Många tårar

Har tyvärr inte haft möjlighet att besöka någon gravplats idag. Ingen av mina närmaste finns just i närheten, så det har inte fallit sig så naturligt.

Men, jag tänkte ändå på det förstås. På dem. På hur andäktigt vackert det är på kyrkogårdarna runtom i landet idag/ikväll. Hur många ljus som är tända. Lågor som fladdrar som tankar på dem som inte med oss längre.

Tänk så oerhört många tårar vart och ett av dessa ljus symboliserar. För en del av dem var det kanske länge sedan sorgen var bottenlös och riktigt smärtsam. För andra är sorgen ny. För ytterligare andra är sorgen allerstädes närvarande och fortfarande orsak till tårar ofta. Och vart och ett av dessa ljus är tända av någon eller några som tänker, som sörjer eller har sörjt. Som saknar.

Så många.

Skor inomhus

Jag har en liten fundering.

Vad jag förstår så är svenskarna (eller kan det vara nordborna?) tillsammans med något enstaka ytterligare folkslag ensamma om att tycka att man skall ta av sig skorna när man går in, inomhus.

Jag funderar och funderar på hur 17 man tänker då man tycker att det är så att man ska ha skorna på sig.

Hur man kan tycka att det är så det skall vara - efter att ha trampat omkring i allehanda smuts, dra in det inomhus och dra upp fötterna under sig i soffan?!

Eller låta barnen sprida ut sina leksaker bland gojset på golvet? Krypa runt lite kanske.

Jag kan inte för mitt liv förstå att man tycker att det är att föredra. Hur tänkte de nu då? Någon som kan förklara?

Cynisk

Jag må betraktas som cynisk och hård men...

Jag läser i Aftonbladets nätupplaga om stackars Björn som vägras hjälp att komma hem efter en skada i Thailand - för att han saknar försäkring. Tillika läste jag för några månader om han, killen som omkom utomlands men vars kvarlevor inte skulle kunna flygas hem för att också han saknade försäkring.

Men, hallå. Varför förväntas jag tycka synd om dessa människor som helt kallt räknar bort kostnaden för den försäkring som de flesta av oss tycker att vi bör ha. För att de liksom på något sätt antingen tänker "det händer inte mig" alternativt "jag får ändå hjälp av staten" och alltså betraktar utgiften som en onödig sådan... Nej, tyvärr. Sådana gråtvalser går faktiskt inte hem hos mig. Jag blir bara förbannad. Sorry!

Halloween-middag

Tänkte servera svart spaghetti till mina barn på lördag.

Men, vad gör man till?

Söker alltså inspiration till en lagom läskig pastasås att bjuda juvelerna på för att skoja till det lite.

Någon?

Lurendrejeri

T:s skolfoton kom idag.

Jättefina blev de!

Irriterad blev jag. När jag fick fakturan i min hand och ser:

Betalningsvillkor: 30 dagar netto
Förfallodatum: 2009-11-12

Eh?! Det är den 28 oktober idag. Det är då rakt inga 30 dagar till den 12 november.

Inte för att det egentligen, rent ekonomiskt spelar så himla stor roll. Så himla mycket pengar rör det sig inte om.

Men, det handlar om principer.

Det handlar om att det också står att "PAKETRABATTEN gäller endast till förfallodagen!" (med utropstecken).

Alltså förväntas jag betala inom bara ett par veckor för att de har en administration som innebär att en försändelse/faktura tar 15 dagar på sig att nå mig.

För att jag skall få paketrabatten och inte behöva betala ungefär dubbelt så mycket.

Jag tror inte det.

Jag har genast skickat dem ett mail och berättat vilket datum jag tidigast tänker betala. Utan att förlora paketrabatten.

Sådant här gör mig mäkta irriterad.

Och jag vet att det är ett i-lands-problem.

Men, som sagt - det handlar om principer.

Utropsteckna mig och skrämma mig med indragen rabatt för att lyda. Nej tack.

Upp på barrikaderna!

O´boy Dark

Tummen ner för O´boy Dark. Trodde att det kanske skulle vara lite gott med lite mindre sött. Men, istället får man en grovkornig historia som mest påminner om det pulver man blandar med vatten. Nej. Blä.

Rekommenderas inte!

Den sista vintern

Jahapp, då kan Åke Edwardssons "Den sista vintern" läggas till handlingarna också.

