Syster J på besök hos storasyster, spindelfobiker av stora mått sedan barnsben, kliver upp först av alla vuxna eftersom hon har det yngsta barnet som vill vara vaken - och som alltså inte kan vara uppe ensam.
Barnen är placerade framför Barnkanalen och J skall ge dem några små äppelbitar att smaska på innan det är dags för frukost.
Hon delar dem med den suveräna äppelklyftaren från IKEA och skall efter det torka av bänken med disktrasan, som ligger i diskhon. Vilket alltså innebär att hon måste lyfta på disktrasan, förstås.
Under disktrasan ligger det en sådan här:
Sveriges största spindel - inte min bild, tack och lov
När J lyfter på disktrasan blir den av förklarliga skäl rädd och springer lite åt sidan. Trots den uppenbara chocken hinner J tänka att hon inte skall skrika - hon kan ju skrämma barnen...
Inget av detta är det någon annan än J som upplever. Det som följer - fick dock alla i hela huset att vakna till.
Jag hör hur hon kommer farande uppför trappan och här snackar vi hyperventilering av ett slag jag faktiskt aldrig har hört förut. Jag springer upp och möter henne och den lilla stund som det tar innan hon har kunnat lugna sin andning så pass att hon kan pipa fram:
"En jättestor"
andas andas andas andas
"En jättestor"
andas andas andas andas
"Spindel"
andas andas andas andas
"I diskhon"
andas andas andas andas
så hinner jag ju lyssna efter om något barn vrålar av blodförlust och tänka både en och annan tanke om någon skickat ett SMS med ett dödsbud!
Så D fick ta på sig rustningen "of shining armour" och ta hand om vår högeligen och hjärtligt ovälkomna besökare.
Och sedan åt vi frukost redan före 8 en söndagmorgon, haha! Det har inte hänt på lääänge kan jag säga. Före 9 var våra barn ute och cyklade. Det, kan jag säga, har aldrig hänt förut!
De där otäckingarna gillar tydligen att bo under vår altan, så där finns det vad jag förstår en koloni. D och kompisen J som byggde om vår altan (rev och byggde upp igen) för några år sedan rapporterade om dem. Men, detta var första gången, oss veterligt, som vi hade en inomhus. Jag har *peppar peppar* inte sett någon live själv än.
Nu hoppas jag att de stannar därute i fortsättningen. De ser ju vad som händer om man tar sig in. Spindeldödare D drar sig inte för att rycka ut med sitt svärd och sin cape (eller kanske snarare tidning och hushållspapper, men ändå) och så blir det snipp snapp snut och så var den spindelsagan slut!
9 kommentarer:
Fy för spindlar! Jag tycker de är väldigt obehagliga och överlåter helst till någon annan att bära ut dem eller ta dem av daga.
Men bor man själv så måste man själv. Har som tur är inte sett någon på länge. De som är små kan jag till nöds kasta en tidning på och trampa, sen får den ligga där tills liket skrumpnat ihop.
Jag tycker det är obehagligt att döda dem. Märkte att obehaget hade förvärrats häromdan när jag fått in en fluga, (händer inte så ofta på tredje våningen i stan. Tyckte det var äckligt att döda den med fast jag bara slaskade till den med disktrasan. Stor fet en. Bläää!
Mmm, det finns bara en sak som är värre än att ha en spindel hemma och vara tvungen att ta hand om den själv (min spindeldräpare är ju inte hemma jämt) - om vi nu fortsätter att röra oss i just "den här branschen".
Och det är att ha en spindel hemma och inte veta vart den är.
Så, jag får också bita ihop ibland. Hellre det än att behöva oroa mig för var den dyker upp nästa gång.
Och ja! Visst är det äckligt när de är så där tjocka! Jag klarar inte att klappa flugor med händerna som en del andra gör. Det riskerar ju att bli en massa klet! Uäääk!
Spindlar - jag ryser av bara ordet och skrållade bort bilden fortare än blixten.
Fast... är det inte Lördag idag?
Jo, nu läste du lite för fort. Jag är lite sent ute - jag berättade om söndag som var förra veckan :-D
Undrar varför det kommer det fram så många stora spindlar nu, har sett de vidriga sakerna på fler bloggar.
Ja, det kan man fråga sig. De kanske skall in och göra sig ett vinterbo?! Uäääk!
Om rätt ska vara rätt var det som så att jag skulle SKÖLJA äpplet (hade inte delat det än alltså) och hade så pass mkt sinnesnärvaro att jag inte skrek rätt ut när spindeln uppenbarade sig under disktrasan utan jag skuttade (som John Cleese i Fawlty Towers ungefär) därifrån, hyperventilerande, och bästa tillflykt var trappen upp (hallen hade inte varit tillräckligt långt bort och altanen är ju där spindel-poolarna håller till!) där jag väsande kunde få ur mig: Stor spindel! (jätte fanns det inte luft till mellan andtagen) och Vasken!. Man måste vara kort och koncis när man har begränsat med luft.
Det var inte en trivsam upplevelse. Det närmaste hjärtsnörp jag varit med om iaf.
Ja, jag är glad att du inte har svagt hjärta!
Annars hade det nog inte gått så bra...
Skicka en kommentar