Det finns nästan inte ett enda TV-program (förutom serier i stil med Greys Anatomy, Desperate Housewives och Brothers and Sisters) som inte går ut på att om du inte anses hålla måttet av "alla andra" så är du värdelös och åker ut.
Det är lite skrämmande faktiskt. I Idol är det juryn och folket som bestämmer, samma sak i Stjärnor på is och ex Let´s Dance. I Hell´s Kitchen är det kompisarna i laget som nominerar och Gordon Ramsey som beslutar. I Robinson (som jag iofs är ett stooort fan av) är det enbart lagkamraterna som bestämmer. Spela fulast, kom längst.
Vad är det vi lär våra barn egentligen med den typen av underhållnings-tv? Inrätta dig i ledet, jobba bra, håll käften och slicka röv?! Den som är falskast vinner.
Lite bakfram är det. Och tyvärr tycker jag att detta smittar av sig på gemene mans inställning till sina medmänniskor också. Man får döma ut de som är olika som om de inte vore lika bra. Jamen, vaddå - det borde man väl fatta att man inte kan köra sitt eget race jämt - man måste ju anpassa sig. Eller?
Och så undrar man varför så många unga idag mår dåligt. Och varför det är svårt att få barnen att tro på sig själva. Herregud, de vet ju att om de inte håller måttet (på en måttstock uppsatt av "alla andra") så får de skylla sig själva om de "åker ut"...
Självklart finns det en massa faktorer till ungas psykiska ohälsa, men hur det än är så tror jag att detta bara är ett symptom på hur samhället resonerar i mångt och mycket.
Tänk om Robinson när det nu kommer tillbaka kunde göra som de gör i barn- och ungdomsprogrammet Wild Kids istället. Där man är ett ursprungslag på X antal personer (kan det ha varit 4?) och för varje tävling man vinner så vinner man en ny medlem till sitt lag. Istället för tvärtom.
PS: Jag vill inte på något sätt sätta på mig själv någon helgon-gloria eftersom vi ju faktiskt tittar på dessa program själva, tillsammans med barnen - men inte desto mindre så tycker jag att det borde stämma till eftertanke. Jag bojkottar ju i vilket fall som helst uttagningarna till Idol - för det är det värsta av det sämsta, tycker jag personligen.
2 kommentarer:
Visst är det så här! Något jag tjatar om när det gäller mina barn, är att man aldrig kan döma andra utifrån en isolerad händelse. En extremt fet person kanske har lyckats gå ner 50 kg och firar med bakelse för första gången på 2 år, en person som ser allmänt ovårdad ut kanske har en livskris osv. Här kan jag även dra paralleller till röka-debatten nedanför. Att döma hjälper ingen om man inte vet allt bakom. Ingen människa förtjänar att bli föraktad och negligerad av någon annan (speciellt inte av någon som den aldrig träffat och aldrig kommer träffa igen)...som i Idol-uttagningen (den första).
Hade jag bara sett till isolerade faktorer hade jag ALDRIG varit gift med min man idag, och jag hade aldrig träffat alla UNDERBARA människor jag träffat genom honom.
Ett leende och ett vänligt ord till alla människor är faktiskt det som är bäst, rent egoistiskt också ;). Jag brukar säga till mina barn att har de inget snällt att säga så ska de vara tysta. Att ge konstruktiv kritik är snällt, att ge skit är inte snällt.
Kram
/Ango
Bäst att förtydliga:
Jag har såklart inte någon helgongloria jag heller ;). Jag försöker däremot att leva som jag lär. Inte så lätt alltid, men det går lättare om man hela tiden är medveten om att man försöker ;).
Skicka en kommentar