Jag har alltid gillat hans böcker om Erik Winter och denna var inget undantag. Den var absolut ok. Men, jag vet inte om det berodde på mig eller om det berodde på boken - men, jag tyckte den blev lite väl seg emellanåt. Det var lite väl mycket av skildrande av skuldkänslor för att lämna familjen p g a jobbet och lite väl mycket uppenbara öppningar som jag bara satt och störde mig på att de inte tog tag i någon gång.

Jag uppskattar mycket mer när det knyts ihop med hjälp av betydligt mer dolda trådar som nästan nämnts i förbifarten som jag bara - när de väl dyker upp - känner "jajustja" om. Den här gången så visades de upp lite för ofta, lite för tydligt för att jag inte till slut skulle få lust att gasta åt både herr Winter och hans närmaste man att "För sjutton - kolla upp den där omständigheten där! Är ni helt blinda?!"

Dessutom var det t o m minst en sak som författaren helt glömde bort att förklara.

Så, det kanske är bra om det här verkligen är "den sista vintern"...

Jag vill absolut inte ha den oläst. Jag tyckte bara inte att den var riktigt lika bra som jag hade hoppats. Utan just "ok". Om någon tycker annorlunda så får ni mer än gärna protestera.

Sjukdom med knorr?

Svårt att säga vad det är som har drabbat mina/våra barn den här veckan.

Meningen var ju att det skulle vara höstlov som drabbade dem. Lite mys och lite roligheter i lagom takt så där.

Men istället fick M hög feber natten till söndag och riktigt otäck andning. Lite piggare men ändå den där otäcka andningen hela söndagen - som blev sämre framåt kvällningen. Vid det laget hade också L fått feber och börjat må illa. Pratade med sjukvårdsupplysningen om M och eftersom hans andning var påverkad så tyckte de att det var bra om jag kom in. Så, söndag kväll tillbringades i ett enskilt rum på akuten (misstänkt influensa tas om hand så, så att smittspridningen skall minimeras) med personal med munskydd och handskar och förkläden och allt när de kom in. Domen blev falsk krupp som för all del kunde ha influensan som underliggande orsak (de testar endast de barn de lägger in).

Måndag morgon, killarna lite piggare, L lite feber, M ingen alls - men nu var T febrig och hade ont i magen och halsen. Dagen förflöt och framåt eftermiddagen började L:s feber stiga och sedan jag åkt till jobbet (jag jobbar kväll denna vecka, för allra första gången) så hade han kräkts också. Kom hem vid ett-tiden och sedan har natten tillbringats med att han har ropat att han måste kräkas - in på toaletten, vänta vänta vänta - ge upp gå och sova - nääästan somna och så var det dags för samma resa igen (så, jag måste passa på att vila ögonen en stund snart för att orka ikväll). Jag tempade honom när jag kom hem och han hade då - sovandes - 39,5 grader och absolut vägrade att ta Alvedon när jag försökte. Suck. Envisa ungar!

Idag har T och L fortfarande lite feber och T klagar på halsont. Det är roligt nästan jämt!

Så, inte vet jag - om det är en sjukdom med knorr de ådragit sig eller om det är något annat. Slagna är de hursomhelst - och höstlovet har än så länge inte riktigt blivit som vi hade tänkt oss det...

Detektivarbete

Tror ni att det faktum att IF Sylvia i Norrköping inte har en huvudtränare som heter Lasse nästa säsong betyder något när det gäller utfallet i "Ensam mamma söker"?

Filmatiserad barndom

För några år sedan så tyckte jag att T äntligen var stor nog för kapitelböcker. Så, jag tänkte att NU är det dags att införskaffa en av mina absoluta favoriter som barn. Jag gick in på bokhandeln och fick till min glädje genast tag på ett exemplar av boken som jag varit lite rädd för att det skulle vara svårt att få tag på... Detta berodde på att den just höll på att filmatiseras... Boken jag var ute efter var "Kalle och chokladfabriken". Den berättelsen förtrollade mig när jag var mindre - med chokladflod och godisgräs och karamellbåt. Och nu - blev den film! Precis när jag hade ett barn stort nog att köpa boken till (vi hann dock läsa boken först)! Sicket sammanträffande!

Nu då.

För några veckor sedan fick jag för mig att jag skulle ha en bok till mina pojkar. Jag gick in på Adlibris och lade in en bevakning eftersom den var tillfälligt slut. I förra veckan fick jag så ett meddelande om att boken jag bevakade hade kommit in. Nu tänkte jag mig som så att kanske att systersonen som är lika gammal som mina pojkar kanske också skulle vara intresserad av denna bok, så jag skickade ett mail till syrran för att s a s "pejla läget"...

