Som ett led i att vara en bra kompis, och att skapa god stämning i klassen o s v fick de i T:s klass idag dra en varsin hemlig kompis. Det går till som så att man hade en mugg eller något liknande i vilken det låg lappar med alla barns namn på. Så fick alla dra varsin lapp och den vars namn det stod på lappen, skall man då vara lite extra snäll emot under nästa vecka. Men, den som ex T har fått som sin hemliga kompis vet inte om det, och har kanske fått någon annan som han/hon skall vara lite extra snäll emot och T i sin tur har fått ytterligare någon annan som skall vara lite extra snäll mot henne. Visst verkar det lite kul?!
Jag tycker att idén är helt strålande och när jag fick veta det vid hämtningen idag så pratade vi lite om det, jag och ett par av fritidsfröknarna och de sa då att detta var något man med fördel även kunde praktisera i en personalgrupp. Det är nästan så att jag skulle vilja testa det! En tanke är dock att jag kanske skall vänta med att föreslå det tills vår (tillfällige) franske chef har lämnat över till vår mammalediga chef igen (i januari). Vem vet vad en (föralldel toppenbra chefs-) fransman tycker om sådana här påhitt?! Haha...
Det lustigaste i det här är dock att detta är absolut första gången jag hör talas om fenomenet/påhittet överhuvudtaget och så svarar Ango på en kommentar jag har lämnat i ett inlägg i hennes blogg, något om en bok som hennes "lika-gamla-dotter" gillat som heter "Hemliga kompisar" - som ett litet boktips till T. Och den handlar om just detta!
Ibland tänker jag att jag lever i en variant av ""The Truman Show" när saker, oväntade saker, faller in och liksom flätas in i mitt liv från helt olika håll - som nu detta. Inte för att det är någon stor sak så där, men så det räcker iallafall. Jag - en tv-stjärna? Min omgivning - ett gäng statister?!
Känner aldrig ni så? Eller är ni alla anställda?! Hehe... Eh?!
7 kommentarer:
Nämen vad kul! Jag har ju inte ens tänkt på det! De har hemliga kompisar i Paulinas klass också, eller hade, för enligt Paulina så har de det inte längre. Paulina hade listat ut vem som var hennes hemliga kompis väldigt snabbt. Det hade varit lyckat och barnen gillade det, men nu ska de tydligen inte ha det längre. Ska kolla med Paulina imorgon varför de inte ska ha det längre (hon är inte så rolig att prata med just nu ;)).
The Truman show, ja. Ibland känns det som hela livet är en fars, ibland som en dokusåpa...
Kram
/Ango
Jag kommer ihåg när vi hade hemliga kompisar i skolan, det var på Vallby i fyran eller femman. Jag hatade det. Det kändes falskt, jag märkte ju vem som hade mig för de personerna (vi gjorde det flera gånger) skulle aldrig ha pratat med mig innan och de gjorde aldrig det sen efteråt heller. Det är inte uppriktig vänskap utan oärlig sådan.
Men, tror du helt ärligt inte att det finns en viss chans att de upptäcker nya vänner när de s a s vänder sig mot någon som de inte så ofta pratar med annars? Att klimatet i hela gruppen blir bättre när man är lite snällare mot varandra än i vanliga fall? Jag tror absolut på idén ändå, som sådan.
Att öva sig i att säga snälla saker till "alla möjliga" tror jag personligen är ett vinnande koncept för att må bättre både i sig själv och i grupp. Så, det behöver inte vara falskt.
Gör man detta kontinuerligt så hoppas jag att man liksom lär sig ett beteende. Ungefär som om man sitter i telefonen och ler, så låter du gladare - även om du inte är gladare. Den du har på andra sidan låter oftast gladare de också då + att det faktiskt är så att du lurar kroppen att tro att du är glad/are och endorfiner (eller vad det nu är) frigörs och du blir gladare, på riktigt... Vad är det man kan kalla det - positiv suggerering eller något kanske?
Nej det tror jag inte. Barn är inte korkade, de märker faktiskt när andra barn är falska.
Visst är de inte korkade. Inte heller är alla falska heller. Däremot kan de vara lite "insnöade" på sina "egna" kompisar. Därför tror jag, att detta kan hjälpa dem att "vidga sina vyer" lite grann.
Så, vad du än säger - jag tänker fortsätta att tro på idén. Om jag måste omvärdera kommer jag att göra det, men tills dess - tror jag ändå på det :).
Jag tror att du är för cynisk helt enkelt.
Jag är inte cynisk, jag talar av egen erfarenhet.
Nåja, både du och jag vet att vi har olika sätt att se på saken (och även andra saker). Erfarenhet eller ej. Det beror bl a på hur man väljer att tolka.
Skicka en kommentar