I min närhet finns det en familj med en pojke som är drygt 13 år och en flicka som är drygt 15. Dessa barn gör inte en enda släng hemma. De knappt städar sina egna rum. Flickan skyller på att hon har så mycket med skolan, så att hjälpa till hemma - det finns det ingen tid för. Pojken skyller på skolan (som han inte alls klarar speciellt bra) och hockeyn. Att de hinner prata ihop en telefonräkning till familjen på 4000 kronor för ett kvartal - ja, det finns det tid till...
Jag sade till pappan i familjen när han beklagade sig häromsistens att de baske mig får sätta hårt mot hårt om de fortsätter att vägra att bidra. Vad är det som säger att mamma och pappa skall göra allt åt dem när de är så stora. Sitta och skjutsa och hämta, serva med allt allt hela tiden? Flickan åker på språkresor och pojken på hockeyläger och dylikt - det är väl dags att säga att om man inte bidrar till det ena så kan man inte förvänta sig bidrag till det andra. Eller har jag fel?
Jag kommer aldrig i hela mitt liv att gå med på att det skulle gå till så här. Att plocka ur en diskmaskin eller laga ett mål mat, eller kanske dra av huset med dammsugaren en gång i veckan är väl för sjutton inte för mycket begärt?
10 kommentarer:
Jag håller med dig! Jag skulle ALDRIG acceptera att mina barn betedde sig så. De bor här, lika mycket som jag gör, och jag driver fasen inget hotell.
Makens son (snart 18) är förbannat lat (kan sitta vid datorn i 10 timmar/dag) och jag flyger i taket med jämna mellanrum. Jag tvärvägrar tvätta hans kläder. Jag sållar bort dem ur tvättkorgen hela tiden. Han gör inget för att hjälpa till hemma, och då ska han inte ha någon hjälp själv. Detta är ett evigt "tjatmoment" mellan mig och R eftersom jag är hårdare än vad han är. Jag accepterar inte att jag ska göra allt, speciellt inte när vi är 3 vuxna i familjen... Alla får hjälpa till, och kan en 5-åring måste för sjutton en tonåring klara av det också!
Mina killar på 8 och 3 får hjälpa till med det de kan och så får man trappa upp. T.ex. älskar min lille att duka, både bordstabletter och bestick, den stora får gå ut med soporna tex, båda får hålla ordning på sina rum. Tror man gör dem en björntjänst genom att inte låta dem hjälpa till, hur ska de klara sig när de flyttar hemifrån om de aldrig har gjort ett handtag hemma??
Är de typen som klagar på det, föräldrarna alltså?
Jajamän. De suckar och beklagar sig. Men, när man säger att de skall sätta hårt mot hårt så säger de bara att "De gör inget iallafall. Det spelar ingen roll vad jag säger, de struntar i det ändå. Och om jag säger att de inte får pengar till vaddetnuär så kommer mormor och morfar med pengar eller så istället..."
Ett stoort abdikerande. Och ett stort gnällande. Och det gör mig stoort irriterad ;-)
Ett ämne som ständigt ät aktuellt. Barnuppfostran. Jag har börjat skriva ett inlägg om det för just nu är jag lite förbaskad. En nära släkting kallade mina barn för bortskämda och jag blev SÅ överraskad! Mina barn "slänger" jag ut vid 20. Före det ska de ha klarat av att hantera pengar, hushållssysslor så som städning, tvättning och matlagning. Min son, som är 23, har bott själv i 3 år nu och klarar sig galant. Visst kunde hans rum vara stökigt här hemma, men våra städdagar hade han uppgiften att städa vissa gemensamma utrymmen veckovis vilket han skötte bra. Sin mobilräkningar fick han betala själv. Nu hör det till saken att denna släkting kommer från makens sida och sonen är ju bara makens styvson. Han har aldrig haft bekymmer med min son dock. Men hans familj!
Barn SKA hjälpa till hemma. Hur ska de annars vara beredda på vad som väntar dem där ute?
Ojojoj, nu kom jag igång...
kram
Håller med tidigare inlägg!
SJälvklart ska alla hjälpas åt hemma - utifrån ålder och förutsättningar!
När det är dags att lämna boet ska man klara av att sköta om ett hushåll.
Och så är jag inte någon hotellmadam helt enkelt. Alla får bidra och hjälpa till!
FAst du vet ju vad jag tycker om detta redan... *S*
På tisdag är det dags för sushi!
/Sophie
Jag håller med er alla men det är inte lätt alla gånger. Jag erkänner att jag ibland gör det själv för att slippa gnäll...för här gnälls det!! Högljutt!!
Taina: Ja, det är alltid lika aktuellt - och det är ju en sak om man själv tycker att det "ska vara så" - men att man som förälder beklaga sig och inte vilja göra något åt saken - det har jag extremt svårt för.
Sådana där släktingar de kan man både ha och mista, du.
Sophie: Ja, jag gillar er modell. Jag förstår inte varför en del skall åka räkmacka på andras bekostnad. Ok om man inte kan, rent fysiskt p g a ålder eller skada eller så. Men i alla andra fall skall man hjälpa till efter förmåga.
Eva: Ja, det förstår jag faktiskt också. Att man inte alltid orkar ta striden. Bara man inte låter det bara "gå" så att barnen tycker att det är ett normalläge att "de vuxna" skall passa upp på övriga. Vilket de här barnen helt klart tycker. Jag har diskuterat med dem förut och de bara ler och säger att det får mamma/pappa göra...
Att inte ta striden då, som förälder, är ju att göra både barnen och sig själva en enorm otjänst. Att de sedan har mage att beklaga sig, gör mig bara ännu mer irriterad.
Om de inte trivs med situationen (föräldrarna) och går runt och klagar är det lite korkat att det fortgår. Det leder ju bara till martyrföräldrar och skuldtyngda barn som inte fått den stöttning/vägledning de behöver (för att bli kompetenta och delaktiga).
Min åsikt precis. Man får väl gilla läget eller låta bli. Och om man bestämt sig för att inte gilla läget - så får man väl ta tag i det hela för att förändra situationen...
Skicka en kommentar