Och igår, var syrran på bio med sagda son och såg på "Lilla spöket Laban" och gissa vad de visade för trailer om kommande film?! Jo, en filmatisering av just "Till Vildingarnas land"!

Snacka om att vår generation håller på att filmatisera sin/vår barndom. En form av självbiografisk resa utan att vara personlig! Åh, ljuva nostalgi!

Sadla om

Om du skulle sadla om helt. Om du skulle få en rejäl skvätt med pengar av någon och denna någon sa att du bara fick använda dessa för att finansiera studier.

Vad skulle du då plugga till? Varför då? Eller skulle du vilja plocka ihop "allt möjligt" - varför då? Vad skulle du i så fall "ha" det till?

Jag satt och funderade på det där häromdagen. Jag har dock inte för avsikt att börja plugga igen, men om om om...

Ja, då skulle jag nog läsa till beteendevetare (även om jag faktiskt inte är helt säker på vad jag skulle använda den utbildningen till, men människans psyke och analyserna om vad det är som orsakar vissa beteenden och skeenden fascinerar mig mycket) alternativt barnmorska. Tänk att få vara med om detta livets mirakel varje dag!

Du då?

Nu tycker jag något!

Satt och läste läsarkommentarerna till artikeln i Aftonbladet på nätet, om det faktum att Svenska Kyrkan idag röstat ja till att även personer av samma kön skall kunna gifta sig i kyrkan.

Och jag blir faktiskt mörkrädd över hur oerhört trångsynta en del människor är. I och för sig visste jag det redan, men det blir så väldigt tydligt ibland.

Nu är jag inte religiös eller något åt det hållet. Men, efter en filosofisk diskussion en natt i en sommarstuga för många många år sedan, då jag och en kompis diskuterade just Gudstro och Bibeln och allt det där och hon delgav mig det hon bestämt sig för att tro på. Hon i sin tur hade "lärt sig" detta av sin farfar (tror jag det var) och vi enades nog om att om man inte kan ta till sig den delen av Bibeln så är det inte mycket bevänt med resten heller - och den "biten" var/är: "Störst av allt är kärleken". Och - det "köpte" jag till fullo - och gör än idag. Om man inte klarar av det, så vad är resten värt?

En annan rad som jag också tycker är ett bra rättesnöre är "Den som är syndfri kastar första stenen".

Jag har svårt att förstå hur de som utger sig för att vara kristna och djupt troende och som slår Jesus i huvudet på vemsomhelst som orkar lyssna (och säkert även de som inte orkar lyssna) - kan med att hålla på och vara så fördömande jämt. Om de verkligen läste Bibeln skulle de ju snabbt se att det inte är deras sak att döma. Om man hårddrar det och verkligen vill tro så är det ju faktiskt bara Han däruppe som har rätt att göra det.

Är det då inte att förhäva sig en smula att gå på om synd och straff för kärleks skull?!

Åsiktslöshet

Det är märkligt hur lite jag tycker om saker just nu.

Jag som annars har åsikter om det allra mesta.

Det måste vara hösten. Och mörkret. Och tröttheten. Och det lätt hektiska arbetstempot på jobbet. Ja, detta i kombination kanske gör det.

Att energin liksom inte orkar läggas på att tycka en massa saker.

Precis just nu.

Mer än att det är underbart härligt att nedräkningen pågår för fullt. Imorgon, dags för andra och sista Twinrix (iallafall innan själva resan).

Hur skall jag hinna julstöka?

Allt som återstår av Elin Boardy

Jaha. Boken utläst, vidareskickad och glömd.

Eller ja, nästan. För inte tyckte jag att den gav något bestående minne eller några önskemål om mer. Nej. Det gjorde den inte.

Jag tyckte historien var ganska tam. Ganska intetsägande och en smula frustrerande och rätt ofärgad. Har läst betydligt bättre böcker i samma genre får jag väl lov att säga.

Det som höjer betyget något är ändå att författarinnan använder språket lite annorlunda, vilket gjorde att iallafall jag "vaknade till" lite ibland. Fick tänka till lite.

Det behöver dock inte vara så att boken var alltigenom dålig. Ni har hört mig säga det förut - det kan ha varit fel "läge" för den boken..

Nu har jag gått vidare.

Ödet, eller vad?

Alltså, tänk hur det kan bli.

De senaste skyltarna jag "tagit" - 005 och 006 - har det verkligen varit lite så där konstigt med. Om jag inte gjort som jag gjort (på ett annat sätt än jag brukar eller borde) så hade jag missat dem. Båda två.

