Jag har inga som helst problem med om något av mina barn skulle komma hem, vad det lider, och berätta för mig att h*n är homosexuell.
Men, säg nu då att barnet har samlat mod för att komma hem och "komma ut". Vad är då ett bra svar? En bra reaktion?
Jag har tänkt på det där sedan jag såg ett tv-program någon gång i somras där en rad homosexuella människor berättade om hur de visste och när de berättade för sina anhöriga. Och hurdana reaktionerna på det de berättade blev.
På samma gång som man väl inte skall göra för stor sak av det - så skall man väl inte göra för liten sak av det heller. Det här med att berätta är ju förmodligen en stor sak för den det gäller. Svår fråga.
De av mina vänner som har kommit ut har gjort det genom handlingar. Iallafall har de inget sagt så där direkt till mig. Utan de har handlat efter sina känslor och så har vi fått möta deras kärlekar bara. Inga konstigheter. Men, där har jag ju liksom inte behövt agera, utan bara följt med.
Så, vad förväntas man säga och hur förväntas man agera, månne?
5 kommentarer:
Jag tror inte man ska tänka ut någon reaktion i förväg. Det får väl bli som det blir. Har man ett öppet förhållande med sina ungar så vet de säkert inställningen på förhand och det blir mindre dramatiskt. Antagligen gör man "fel" hur man än gör, jag tror känslotentaklerna fångar upp precis allt i den situationen.
Fast man kanske inte ska säga " Skit oxå, nu blir det svårt att få barnbarn!"
Jag har flera ggr talat om för både mina barn o andra anhöriga (som nog inte alls är homosexuella) att jag inte har några problem med att acceptera det o att jag har noll förståelse för dem som har svårt för det. Så kanske skulle det i så fall inte vara så svårt att berätta, om det blir aktuellt...?
Det är nog som ni säger - att mina barn, om den dagen kommer, kommer att veta hur jag ställer mig till det och att det därför inte blir några konstigheter redan från början...
Du ska (inte) säga: Men kära du, det är inget fel på dig. Det är helt naturligt. Jag tycker om dig ändå, trots att du är... eh... det där...
Eller:
Å, kära du, var inte orolig, det går nog över ska du se. Det är bara en fas som alla måste gå igenom...
Hehe...
Följ magkänslan!
Kanske blir första reaktionen ett VA!? men det är väl okej. Man kan ju alltid sen prata om det hela så mycket man behöver.
Skicka en kommentar