fredag 5 juni 2009
Blödig mamma
Har man inte gått och blivit en genuin mamma när man, när det kommer till stora triumfer i stil med Robin Söderlings bragd idag, liksom sitter och tänker på hans mamma. Hur stolt hon måste vara. Och hur otroligt nervig man själv hade varit om det varit något av ens egna barn som spelat en sådan nervkittlande semifinal och hur extra extra extra overkligt stolt man skulle vara. När jag tänker på henne, mamman alltså, så får jag nästan tårar i ögonen och så blir hjärtat så där lite för stort nästan. Ni vet. Och så ler jag lite fånigt också. Är man inte lite väl fjantig då? Alltså mina barn är 8 och snart 4 år. Det dröjer nog innan de tar några finalplatser i Franska Öppna. Men, jag laddar redan för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Snälla får jag följa med när det är finaldags? Jag börjar också ladda för det =) T håller väl på med tennis, eller hur gick det med det?
Det är aldrig för tidigt:-) Och får man inte ett certifikat när man föder barn som tillåter en att vara blödig:-)
Jag funderade nog på att springa därifrån, men många hade ju redan sett mig och jag ville inte att nån skulle "hjälpsamt" plocka upp den åt mig, hehe:-D
haha, inga vanliga krav du har på barnens framtid! *skojar* ;) och blödighet är en rättghet an har som mamma tycker jag. :)
Man måste ju sikta mot stjärnorna ;-). Jo, hon spelade ett tag - men har lagt ner det. Någon av pojkarna däremot ska vi nog kunna få in på den banan...
Och, jo - visst - det där blödighetscertifikatet ja. Det lär ju komma till sin rätt på onsdag också. Jag klarar bara inte det där när alla barnen är så finklädda och sjunger "Den blomstertid" och håller på...
Och - jaaa, självklart får du följa med Linnéa!
Skicka en kommentar