Bra minne - på gott och ont

Jag är en sådan där människa som har rätt bra minne. Födelsedagar och annat sitter som berget i min hjärna. Och en väldig massa annat som brukar klassas som VV = Värdelöst Vetande. Jag kommer ihåg registreringsskyltar på folks gamla bilar och sådant där.

Det jobbiga är bara att man då förväntas komma ihåg allt. Ingen annan behöver komma ihåg för jag skall ju komma ihåg. Men, vad händer då när - som det börjat göra för mig - det händer sig att jag börjar glömma bort? Eller snarare - informationen kanske finns därinne, men kanske att den inte poppar upp lika lätt längre. Rycker folk på axlarna likadant som de gör åt många andra som glömmer bort deras födelsedag o s v? Eh, nej. Inte riktigt. Jag som kommer ihåg så väldigt många saker - varför glömde jag just henne/honom?

Lite halvjobbigt det där. Jag tror dock att jag har börjat få folk att förstå att jag också är mänsklig. Att jag också jobbar heltid, har tre barn och en väldig massa andra saker som snurrar i mitt huvud hela tiden ang gympakläder till skolan, skogsutflykter med dagis och så ett och annat arbetsrelaterat också. Och att jag därför, när jag nu med bara några år kvar till 40, med ålderns rätt (?) inte klarar att hålla reda på allt längre. Att det inte beror på ett mindre engagemang eller mindre omtanke. Utan att även jag har mina begränsningar.

Det är dock lustigt att det är så tydligt att det är de saker man lärde sig först som liksom står skrivet längst in på svarta tavlan därinne och att det därför är det som suddas ut sist.

Jag menar - hur många av er kommer ihåg en rad födelsedagar för människor ni gick tillsammans med när ni var 12 år? I mitt fall är det ju alltså 26 år sedan som jag lämnade den klassen när vi flyttade till en annan stad. Ok för att jag kommer ihåg A som fyller i juni, som jag ju har regelbunden kontakt med. Och att jag kommer ihåg andra A som i många många år skickade kort på min födelsedag (så att jag gjorde detsamma till henne - 12 juli!) - men många av de andra?

Idag är en sådan där dag. När en person som jag gick i samma klass som i den klassen fyller år. Och trots att jag inte har pratat med henne något alls de senaste 15 åren eller något ditåt (det var en återträff sist) - så har jag varje år, denna dag skänkt henne en tanke. I år blir den tanken lite speciell eftersom det förra året var sista gången jag skänkte henne en tanke då hon faktiskt, på riktigt fyllde år. Föga anade jag då, när jag skickade en tanke hennes väg, att hon vid det laget kämpade för sitt liv. En kamp hon förlorade i februari i år och efterlämnade en make och tre unga söner.

Så, idag tänker jag på henne - inte där hon bodde och verkade - utan i sin himmel. Och jag tänker på de små barn som inte får uppvakta sin mamma med en teckning och sång vid frukost på sängen. Utan får gå till en gravsten och plantera en blomma istället. Livet suger ibland, hörrni!