I fredags så skulle jag ut i en rondell precis här i närheten. Jag är en ganska aggressiv rondellkörare i kombination med att jag bor precis i kanten av ett område som är hårt trafikerat av shoppingkåta människor varje helg. Så, i vanliga fall så kastar jag mig ut vid första minsta lucka, för man vet inte när man får en igen. Men, så inte i fredags. Av någon anledning så tog jag det lite lugnare och lämnade en liten lucka, till förmån för en något större som kom ett steg senare. Och då kom 005:an där! Hade jag kastat mig ut som jag brukar, hade jag missat den.

Idag så var jag och killarna ute och gick. Och så kom vi ut "lite fel" jämfört med vart vi skulle, så jag tänkte lite galet och började gå åt "fel" håll - d v s ett håll som hade blivit längre än "rätt" håll, men som också funkar. Hängde du med? Hursomhelst så gick vi en bit tills M säger "Men, mamma - jag trodde vi skulle ditåt.." varpå jag hejdar mig och säger att "Javisst, vi går ditåt istället, det är ju faktiskt en bättre väg..." och så vände vi på steken och började gå "rätt" väg istället. Efter en liten bit så - där kom 006:an! Hade jag gått åt "rätt" håll på en gång, hade vi passerat just där innan den hade kört förbi - och jag hade missat den.

Tror ni inte Ödet ville att jag skulle få lite medvind dessa båda gånger? Tror ni inte Ödet säger till mig att det är bra för mig med lite platespotting? Ödet som ju ger mig lite nytändning när jag som bäst behöver den?! Eller så är det det där med Truman Show igen...

Lördagsröj!

Tänk vad grejer man hittar när man röjer (och med lördags-röj menas inte detsamma som om jag varit 25 år och singel - nu som trebarnsmamma i ett radhus i en förort).

Vi har ett skåp som går under den allmänna benämningen "pysselskåpet". Detta framför allt för att där inne finns alla möjliga och omöjliga saker barnen kan tänkas vilja använda om/när de vill pyssla. Ni vet, piprensare, paljetter, kritor, papper av olika modeller, färger, fjädrar, klistermärken och en massa annat.

Men, inte nog med det - därinne finns också ljus, servetter, krukor, vaser, ljusstakar och lite annat diverse.

Man kan väl säga att jag nog har varit hamster i ett tidigare liv. Eller har extremt dåligt minne i kombination med en väldigt rörigt skåp. Jag hittade inte mindre än 16 rullar med tejp, 8 limstift, 7 ark med julklappsetiketter, en ruggig massa värmeljus (jag som t o m åkte och köpte igår - fast det var ju med doft, förstås) och så hörnskydd, sätta-fast-bokhyllor-i-väggen-band och möbeltassar i pluralis förutom allt annat då.

Suck.

Nu är där röjt. Nu är där rensat. Vi får se hur lång tid det tar innan det ser ut som.. förut igen... Många av dessa saker är ju lite osymmetriska om man säger så - så det blir gärna lite stökigt lite fort.

De e dags för fredagsmyyys

Eller varför inte:

På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest. Men fredag är ändå den dagen som känns bäst! Ge mig då kyckling, det gillar jag mest! Kyckling på fredag, det enda jag vill ha. Kyckling på fredag, då mår man riktigt bra. Kyckling på fredag, vad var det jag sa? Jag vill ha fredag idag!

Och vad är det för dag idag?

Nyinköpta doftljus från IKEA kommer att sätta riktig mysprägel på vår fredagskväll - tillsammans med chipsen och kycklingen förstås!

Har ni förresten hört den där nya radioreklamen från Skanska? Den där de pratar med de som har vågat allt möjligt mer eller mindre livsfarligt och extra våghalsigt, men aldrig att investera i en egen bostad? Jag undrar om de inte lyssnade igenom det ordentligt innan de började köra reklamen. För, jag menar - vem vill göra en GANSKA trygg affär?!

Blåbär

Kan ju inte undgå att berätta för er om blåbär. Ni kommer väl ihåg att äta blåbär? Helst färska, förstås. D har gått och blivit helt blåbärstokig - så när vi var i Hälsingland såg han till att plocka massor så att frysen blev nästan full. Nu har dock mängden gått ner kraftigt eftersom han liksom inte bara äter ibland - utan typ jämt.

Läs bara här!

Ni kan ju gissa vilka som kommer att få göra plats för en frysbox i förrådet nästa sommar (han skulle nog bra gärna vilja iallafall!). Så att det räcker hela året. Ingen kommer längre behöva fråga var D är. Finns det blåbär ute i skogen, så vet ni var han är. Och vad han gör. Han gör som vårt husdjur. Han hamstrar.

