Färdig-midsomrad!

Jahapp, så var man hemma igen. Den sista biten, tog nästan en timme. När skall vi lära oss att inte ge oss iväg så att vi kommer hem precis i tid till rusningstrafiken?!

Hursomhelst, vi har haft en bra helg! Midsommarafton var ju blötare än blötast även om det faktiskt klarnade upp på kvällen. Inte så mycket att vi vågade sitta ute och äta - men alla barn kunde "rasa av sig" ute iallafall, vilket var tur. Den kvällen var vi 22 vuxna och 13 barn där äldsta barnet var en inlånad kille på ca 10 år någonting. Yngst var 2,5 månad - så vi var som sagt tacksamma för uppehållsvädret. Vi kunde dock inte resa majstången eftersom den är stor och tung och blir hal när den är blöt, vilket skulle kunna skada någon om man tappar den. Så, det fick skjutas - ända till söndagen sköt vi på det på en gång.

Sedan så har vi ätit gott, umgåtts med mormor, mostrar, morbröder, kusiner och sysslingar och allt vad det blir och haft det bara bra. Höjdpunkten får nog ändå sägas vara när mammas kusin från Australien kom på överraskningsvisit med sin familj på söndagen. Hans pappa är yngst i syskonskaran och följdaktligen så är han och hans storebror inte riktigt lika gamla som de flesta av de andra kusinerna och det ger också att hans dotter är 12 och hans son 9. Och barnen hade jag aldrig träffat förut - pappan träffade jag sist när storebrodern fyllde 40 för 8 år sedan och hans fru, hmmm - det måste ha varit innan de fick sitt första barn, som alltså är 12 nu.

När jag var liten bodde vi nästan allihop i samma stad - så vi träffades mycket "dåförtiden". Men, så har vi spritts ut - en del längre bort än andra, kan man ju säga. Nu var de då i Sverige på besök och beslöt sig för att komma och träffa oss alla i Dalarna och få sig en liten dos av ursvensk tradition med dans runt majstången och allt! Jättejättejätteroligt, verkligen! T tyckte det var lite extra spännande, märkte jag alldeles tydligt, hon gick där och strök runt flickan och ville prata med henne (båda barnen talar svenska) så när de skulle åka hem sedan frågade jag A om inte T kunde få hennes mailadress så att de kanske kunde mailväxla lite. Den lappen har T vårdat ömt och stolt visat upp för sin kompis idag när vi kom hem. Hon tyckte dock att det var lite konstigt att barnen som var nästan lika gamla som henne var mina sysslingar, haha! Det sorgliga i det hela är dock att hustrun har en segdragen men obotlig cancer. Hon har mått ganska dåligt under våren, men nu mådde hon fantastiskt enligt henne själv - och sanningen att säga så såg hon fantastisk ut också. Men, alla vet att det inte kommer att gå vägen. Det känns lite hårt att vinka av dem då, och veta att vi förmodligen inte kommer att träffa henne igen. Inte i det här livet iallafall.