Jag satt och funderade lite, i bilen på vägen hem.
Jag satt och tänkte på hur många det är i min ålder, i Falun, som inte fått bli vuxna. Folk i min omgivning som dog under vår ungdom. Jag satt och funderade på om det är ovanligt många, eller om det helt enkelt är så att man "vet" så många för att Falun inte är så himla stort.
Det var hon som gick i min parallellklass i 6:an och hela högstadiet som efter en helg i Sälen, hade skjutsat hem sina kompisar och sista biten på vägen hem - körde av vägen och in i några "betonggrisar"... Kanske hon somnade till bara en kort kort stund... Det var han som blev påkörd och dödad på semesterresa i Danmark när hans flickvän blivit nedstänkt av en bil. Han som cyklade ut framför en bil en sommarnatt, när han tyckte att han blivit hemskjutsad "för tidigt" från en blöt kväll. Det var han som domkraften gav vika för, så att han klämdes till döds under sin bil. Det var de två som på motorcykel körde av vägen mellan Falun och Hofors och kastades in i en bergvägg, den ena överlevde i några dagar, den andre dog mer eller mindre direkt. Där var också han som jag tror körde på ett tjälskott med sin motorcykel, som blev ödesdigert trots att det inte gick i så hög hastighet. Det var han som tog livet av sig innan studenten - de andra provade ut sina mössor inför studenten, inte han - han visste att han inte skulle vara kvar då. Jag minns faktiskt namnen på dem allihop, och hur de såg ut.
Jag funderar ibland på om de som sitter i sin himmel, om de märker av när vi "härnere" tänker på dem. Om det liksom tänds en liten lampa på deras kontrollpanel eller något ditåt. Om dessa unga människor som rört sig i samma cirklar som jag en gång, i samma stad under samma år o s v - om de märker av när jag tänker på dem ibland. Eller om de bara märker av de som de tittar till själva - sina "egna" om man säger så. Eller om de inte märker av det överhuvudtaget.
Jag har ju svårt att tro att det inte finns en himmel av något slag - kalla det vad du vill, sedan exakt hur upplägget är gjort med Gud eller inte o s v, det vete 17 - men en himmel, ett liv efter detta måste det bara finnas. Men, hur pass "kommunicerande kärl" finns det mellan det och det vi har här?
Märks en tanke? Jag vill ju gärna tro det.
Att också de tankar jag skänker L, M, P, M, P, T, J och A - kanske märks. Att de känner av att en del av oss som är kvar, faktiskt inte har glömt dem - även om vi inte möter dem på sta´n längre och inte ser dem i annonser för födda barn eller vigselannonser, så där som vi ser varandra.
5 kommentarer:
Jag känner igen det där lite grann, trots att jag kommer från en av Sveriges största städer. Det är flertalet som försvunnit, alldeles för tidigt. För mig, och många andra, lever de kvar, och nog 17 sitter de på sin molntapp och kikar ner på oss det är jag alldeles övertygad om!
Kram
/Ango
Återigen förundras jag och imponeras av ditt minne J!Du ÄR helt makalös! Jag borde ju ha varit med som ungefär samma saker som du under den tiden du beskriver här. Jag minns dock bara två av människorna, men fler av själva händelserna!!??! Jag önskar att det vore tvärtom! De två jag minns kände jag ju - de andra kanske jag bara visste vem de var? Jag vet inte - läskigt är det i alla fall att inte komma ihåg det du kommer ihåg. Tänk dig själv om det var tvärtom! Jag önskar verkligen att jag mindes, så att jag också kunde skänka dem en tanke då och då.
Jag vill gärna också tro att det finns nåt efter döden - en himmel av något slag. Tror också att de vi mist i livet känner av att vi tänker på dem på något vis.
Kom på en sak - de två jag minns - där var jag med på begravningen. Är det det som behövs för att jag ska minnas? Vet inte....
Vad kul med en ny blogg att följa och tack för besöket hos mig!
Jag har haft tur som skonats från en massa dödsfall, åtminstone hittills, men jag tycker alltid det är oerhört tragiskt att läsa om när folk rycks bort i olyckor och annat, framför allt när det sker alldeles för tidigt. Man borde vara mer ödmjuk och tacksam inför livet egentligen och inte ta det för givet!
Har dåligt med tid nu men ska återkomma till din blogg, den verkar intressant!
Ibland är det skrämmande hur lika vi tänker ibland. Jag vill, hoppas och tror att de människorna känner våra tankar. Även om de bara tänks ibland och även om man inte var så nära personen i fråga. Skönt att allt gick bra i helgen, kram!
Skicka en kommentar