Läskigt!

Någon som vet hur ofta Google Maps uppdateras?

Jag har nyligen insett att om jag skriver in vår adress och zoomar in allt det bara går - så ser jag D ute på vår altan!

Och nu börjar den igen...

... skräckpropagandan för att få oss att vaccinera oss mot svininfluensan. Nyans, tack!

Ungdomar och internet

Nu är ju mitt äldsta barn bara knappt 9 år än, men jag har en fundering ändå.

Den väcktes av det faktum att grannflickan som T väldigt ofta är tillsammans med, som då är ganska precis ett år äldre än henne, berättade att hon "äntligen" fått installera MSN på sin del av familjens dator.

För det första så tycker jag, personligen, att knappt 10 är för ungt för MSN - är jag överbeskyddande då?

Och för det andra: Hur gör jag för att försäkra mig om att T inte sitter på MSN hemma hos kompisen där jag inte har minsta lilla insyn? Jag är tämligen säker på att kompisens föräldrar inte har den kollen.

Hursomhelst - så har jag pratat med T om det. Att jag absolut inte vill att hon hänger på MSN hemma hos någon annan - och att hon så småningom kommer att få använda det själv, men att jag kommer att vara med då. Jag har försökt förklara för henne att det finns så mycket knäppa människor på nätet som utger sig för att vara någon annan o s v. Men, vis av att jag själv inte alltid följde alla förmaningar jag fick hemifrån - oroar detta mig ändå.

Jag har dock bestämt att jag skall ta bort administratörsrättigheterna för barnens konton på vår dator (man kan ju fråga sig varför jag inte gjort det tidigare, men de behöver ju ibland installera vanliga dataspel) och jag kommer också prata med kompisarnas föräldrar om min inställning. Så att de vet. Sedan vet jag ju inte om de verkligen efterföljer mina önskemål, men då har jag gjort vad jag kan. Eller?

Jag tror egentligen inte att problemet riskerar att bli speciellt stort speciellt snart - men som den här tiden går, så är hon banne mig snart tonåring! Och då känns det som om det är bra att ha grundlagt detta redan nu.

Vilka regler har ni för era barn som är i samma ålder eller äldre? Hur hanterar ni sådana här frågor med era barn? Hur tycker ni att man "ska" hantera dem om ni nu inte sitter i situationen själva, men ändå har åsikter? Jag vill veta.

Här är ditt liv, del 2

Angående programmet om Svennis. Jag har informerats om (iofs så hade jag nog någon form av svag aning) att om man grävt lite i den tid när han utbildades till Gymnastikdirektör i Örebro, så kunde min pappa ha dykt upp i TV-rutan.

De pluggade visst ihop och pappa och han gjorde dessutom praktik tillsammans en period. Så han har tydligen varit hemma hos oss flera gånger och mamma och hans dåvarande fru (mamman till barnen) umgicks visst också lite grann, så "studentänkor" de var.

Jag som "bara" trodde att deras samröre handlade om en Steg4-utbildning i Svenska Fotbollsförbundets regi.

Och så var det alltså flera år... Jag är nog nästan kändis nu. Visst?

20 år!

Grattis till mig på 20-årsdagen!

Jag firade den stora dagen med att se både 002 (i ett parkeringshus) och 003 (på väg tillbaka till jobbet).

Och, vaddå?! Är jag inte 20 år? Jo, som körkortsinnehavare är jag 20 år. Idag för 20 år sedan var den efterlängtade rosa lappen äntligen min! Och har så förblivit *peppar peppar*.

(Edit: På vägen hem såg jag 004 också. Jag har flyt nu!)

Hjälpsam passagerare

L fick sitta fram när vi åkte till Dalarna. Man kan ju undra om jag flyttade till Stockholmsområdet i förra veckan när jag lyckas pricka rusningstrafik genom sta´n nästan jämt. Så också i torsdags. Suck. Det gick... långsamt...

L sitter och tittar och så säger han: "Mamma, varför kör du så långsamt? Kan du inte köra lite fortare?"

"Nej, det går inte just nu." (några längre utläggningar var inte på modet just då)

"Men, det är bara att du trycker lite hårdare med foten på gasen, så går det fortare..."

Ehrm, ja - så skulle man ju kunna göra - om det inte var en massa andra bilar i vägen...

