Jag tänkte på det, när jag skrev ordet jävla i förra inlägget. Jag försöker så mycket jag bara kan att inte svära så mycket i dagligt tal. Det händer dock, om än inte såå jätteofta. I skrivet tal blir det nog ännu mer sällan.
Men, vissa ord kan jag bara inte med. Jag kan faktiskt inte ens skriva dem. Det är märkligt hur man kan tycka att en del är typ harmlösa och andra känns onda. Den där svordomen på S ni vet. Som låter som gatan. Jag har försökt säga det någon gång - men nej. Jag kan inte använda det, varken talat eller skrivet. Jag tycker det känns obehagligt faktiskt! Konstigt hur det är va´?!
Jag är ju inte speciellt religiös av mig, inte heller kan jag säga att jag troende men inte heller icke-troende. Någon form av tro har jag nog ändå, långt inne på något sätt. Och i den tron verkar ingå att DET ordet, går inte att använda.
1 kommentar:
Hmmm svårt det där. Jag svär alldeles för mkt. Alldeles för ofta. Borde inte.
Men, jag var inblandad i en hyfsat heltevrad diskussion med en journalist och en lärare (inbillar mig att människor med dessa yrken har funderat lite extra gällande sina värderingar) om just svordomar i närheten av barn. De redovisade ganska intressanta ståndpunkter. Har dock inte tid och möjlighet att redogöra för dem här&nu, men ni kan ju gissa vem som propagerade FÖR och vem EMOT. hur och varför får vi ta en annan gång...
//j-sis
P.s: Jessica, du vet förmodligen vilka jag pratar om...och kan tänka dig hur pass hetlevrad diskussionen var... ; ) d.s.
Skicka en kommentar