Lina ställde en bra fråga på sin blogg med anledning av den här artikeln.
Frågan var: Är det lärarna som är dåliga på att lära ut eller levererar vi korkade barn? Var ligger felet?
Vad tror ni?
Personligen tror jag att för det första har läraryrket fått sämre status vilket innebär att det inte längre är lika svårt att komma in på utbildningen och det kanske inte längre är gräddan av akademiker som väljer att slå sig in på den banan. Det finns så mycket som är så mycket mer tacksamt och betydligt mer lukrativt att ägna sig åt om man nu skall lägga ner en väldig massa tid och pengar på högskolestudier.
Sedan tror jag att klasserna är alldeles för stora, alldeles för tidigt. Man hinner inte fånga upp barnen när de är som mest mottagliga för kunskap, man hinner inte se dem och hjälpa dem med eventuella svårigheter, och där missar många den ovedersägligt klart mest betydelsefulla grunden att stå på.
Vi har också alla dessa abdikerande föräldrar. De som lägger alldeles för stor del av uppfostrans-ansvaret på skolan och lärarna. Jag upplever faktiskt att det är skrämmande många. Föräldrar som aldrig tränat sina barn socialt utan låtit dem göra som de har velat - det är klart att det blir svårt att få sådant att fungera i ett klassrum under lärande former. Skall verkligen skolan behöva ta det?!
Till sist men inte minst - under de senaste 20 åren har antalet invandrare ökat rätt så mycket också om jag inte är helt felinformerad. Och med dem kommer också helt andra krav eftersom först och främst måste komma över språkbarriären - för att kunna lära sig vidare. De har kanske inte samma förutsättningar att få hjälp av sina föräldrar, eftersom föräldrarna kan ha samma språkproblem o s v.
Detta sammanfattat så tycker jag inte att det är så konstigt att det, genomsnittligt, har blivit sämre.
Vi har inte längre världens bästa skola. Visst den omfattar alla och den är gratis (får ju inte kosta något, haha!) - men sedan då?
8 kommentarer:
En annan aspekt är nog också själva utbildningens upplägg, speciellt programmen för grundskolan. De har fått mycket kritik senaste åren, i alla delar av Sverige. Min klasskompis läste en termin på lärarprogrammet åk 1-7 och av en hel klass på ca 80 personer var EN nöjd med upplägget. EN! Resten var alltså så missnöjda med hela terminen att de hade krismöte om det. Skrämmande!
Ja. Jag tror faktiskt också som du - som de också skrev i den där artikeln - att det här med 1-7 och 4-9 var en riktigt puckad idé. Jag tror det är helt olika personer som vill arbeta i en lågstadieklass till skillnad från en mellanstadieklass. Jag är lite fascinerad över hur T:s klasslärare också är engelskalärare vissa tider på dagen, för en fjärdeklass. Jag förstår inte det där ämnesstyrda i de där små åldrarna. Det känns som om ingen koncentrerar sig på EN uppgift och gör den jättebra - utan alla skall springa på en MASSA bollar överallt och ingenstans och göra allt det "så där"...
Jag tycker att man kan ge de styrande i Sverige en del av skulden till att det är som det är i skolorna. Det ska ständigt sparas in på omsorgen, vilket leder till att skolor läggs ner och klasserna på kvarvarande skolor blir alldeles för stora för en lärare att hantera. Och så det att man placerar invandrarna som kommer hit i områden där det redan bor en massa invandrare sedan tidigare så att en skolklass kanske har elever med tjugo olika hemspråk -hur ska man kunna få till en god utbildning då? Invandrarna måste spridas ut mer i områden där det bor övervägande svenskar, då tror jag att skolklasserna skulle fungera bättre.
Jag tror att det är flera olika aspekter som påverkar. Dels är det ju för stora klasser och dels är det upplägget i skolan. I vår högstadieskola arbetar man med sk studios, där eleverna själva ska lägga upp skolarbetet. Detta kräver motiverade elever och engagerade föräldrar. Det brister på båda punkterna och 30 % av eleverna går ut 9:an med IG i ett eller flera kärnämnen.
