Orions bälte

Jag har tappat bort Orions bälte. Hur man nu kan tappa bort något så stort, men så är det tyvärr.

Jag älskar att titta på stjärnorna när det blir höst och vinter. Mysigast är när det finns snö och man kan lägga sig raklång på marken och bara titta rakt upp, gärna med lite fri sikt runt omkring, så att man ser lite mer. Det blir nästan en meditativ stund att ligga där och det ryker lite ur munnen och man bara ser sig omkring, ut i det stora svarta.

Jag tycker att man får lite perspektiv på tillvaron när man inser hur otroligt liten man är, i hela det enorma sammanhanget, bland ljusårs ljusår av stjärnor och evigt universum. Ja, det måste ju vara evigt. För annars då? Om det nu slutar med en vägg någonstans. Då undrar jag: vad finns bakom den väggen?

Hursomhelst, jag har överfört lite av den här fascinationen på T. Så när vi går mellan garaget och huset eller så, på kvällarna nu, så försöker vi lokalisera de vanligaste stjärnbilderna (hon brukar annars få vara med och ligga bredvid mig i snön!) Jag är egentligen rätt dålig på stjärnbilder, denna fascination till trots, men Karlavagnen lyckas vi nästan alltid pricka direkt. Orions bälte också, den bilden är ju så karaktäristisk. Men, nu - de senaste veckorna eller något ditåt, så har jag inte lyckats hitta det (den?!)! Otroligt irriterande, och vi har verkligen letat massor.

Men, det är väl någon speciell lutning på jorden eller något som gör att det har hamnat på ett sådant sätt att det inte ser ut som vi förväntar oss eller något. Frustrerande är det dock. Så, jag tänkte nu att jag skulle ta och kolla upp var Orions bälte skall finnas i förhållande till Karlavagnen, så att jag nästa gång vet vad jag skall börja leta. Då ska ni se att jag väl inte hittar Karlavagnen heller då.

Något som ökar fascinationen ytterligare är tanken på att alla vi miljarders människor på jorden, ser samma stjärnor när vi tittar upp mot himlen när det är mörkt. Oavsett avstånden emellan oss här på jorden, så har vi samma stjärnhimmel ovanför oss. Det är mäktigt.