Rycker närmare

Kan väl säga så här:

Fredagskvällen med E och A och det faktum att min pappa igår var på "fotbollsavslutning" i den klubb som han från början varit tränare (för ett antal år sedan) och nu agerat mentor och då satt vid samma bord som tre av mina gamla klasskompisar, har gjort att jag insett jag ju faktiskt är nyfiken.

Jag är ju faktiskt nyfiken på en hel massa av de människor som jag har haft någon form av relation till, genom mitt liv så här långt. En del närmare, tightare - andra kanske hyfsat nära - de där "relation på avstånd" är väl de jag kan känna att jag inte behöver nu heller. Ja ja ja - jag har fått höra det (nästan) till leda nu: Du kan välja! Så de får jag väl kanske välja bort då.

Hmmm.

Fejan börjar ju faktiskt kännas alltmer lockande.

Ledsen om ni tycker att jag tjatar...

Prövning

Om man först ser 028 och sedan inte mindre än fyra stycken 029 tätt följda av 030 - tror ni inte att "vår Herre" då försöker pröva en patiens-fuskare?

När man sedan ser 121 (som vi ju också har) och strax efter 122 och därefter 123. Då känns det än mer som - vad 17 håller jag på med? Varför står det inte i reglerna att man börjar med sitt eget nummer och "går runt"? Varför måste man just börja med 001?

Att ovanpå detta se 003 två gånger och fortfarande inte se 002 på alla dessa mil som det är mellan Dalarna och hemmet - ja, då känns det hela lite beigt.

Rent trams det hela! Vi får väl se när jag ger upp :-).

Fredspriset

Min första tanke när det offentliggjordes att Barack Obama fått Nobels Fredspris var: Varför då?

Jag har ju dock generellt sett ett väldigt gott öga till mannen i fråga. Han har ju ett av världens svåraste jobb och jag tycker han sköter det galant så här långt.

Men, fredspris?

Hursomhelst så började jag fundera på det. Och när jag sedan läste en kommentar till en artikel om det i Aftonbladet där kommentarsskribenten liknade det med att en del ger dricksen till hotellpersonalen när de åker hem från semesterorten, medan skribenten gav dricksen redan första dagen - för att få chansen att förhoppningsvis åtnjuta den goda viljan som det kanske för med sig - så insåg att jag att det var så på pricken som jag också tänkte.

Att man kanske helt enkelt använder fredspriset som ett påtryckningsmedel. En person som har fått det hedervärda priset måste ju bara verka för fred i allt han gör efter det.

Och vem är en av världens mäktigaste och mest tongivande personer idag? Just det.

Man ser att den goda viljan finns i honom och nu försöker man helt enkelt förstärka det positiva beteendet (precis som man ju skall göra i ex barnuppfostran) genom att uppmärksamma det på det här sättet.

Oerhört smart!

Sett från det hållet så kanske fredspriset kan spela en avgörande roll i eventuella kommande konflikter. Mer proaktivt än reaktivt, helt enkelt.

Världens bästa!

Helt spontant fick jag för mig att "ta en öl på sta´n" igår. Är ju då i Dalarna på besök för att bevista 1 stycket 4-årskalas för en av barnens kusiner. Mamma gick med på att vara barnvakt så jag slängde iväg några sms åt några olika håll.

Resultatet: Världens mest lyckade kväll! Jag och E och A har känt varandra i totalt 44 år (26 resp 18) och har av och till av olika anledningar (såsom geografi och barnafödande och andra små hinder) haft mer eller mindre kontakt.

Men, så igår så tog vi oss ett par glas vin på lokal och en väldig väldig massa "ikapp-pratande".

Sååå himla trevligt! Jag är helt uppfylld av det fortfarande! En sådan kväll som igår kan man leva på lääänge! Nu har jag energi som räcker för att delta på ett barnkalas med 14 stycken 3-5-åringar som skall bowla. Come on, bara!

001

Ehrm... På väg till Dalarna igår. Strax före Uppsala - såg jag 001.

Fast jag har inte börjat på riktigt. Jag bara provar lite.

Platespotting

En av mina internetmammor (ja, när jag blev mamma för första gången så hade jag "mina mammor" vilket var mammagruppen och så hade jag "mina internetmammor" på Allt För Föräldrar, som jag refererade till när jag pratade om dem med "oinvigda") och numera också bloggkompis, Ango - ägnar för närvarande mycket kraft åt platespotting. Fler bitna, här?

Jag är en sådan där som kommer ihåg folks registreringskyltar, lite lagom sjukt så där, eftersom det kan vara både förra och förrförra bilen de hade. Och jag är också en sådan som, numera tillsammans med T, sitter och skapar ord av bokstäverna på de skyltar jag ser när jag är ute och åker.