Lärarna må vara utbildade, men det betyder inte att de är goda pedagoger. Att man besitter en kunskap betyder inte automatiskt att man kan förmedla den.
Jag har flera kompisar som läser till lärare (på olika lärosäten) och ingen av dem är nöjd med sin utbildning.
Många äldre lärare vågar inte testa nya giv. De har lärt ut på samma sätt i alla år, och det har ju funkat, typ.
Till viss del är det ju också elever och föräldrar som är skyldiga. Datorerna tar över ungarnas liv när de går på högstadiet och skolarbetet blir lidande. Föräldrar ställer inga krav och sätter inga gränser (nu generaliserar jag).
Föräldrarna måste också våga kräva att barnen ska sköta sitt jobb. Deras jobb är att gå i skolan, och sköter de inte det ska de inte få någon lön, dvs ingen vecko-/månadspeng eller vad det nu är.
När det gäller språk så går alla barn ett förberedelseår för att lära sig språket och lära känna miljön. Under tiden integreras de in i vanliga klasser.
Jag är lärare men har lämnat grundskolan bakom mig, bla för att jag inte orkade med allt runt omkring. Idag kommer undervisningen i sista hand eftersom man före det ska agera polis, socialtant, "mamma" plus en massa annat. Man har inte bara 20 elever i klassen utan även 40 föräldrar som tror att lärare har ständig jour, även kl 11 på söndagkvällen. Man har ingen makt som lärare utan föräldrarna har det största inflytandet. Jag fick mycket skit för att jag hade 3 läxor i veckan (matte, engelska glosor och veckans ord, ibland någon mer)i min 5-6:a. TRE läxor!! HUR ska barnen hinna med hockeyn? Ridningen? Har man den inställningen hemma att skolan är sekundär, då kan man inte göra ett skit som lärare för att ändra på det... Tyvärr.
En sak till är att många barn mår sämre idag än för bara några år sedan. Det är fler bokstavsdiagnoser och fler skilsmässobarn, föräldrarna jobbar mer och har mindre tid över. Förr klarade man sig ofta på en lön och mamma var ofta hemma men idag går det inte. Dessutom var många speciella barn i s.k OBS-klass förr, idag ska alla integreras i storklass vilket gör att läraren får mindre tid över med var och en då de speciella eleverna kräver mycket mer.
Måste flika in lite till:
Min man är lärare på individuella programmet och får ta de elever som inte klarat skolan innan. En del har diagnoser, men majoriteten har föräldrar som är oengagerade, omotiverade eller bara rent dumma och korkade. Det är föräldrarna, inte eleverna som har problemen. Många gånger är det faktiskt föräldrarna som är problemet. De ställer orimliga krav på skola och lärare (precis som Orsakullan skriver) och skriker ofta att skolan misslyckas med barnen. Skolan uppfostrar inte barnen. Skolan ska inte uppfostra (däremot fostra, men det är helt olika saker), och det är föräldrarnas skyldighet att se till att barnen går till skolan och att de gör de läxor som ska göras (min man har fått frågan från föräldrar varför de inte åker och hämtar deras barn om de märker att ungarna skolkar...). Där har vi ett STORT och grundläggande problem. När föräldrarna fokuserar på sin roll som just föräldrar och äldre än barnen så tror jag att vi har en hel del vunnet också.
Jag kan tyvärr inte säga annat än att jag instämmer med varenda en av er. Pappa är ju lärare - visserligen gymnastiklärare, så han har ingen egen klass. Men, tyvärr är det ju också så att i hans ämne så krävs det många gånger att barnen lyssnar och följer instruktioner för att inte göra sig själva och andra illa. När då pappa har markerat att ett visst, farligt beteende inte är OK och därför sagt till eleven att han/hon får vänta i omklädningsrummet - så har föräldrarna ringt hem till oss. Och skällt för att pappa sätter gränser för deras barn. Jag säger bara "Ge mig styrka!"
Men, vårt samhälle är så oerhört genomsyrat av oansvarighet och "skylla-ifrån-sig"-mentalitet att man inte ens tar ansvar för sina egna barn. Jag blir så beklämd!
Jag har bara en liten undran...
VART finns världens bästa skola då?
Och vad gör den till den bästa?
Skicka en kommentar