Sitta kvar?

Jag har sett uppföljningen av "Uppdrag granskning" om "Louise" i Vetlanda. Ja, ni vet hon som bodde med sin svårt psykiskt sjuke far som förgrep sig på henne frekvent och som bodde med henne i en bil och drogade en massa o s v. Och socialtjänsten som inte ingrep det allra minsta. Det är beklämmande att se att man kan falla ur skyddsnätet så fullständigt. Men, det kan säkert förklaras både med inkompetens och alldeles för hög arbetsbelastning och förmodligen också ett dåligt ledarskap. Men, när man då sätts under lupp och något sådant här avslöjas - så är det märkligt att i stort sett hela gänget sitter kvar, nu två år efteråt. Hur kan dessa människor se sig själva i spegeln? Hur kan de bara med att arbeta med samma saker fortfarande - något de visat sig vara fullständigt inkompetenta för att utföra? Hur vågar man? Man undrar vad det är för typ av människor som hårdnackat suger sig fast vid en befattning som kräver så pass mycket, när det blivit skrämmande uppenbart att de inte har vad som krävs.

Sedan undrar man förstås - hur många barn är det som lever under liknande förhållanden idag? Vars berättelser som inte nått media. Jag tänker på hur "Louise" hade det under julen 2005, som hon firade i en iskall bil på en parkering utanför en stormarknad. Då vet jag att jag satt hemma hos mamma och pappa och svettades. M & L var bara några månader gamla och hade jättesöta plyschtomtedressar med tillhörande tomteluvor, som vi inte kunde ha på dem för att det blev på tok för varmt. Hur många barn fryser häcken av sig nu, när jag kryper ner under mitt varma täcke?

Man skall ju trots allt betänka att det för några år sedan också gjordes ett reportage om ett utvecklingsstört par som inte fick behålla sitt barn, eftersom man ansåg att de inte kunde ta hand om barnet på ett tillfredsställande sätt. Det var ju gråtvalser utan dess like för att de inte fick behålla sin son (?)...

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Eftersom jag har en kompis som arbetar med just de här allra svåraste frågorna som socialen har att hantera - frågor där barn far illa - så vet jag att man så långt det bara är möjligt arbetar för att inte skilja förälder och barn åt. Därför tänker man att det måste ha legat mer bakom än det man fick se - när det gällde det där paret och deras barn. På samma gång som man undrar om det var en sådan omsorg som gick för långt i Vetlanda. Eftersom Vetlanda har lagt locket på - så lär vi aldrig få veta. Det är hursomhelst fantastiskt att flickan nu mår så bra som hon verkar göra. Jag håller tummar och tår för att hon får fortsätta att ha det så!