Tror ni inte att jag skulle bli sinnesjuk av att hålla på med platespotting? Tror ni att jag skulle ha tid med så mycket annat då?

Det värsta är - och det är egentligen huvudorsaken till att jag inte börjar - det är att jag nog skulle ha svårt för att inte fuska. Ja, det är sant. När andra är inblandade så har jag inga problem med ärligheten, då är den en hederssak - men ihop med bara mig själv?! Har jag berättat att jag oerhört sällan lägger patiens längre?

Ango har inte hunnit så långt än - men jag tänkte vi kunde hjälpa henne om hon kör fast. Just nu letar hon efter 021. Jag har berättat för henne att om hon behöver så har vi 121 här hemma - så när hon kommit så långt är hon välkommen hit.

Vad har ni att erbjuda, om hon behöver hjälp vad det lider?

Kollision

Nu blev det ju lite svårt. Jag som annars gärna tittar på "Bonde söker fru"... Nu krockar det ju med "Stockholm-Arlanda".

Jag tror det får bli flygplatsen idag, faktiskt. Ni får rapportera sedan om ni tycker jag skall byta till nästa vecka.

Om en timme - ja, då är det femman som gäller - där finns inget alternativ överhuvudtaget. Jag är dock inte helt säker på att jag är överens med de som skriver serien, om hur det verkar utveckla sig. Vi får se om detta blir bra eller inte. Vi får se.

(Jag undrar bara när jag skall hinna vattna blommorna och lite annat smått och gott som jag faktiskt måste få gjort idag.... Ibland är reklampauser faktiskt väldigt bra och alldeles för korta!)

Favorit i repris

Det tål att upprepas nu när det blev så kallt så fort, även om det ju inte är vinter på riktigt, riktigt än:

Ändrat mig

Jo, jag har ju kommit på att min nästa man behöver inte nödvändigtvis måste vara brandman.

Det går bra med en personlig tränare från Ljungby (?) också. Inga problem!

Det tror jag absolut att jag skulle kunna leva med...

Månen

Är det verkligen så att det är verkliga berg och dalar man ser på månens yta när man tittar upp. Eller är det moln oss och den emellan som skapar någon form av synvilla?

Det är rätt häftigt om man tänker på det. Och det gör jag nu.

Tack!

När man kommer springande till bussen - inte ännu framme vid hållplatsen när bussen är på ingående - och busschauffören uppmärksammar detta och stannar och väntar in.

Är det då inte på sin plats att, när man kliver på, höja blicken och säga "Tack!"?

Bara 30?!

Med tanke på att han är en av världens mäktigaste män och president i ett land där jag upplever att man har gjort en grej av att vara inskränkt så är jag faktiskt förvånad över att han bara får 30 mordhot per dag. Jag hade tippat på betydligt fler!

Här är ditt liv - bu eller bä

Och jag som missade "Här är ditt liv" igår. Tänkte kolla det på SVT Play när jag hinner, eftersom T verkligen inte ville se det - så jag såg Körslaget ihop med henne istället. Vad gör man inte för sin söta dotter?

Kanske inte behöver lägga någon tid på det då, kanske? Jag förstår att man kanske tycker att det är tamt - men å andra sidan, vem ställer upp på dylika ting om man vet att det finns risk för förnedring och avslöjanden av saker man kanske inte vill avslöja? Jag tror det kallas för respekt för människans integritet. Och trots allt - i denna dokusåpans tidevarv, där människor avslöjar mer om sig själv än vad som är nyttigt, så tycker jag att de som vill värna sitt privatliv skall få göra det.

Sedan kan man ju diskutera upplägget om man har ett för tight tidschema så att man inte har något utrymme för improvisation om intervjuobjektet bjuder in till det. Det kan man ju absolut.

Nu blir det andra bullar!

Bildresultat kanske kommer lite senare...

EDIT: Ooops! Glömde fota innan jag frös in. Men, många blev de. Och goda blev de. Jajamän, kanske skall starta en tradition: Årlig kanelbullebakning till Kanelbullens Dag. Det låter väl bra? T frågade annars om det var första gången jag bakade bullar eftersom hon aldrig sett det förut. Höh! Jag har visst bakat förut - till och med tillsammans med henne, men det var lääänge sedan. Kan man väl säga. Hon kanske t o m bara var bebis.

