Jag har ju läst ut den boken nu ("Gunillas man försvann" av Gunilla Söderholm och Ulla-Lene Österholm). Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så retade jag mig på ett evigt och rörigt blandande av tempus - från en rad till en annan. Från en mening till en annan. Det kändes störande och ogenomläst. Inte minst kändes det slarvigt korrekturläst eftersom det var omkastning av bokstäver och felstavningar på flera ställen.
Om vi sedan går till storyn. Visst - det är en hemsk historia och jag hyser den största respekt för henne och hennes kamp. Men, jag tycker att berättelsen blev rörig och lovade mer än vad den höll med hennes hänvisningar i stil med "om jag vetat hur det skulle bli senare.." utan att man riktigt fick kläm på vad som var senare heller. En rad sådana hänvisningar tyckte jag kom, utan att de sedan liksom "löstes upp" och fick sin förklaring. På slutet av boken kändes det mest som att hon inte orkade skriva mer. Trådarna hon slängt ut, glömde hon bort i en hel del fall.
Så, jag kan väl säga som så att du får gärna läsa den (mitt exemplar har jag lovat ena syrran) - men jag älskade den inte.
Det hon skriver som en epilog dock, håller jag till 100 % med henne om. Det är hemskt att rätts-Sverige har sådana lagar som vi har. En Lex Gunilla är på sin plats. Förhoppningsvis skall vi aldrig hamna i Gunillas sits, men den som råkar så illa ut som hon gjorde - ska inte behöva slåss mot lagarna också.
2 kommentarer:
Hmmm...å jag som laddat för den. Läste ett kap via Adlibris "provläsningsfunktion" och ville läsa mer.
Men men, om förväntningarna är noll kan det ju bli en positiv överraskning om inte annat. : )
Absolut. Jag packar den i alla fall!
Skicka en kommentar