorn och han stod bredvid och tittade på en stund när jag skrev på tangentbordet. Han hade lite synpunkter på var jag skrev (på skärmen) och på vilka knappar jag tryckte (på tangentbordet) och sedan försvann han. In i vårt rum. Jag tänkte i mitt stilla sinne, att jag låter honom hållas.

Efter en stund så blev det tyst och lugnt. Så, jag gick och tittade till honom. Då låg han på min kudde, med fjärrkontrollen bredvid sig (han hade visst tittat på TV en liten stund också!) och sov så sött med alla lampor tända... Pappas pojke!

Så, den lille korven har jag nu lyft över i sin egen säng.

I T:s säng ligger fortfarande D och sover. Jag har försökt väcka honom eftersom jag vet att det är för trångt för dem att sova där tillsammans hela natten. Han ligger liksom för stilla och då riskerar han att ligga på ena armen - så att den liksom blir av med allt blod. Och dör. Ja, ni vet - dör. Läskigt!

Jag försökte väcka honom nyss för att få honom att klättra ner från loftsängen och pallra sig över till vår säng. Men, han bara grymtade till svar.

Vad tycker ni - borde jag nu tänka som så att han är en vuxen man och som sådan borde han få välja själv var han vill sova (inom rimliga gränser förstås - men detta tycker jag nog är inom dessa) eller borde jag tjata upp honom ur den där sängen för hans (och hans arms) bästa?

Känner jag "mamma-genen" i mig själv rätt så kommer jag nog inom mycket kort gå dit och dra i honom igen. Men, samtidigt - morrar han för högt så känner jag också "argbiggan" i mig som då helt sonika kan låta honom "skylla sig själv". Så, vi får väl se var det slutar att min käre make tillbringar den kommande natten, haha.