Ja, för snart 2 veckor sedan hade ju L namnsdag och trots att vi inte egentligen firar namnsdagar så där väldigt aktivt i den här familjen så bestämde jag mig för att vi skulle börja nu. Detta för att jag tycker att det är mer och mer dags att dela upp dem, så att inte allt som sker den ena också sker den andra (det är ju t ex oundvikligt vid födelsedagen). Så, sagt och gjort. Vi uppmärksammade hans namnsdag lite extra med lite kladdkaka och grädde som han fick ta först av o s v - inte så mycket mer, men nog mycket.
Nu är det ju så att M får vänta lite på sin namnsdag, kan man säga. Jag/vi har också bestämt oss för att begränsa oss till tilltalsnamnet. Och detta med väntan, det suger tycker M. Lite nu och då kommer det en suck och en fråga "om när han skall få ha sådan där... sådan där... som L hade... Sådan där... fritids?!" - ja, när namnsdag är ett nytt begrepp är det inte helt enkelt att komma ihåg vad det hette. Han tycker att februari kan komma nu! Men, si den som väntar på något gott...
Har alltså insett att vi måste bli bättre på att dela på dem, också härhemma. På dagis har vi pratat om det i omgångar med personalen och de är nog bättre på det än vi - vi är nog rätt så bekväma. När man delar upp barnen är det lätt att dela upp T i ena högen och grabbarna i den andra. Men, det har börjat få konsekvenser. Dels så är L väldigt väldigt mycket tvilling - mycket mycket mer än vad M är. Han har svårare med att göra saker på egen hand, att ta egna beslut o s v. Ett exempel är att om han bestämmer sig för en sorts glass, så ändrar han sig illa kvickt om M tar en annan - kanske inte alltid, men väldigt ofta. M bryr sig inte ett dyft om vad L har valt, han väljer det han vill ha. Punkt.
En annan konsekvens som vi märker av är hur de undviker att ta ansvar för sina handlingar. Det är lite som i det där Lindomefallet när båda gick fria för att de skyllde på varandra. Detta har våra pojkar insett också. Är vi inte i närheten när "vad-det-nu-är" händer, så skyller de konstant ifrån sig. Om båda säger "Det var inte jag - det var han!" så - vad skall man göra?! Båda är ju prick lika envetna på att det är just han som talar sanning också. Tänk att de kan vara så förslagna redan som treåringar?!
Vi måste börja dela på dem mer. Så är det.
Jag såg ett äldre tvillingpar på affären nu sist (jag ser dem emellanåt). De är väl runt 50 eller något sådant och de går alltid och handlar tillsammans - en före och den andra efter och så fyller de i ord åt varandra när de pratar. De räknade potatisar tillsammans idag t ex. När jag ser dem tänker jag ännu mer att vi måste se till att dela på våra mer ;).
3 kommentarer:
TACK snälla för dina lästips :-D Jag har faktiskt läs dem alla ( sa jag att jag också älskar böcker ;-) ) Förutom "Flickan under gatan", den ska jag verkligen läsa.
Så du har tvillingar? Trevligt. Förstår din problematik, sambons pappa är tvilling och de har väl i princip gjort allt tillsammans.
Trevlig aftong och tack för titten.
Va? Har du handlat på lokala Konsum här? Vi har också ett tvillingpar, herrar, fast äldre än "dina". Jag tror de bor tillsammans, och alltid har gjort ALLT tillsammans. Kvinnor har nog inte existerat i deras liv, utan de står varandra närmast.
Hade ett tvillingpar i min klass i grundskolan. De var varandras motsatser. Tjejen, C, var liten, nätt, rödblond, fräknig, grönögd, lockig. Killen, M, var stor, grov, mörkhårig, brunögd, rakt hår etc. Ingen trodde ens att de var tvillingar. C var kopia av mamman och M en kompia av pappan. Där var det nog aldrig problem att sära på dem ;):
Jag har lite liknande dilemma, fast mina bara är pseudotvillingar. Tjejerna behöver mycket tid ifrån varandra, speciellt som S alltid ser upp till P. Lilleman som ju också (nätt och jämt) är pseudotvilling med S, ser grymt mycket upp till henne, och ska göra ALLT hon gör. Samma med beslut som för dina killar.
Jag brukar ha mina "mysdagar" för att uppmärksamma lite extra, men det kan man ju inte ha hela tiden. Det gäller att tänka sig för så man inte göra saker av bekvämlighet eller vana...
Kram
/Ango
Ja, din modell låter jättebra även om det tyvärr är enormt svårt att uppnå här eftersom vi jobbar hela dagarna båda två och D jobbar vissa helger också. Så tiden räcker liksom inte till. Suck! Men, vi får helt enkelt försöka anstränga oss i vardagen, precis som du säger - försöka att inte alltid ta det som känns bekvämast.
Skicka en kommentar