Jag behöver en hushållsassistent! En sådan här gammal hederlig:



Då minsann skulle jag kunna tänka mig att på riktigt börja baka lite mer. Men, de är ju inte direkt gratis...

Boken

Jag läste ut boken till höger igår. Och den var verkligen jättebra!

Egentligen var jag ju inte alls inne på att läsa en kriminalhistoria (ok, man kan ju också kalla dem för deckare *s*) just nu, hade ju ett annat fokus efter "En annorlunda barndom" och "Prins Annorlunda" - men "Till dess din vrede upphör" av Åsa Larsson satt ändå som en smäck! Den bara låg där, jag grabbade den och tänkte: Jag gör ett försök. Och japp. Det blev mycket bra!

Till att börja med gillar jag ju att läsa om Norrland och om människor där. Jag har inte varit på någon av de platser som hon beskriver - men jag känner ändå igen ortsnamnen och känner mig besläktad med trakten och dess innevånare (kan bero på att jag är det). Mina föräldrar bodde en period i Kiruna (innan vi barn kom) och tre fjärdedelar av min släkt kommer från Överkalix, så.

Sedan tycker jag om hur Åsa Larsson formulerar sig. Hur hon bygger upp stämningen, spänningen och hur hon målar personporträtten. Ibland kan jag tycka att en del författare blir lite väl stereotypa när de beskriver människor, att en viss yrkeskategori t ex alltid är på ett visst sätt och så. Men, den fällan tycker jag inte att Åsa Larsson faller i speciellt mycket alls - förutom kanske kanske lite lite grann bara i hur hon beskriver fyrabarnsmamme-polisen, men det kan jag trots allt leva med.

Jag gillar hur hon knorrar till det och hur jag håller andan vissa sidor. Så, nu har jag "sadlat om" - nu vill jag ha fler kriminalhistorier!

Inte av Mari Jungstedt bara. Jag har läst flera av hennes böcker och historierna i sig är det inget fel på - men, jag får rysningar av hur hon skriver. Jag upplever det som en uppsats skriven av en niondeklassare: "Sedan sa hon och då sa han och då gick hon dit och sedan sa han..."

Inte min grej, om man säger så.

Idag - mässa, halleluja!

När jag berättade det på jobbet så var jag tvungen att förtydliga - mässa = Älvsjömässan. Så de inte skulle tro att jag gått och blivit religiös eller något ;-).

När jag tänker efter så tror jag faktiskt att jag aldrig har varit inne på Älvsjömässan någon gång. Iallafall inte i den stora hallen. Jag har varit i något som jag tror hette/heter "Victoria-hallen" bara. Men, jag har nog aldrig gått in från stora entrén där. Och då har jag alltså bott i drygt 16 år i Stockholmsområdet och under alla dessa år på "rätt" sida av sta´n. Rätt sida om man betänker på nämnda mässas geografiska läge iallafall. Sollentunamässan har jag minsann besökt ett par gånger. Så, idag begår vi premiär.

Få se hur utmattad, svettig, irriterad på folkmassor och less jag är på att vara mamma jag kommer att vara när jag kommer hem.

Wish me luck!

Somna mitt i boken

Jag har nog aldrig varit med om det förut - men jag somnade baske mig en sekund eller två mitt i sagoläsningen ikväll (att somna i en bok man läser tyst är ju en helt annan femma)! Jag tappade orienteringen helt och insåg plötsligt att jag hade sagt att personen i boken gick in på en scen som gick in skogen istället för att han gick in på en stig... Eh?!

Kanske att jag skall göra tidig kväll ikväll. Kanske. Kanske att jag kommer in i andra andningen snart. Vi får se.

Har ju trots allt lämnat bort 4,5 dl blod idag - då finns det ju en viss risk att man blir lite mer trött än vanligt. Min lilla insats för medmänniskorna är gjord för en tid framöver, haha! Heja mig!

Och Heja dig om du också är blodgivare! Är för övrigt också medlem i Tobiasregistret. Är du det? Jag har varit med i en hiskelig massa år, det borde vara någonstans runt minst 15 nu. Jag minns inte så noga. Än så länge har jag dock inte matchat med någon. Men, man vet ju aldrig. Plötsligt händer det.

PS: Har varit lite dåligt med bloggläsande och kommenterande från min sida en liten period. Ledsen för det, men det har varit lite mycket annat. Men, till helgen skall jag försöka mig på en liten bättring på den fronten.

Cool text!

Jaja, jag kanske är sist i klassen att upptäcka denna. Men, jag log igenkännande till mest hela texten när jag riktigt lyssnade:



Du också?